Stötch

Kul att det var så många som höll med mig ändå!
Bildade som folk är så fick jag även tag på illustrationen jag efterlyste, nämligen den här:

Mycket träffande.

Idag är jag i Stockholm. Åkte ner med min far sent igår kväll, ganska mysigt ändå att åka bil på tu man hand. Bodde en natt på Wellington = hotellfrukost i morse vilket är det bästa jag vet av nästan allt. Extremt värt. Har sedan spenderat dagen med att skriva syftesformulering till min uppsats och springa intervaller. Den här gången bara 4 stycken fyror, eftersom jag inte vill springa för många långa pass på löpband då jag upplever att det sliter rätt mkt på typ fötter och sånt. Ökade istället tempot och det var ju inte jobbigare för det. Lär väl sluta lata mig snart och känna på lite mjölksyra?

Nu fikar jag för hundrade gången idag och väntar på att Daniel ska komma hem från Köpenhamn. Hoppas det går fort för snart tar alla mina batterier på alla mina devices slut och vad ska man då göra, prata med främlingar?!

Det här med vetenskapsförakt och att varenda jävel är hobbyexpert

Ok FÖRLÅT men nu måste jag bara. Jag har verkligen försökt att behärska mig, jag lovar, men nu har jag under de senaste dagarna sett mina flöden formligen explodera i mer vetenskapsförakt än vanligt i frågor kring allt från kost och träning och fan och hans moster och någonstans går till och med min provokationsgräns.

Missförstå mig rätt, det är jättebra och kul för alla de människor som känner att de "hittat rätt" på ett livsstilsmässigt plan, oavsett vad det är för livsstil de förespråkar. Det finns såklart lika många lämpliga sätt att leva sitt liv som det finns individer och var och en är kung över sitt lilla hustempel till kropp. Om man då känner att man mår jättebra av att ligga på en spikmatta eller dricka en spenatsmoothie eller ha en sked kokosolja i kaffet eller köra en viss specifik sorts intervaller eller säga något mantra innan man ska sova eller spotta tre gånger över vänster axel när man ser en svart katt gå över gatan så är det förstås toppen. Kör på, hörni!

Vad som däremot känns mindre ok är när folk börjar hävda att det är "sanningar", när det börjar hänvisas till diffusa "undersökningar" som visat saker som stärker den egna tesen, helt utan vetenskaplig grund, och den egna empirin används som enda understödjande argument för att det skulle vara sant. Vi må leva i ett samhälle som främjar ett individualistiskt tankesätt och som uppmuntrar och belönar att se till sin egen härd, men någonstans måste det ju finnas reson.

"Jaha, nähä, det kanske inte är några forskare som kommit fram till det här men nu är det så att det funkar JÄTTEBRA för mig att bota ebola/kolera/cancer/IBS/migrän/trötthet med glutenfri kost/raw food/an apple a day/tio ave maria och är inte det värt nåt va? VA? VAVA?"

Kort svar: nä, det är faktiskt inte värt någonting. Förutom möjligen ditt eget inombordsliga myz.

Placebo är en jättefin och härlig effekt som för all del är fascinerande på sitt sätt, men att med någon form av försök till auktoritet rekommendera det till andra på några hittepå-grunder, ofta till och med tillsammans med länkar till högst tveksamma källor, känns väl sådär?

Förutom att folk som kanske inte är vana vid att kunna skilja på vetenskap och dravel riskerar att luras in i en massa vanor som i bästa fall bara är meningslösa och i värsta fall är både dyra och hindrar dem från riktig vård, så bidrar det där tankesättet till det kanske värsta jag ändå vet här i världen, nämligen ett allt mer utbrett vetenskapsförakt. Om varenda kotte ute i landet kan komma med "sanningar" som förväntas tas på allvar och ses på med samma respekt som något det forskats på i decennier så blir ju nämligen vetenskapen helt onödig.

Det finns faktiskt, tro det eller ej, en anledning till att forskning i allmänhet tar svinlång tid och kräver en rätt lång utbildning, till skillnad från att blogga om sin smoothiefrukost (vilket man kan göra redan på lågstadiet och går så fort att det praktiskt taget är minustid), nämligen den att vetenskapliga metoder måste se ut på ett visst sätt för att man ska kunna vara säker på att det finns evidens för den tes man lägger fram, och att man måste ha en viss nivå av utbildning för att kunna ens ställa relevanta frågor att undersöka från första början. I allmänhet utförs tex inte forskning på "upplevelser jag, min kompis och en granne hade en gång när vi testade en grej", helt enkelt därför att våra upplevelser inte säger särskilt mycket i ett större perspektiv.

Jag hade en gång en mycket bra illustration för detta orimliga förhållningssätt till vetenskap, där en forskare ställs mot en soffpotatis som suttit och "tänkt" saker på sin egen kammare och förväntas ta en diskussion med densamme, men den har jag tydligen tappat bort. Jag får hålla till godo med att illustrera med denna. Varsågoda att försöka lista ut vilka av era sanningar som tillkommit med vilken metod.

Löpband & VM

Sprang tidigare idag 6*4/2 på löpband. Exciting stuff. Rätt pigg dock, och ändå rätt skönt att få testcykelmala med blicken nitad i en vitmålad vägg någon meter framför, fast springandes då. Det jobbiga med att springa ute i naturen är ju att man blir konstant distraherad av tex trafik, andra människor, väder & vind, underlag, olika djur, klockan man behöver för att få koll på sina tider, etc etc etc, plus att man såhär års behöver trycka sig in i varenda trasa i funktionsmaterial som går att uppbringa i garderoben för att inte frysa ihjäl och därför är smidig och lättfotad som en isbjörn.
Även om jag älskar naturen mer än livet och helst skulle spendera nästan all min vakna tid utomhus kan det därför vara rätt trivsamt att någon gång emellanåt såhär under vintern få springa sina intervaller inomhus i kortbralla och linne och med en riktig klocka som håller koll på hur långt och hur fort.

I övrigt är det ju VM här nu, så vart man än vänder näsan så är det någon landslagsdräkt ute och återhämtningsjoggar sig vilse. Det är väl för all del lite kul, men annars är det mesta ett skämt. Störst skämt är väl att bossen för tävlingen gått ut i stor öppenhjärtlig intervju angående att han kan tänka sig att jobba på FN efter detta? Förlåt men va?
Men det är klart, alla vet ju att en av de tyngre meriterna för att bli BFF med Ban Ki-Moon är att man anordnat en sporttävling i en liten nischad idrott som folk gillar i nordeuropa. Extra många CV-poäng i FN-huset får man om man dessutom gjort det och misslyckats att hålla budgeten med någon nätt summa på ca 500 miljarder och till på köpet fått en hel kommun emot sig. INGET säger "VÄLJ MIG!!!" när det kommer till prestigejobb som just det att vara jättedålig med planering och ekonomi och att vara oförmögen att få människor med sig istället för mot sig.

Medhårs

I tisdags sprang jag backintervaller, igår var jag i Uppsala för att träffa min handledare. Älskade henne. Så himla bra och vettig och pedagogisk. Man är ju olika när det kommer till ledarskap, och jag fungerar O-ER-HÖRT dåligt med människor som leder med någon slags tough-love-mentalitet. Jag förstår ju principen och jag förstår varför en del människor fungerar jättebra under de formerna, men för mig så blir det tvärnit och det resulterar enbart i att jag går hem och gråter och inte ens försöker pga upptagen med att ligga i fosterställning i akut självförtroendekris.

Istället vill jag att de som ska lära mig saker ägnar ganska mycket av feedbacken åt att tala om för mig att jag är bra och smart och talangfull. Sedan får de givetvis komma med synpunkter på det som skall ändras, men jag behöver liksom få det formulerat som ex "jättebra idé, kan du försöka hitta någon annan vinkel tror du?" istället för tex "ooookkkk....., tror du verkligen att du kan säga nåt vettigt med det här?". För mig är det en stor och helt avgörande skillnad. (Inser såklart att man (jag), när man (jag) är medveten om sånt där, har ett ansvar att försöka hantera det, men man kan ju också i den mån man har möjlighet försöka jobba med människor som gillar samma inställning som en själv).

