Titta! Jag cyklade uppenbarligen, även om det ju ibland faktiskt kunde tvistas om den saken.
Eller alltså, SÅ dålig var jag inte, jag hade bara inte någon vettig inställning. Benen sitter ju där de sitter liksom, men är inte psyket med så blir det ju inte så mycket av dom. Jag var motiverad att hålla något tempo typ... genom stan. När man svänger ut på åkrarna sedan fortsatte nog min vilja vidare på asfaltsvägen, för då var den spårlöst försvunnen. Låg sedan i några timmar och hade något slags distanspass med nummerlapp för mig, vilket ju känns onödigt, och längtade mest bara i mål. Slog i knät (ramlade inte!) efter fyra mil och blev ikappkörd av en senig gubbe närmare döden efter sju innan jag insåg att det faktiskt får finnas gränser för hur mycket man kan lata sig utan att skämmas.
Kom i mål och var inte ens slut. Det är liksom inte okej, man får fan åtminstone TA I?!
Måste träffa nån som kan det där med mental träning asap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar