Det här med vetenskapsförakt och att varenda jävel är hobbyexpert

Ok FÖRLÅT men nu måste jag bara. Jag har verkligen försökt att behärska mig, jag lovar, men nu har jag under de senaste dagarna sett mina flöden formligen explodera i mer vetenskapsförakt än vanligt i frågor kring allt från kost och träning och fan och hans moster och någonstans går till och med min provokationsgräns.

Missförstå mig rätt, det är jättebra och kul för alla de människor som känner att de "hittat rätt" på ett livsstilsmässigt plan, oavsett vad det är för livsstil de förespråkar. Det finns såklart lika många lämpliga sätt att leva sitt liv som det finns individer och var och en är kung över sitt lilla hustempel till kropp. Om man då känner att man mår jättebra av att ligga på en spikmatta eller dricka en spenatsmoothie eller ha en sked kokosolja i kaffet eller köra en viss specifik sorts intervaller eller säga något mantra innan man ska sova eller spotta tre gånger över vänster axel när man ser en svart katt gå över gatan så är det förstås toppen. Kör på, hörni!

Vad som däremot känns mindre ok är när folk börjar hävda att det är "sanningar", när det börjar hänvisas till diffusa "undersökningar" som visat saker som stärker den egna tesen, helt utan vetenskaplig grund, och den egna empirin används som enda understödjande argument för att det skulle vara sant. Vi må leva i ett samhälle som främjar ett individualistiskt tankesätt och som uppmuntrar och belönar att se till sin egen härd, men någonstans måste det ju finnas reson.

"Jaha, nähä, det kanske inte är några forskare som kommit fram till det här men nu är det så att det funkar JÄTTEBRA för mig att bota ebola/kolera/cancer/IBS/migrän/trötthet med glutenfri kost/raw food/an apple a day/tio ave maria och är inte det värt nåt va? VA? VAVA?"

Kort svar: nä, det är faktiskt inte värt någonting. Förutom möjligen ditt eget inombordsliga myz.

Placebo är en jättefin och härlig effekt som för all del är fascinerande på sitt sätt, men att med någon form av försök till auktoritet rekommendera det till andra på några hittepå-grunder, ofta till och med tillsammans med länkar till högst tveksamma källor, känns väl sådär?

Förutom att folk som kanske inte är vana vid att kunna skilja på vetenskap och dravel riskerar att luras in i en massa vanor som i bästa fall bara är meningslösa och i värsta fall är både dyra och hindrar dem från riktig vård, så bidrar det där tankesättet till det kanske värsta jag ändå vet här i världen, nämligen ett allt mer utbrett vetenskapsförakt. Om varenda kotte ute i landet kan komma med "sanningar" som förväntas tas på allvar och ses på med samma respekt som något det forskats på i decennier så blir ju nämligen vetenskapen helt onödig.

Det finns faktiskt, tro det eller ej, en anledning till att forskning i allmänhet tar svinlång tid och kräver en rätt lång utbildning, till skillnad från att blogga om sin smoothiefrukost (vilket man kan göra redan på lågstadiet och går så fort att det praktiskt taget är minustid), nämligen den att vetenskapliga metoder måste se ut på ett visst sätt för att man ska kunna vara säker på att det finns evidens för den tes man lägger fram, och att man måste ha en viss nivå av utbildning för att kunna ens ställa relevanta frågor att undersöka från första början. I allmänhet utförs tex inte forskning på "upplevelser jag, min kompis och en granne hade en gång när vi testade en grej", helt enkelt därför att våra upplevelser inte säger särskilt mycket i ett större perspektiv.

Jag hade en gång en mycket bra illustration för detta orimliga förhållningssätt till vetenskap, där en forskare ställs mot en soffpotatis som suttit och "tänkt" saker på sin egen kammare och förväntas ta en diskussion med densamme, men den har jag tydligen tappat bort. Jag får hålla till godo med att illustrera med denna. Varsågoda att försöka lista ut vilka av era sanningar som tillkommit med vilken metod.