I alla fall, jag slapp bli sågad så det var skönt. Måste nu bara avgränsa mitt material lite mer (surprise) så det ryms i uppsatsomfånget, men det ska väl inte vara omöjligt.

Kom sedan hem och ägnade flera timmar åt att bråka i telefon så idag är jag helt utmattad. Ska ändå träna en sväng pga man lär ju bli fysiskt trött också om man ska hitta nån jämvikt i livet.

Olika sorters visuellt

För er bokföring i intresseklubben: idag har jag skickat in mitt uppsats-PM inför handledningen på torsdag.
Det blev tre sidor fast min intention var att skriva en (1) pga jag drogs väl med lite. Så kan det gå. Man kan säga att jag blev snabbt påmind om att det här med att skriva uppsatser aldrig handlar om att lyckas fylla ut sidantalet utan nästan alltid bara om hur effektivt man kan komprimera det man vill säga så det ryms inom det där trettiotalet sidor som är tillåtet. Jag förstår varför folk börjar forska, så man åtminstone får ett rimligt omfång att bre ut sig på!

Nåväl, det var kul i alla fall. Min arbetsmodell rör sig kring bildspråk i nyhetsrapportering, eller snarare hur retorik konstrueras i sammanhang där avsaknaden av just retorik är syftet. BOOM, kan ni säga om den saken. Eller så kan ni säga som min sjukgymnast: "Förlåt, men det låter skittråkigt". Det är vilket som, men jag kommer att döma er beroende på ställningstagande.


Apropå bildspråk, har ni sett den här?



Ok, fruktansvärt dålig pojkrumsmusik och rätt töntiga videobitar på stödstrumpor och typ grabbig bromancebrottning och JAJA Northug är en eternal bad boy och förmodligen ett as på en massa olika vis, men ändå, exakt hur tacksam borde längdskidåkningen som sport vara för att de har Petter Northug? Ingen annan har väl någonsin haft rockstjärnekvalitet i magtröja, cykelbrallor och rullskidor?

(Även om jag tycker Northugs kvaliteter skildras bättre i den gamla favoritbiten nedan:)



Det var allt från flickrummet idag
/Lisa 14

Sjukgymnasten del 3

Min sjukgymnast ger mig som enda order att ligga på soffan och läsa tidningen? Va! Jag som trodde det enda alla sjukgymnaster (jaja fysioterapeuter) ville var att alla skulle röra på sig i fotriktiga skor samt stretcha och styrketräna funktionellt 24/7?!

Så förvirrat. Sedan talade han om för mig att han var tveksam till om man kan forska på humanistiska ämnen, men sådana åsikter har ju alla naturvetenskapligt grundade människor så det är inget som upprör precis. Själv tycker jag nog att humanistiska ämnen är det ENDA man kan forska i, om man med forskning menar att komma fram till banbrytande nyheter om livet och alltet.

Eller nej kanske inte, det vore väl kul om någon kunde uppfinna en tidsmaskin eller bota cancer någon gång också och allt sådant, men ni vet - finns ens cancer? ÄR DET EN KONSTRUKTION?! HUR VET MAN?!?! Är sjukdom nödvändigtvis något dåligt? Vem definierar "dåligt"? FINNS ENS "DÅLIGT" SOM KONCEPT UTANFÖR VÅR EGEN KONSTRUKTION AV DET?!

Skoja.

Eller?

Friska vindar

Men förlåt! Två dagar av strålande solsken har passerat, men inte har jag lyckats åstadkomma en enda bild hit! Utom kanske en, men den finns ju redan på instagram.

Hur som helst så har jag skidat 35 km klassiskt. Åkte ute i Sundborn båda dagarna. Det absolut tyngsta skälet för att välja det spåret framför andra spår är att det går över ängar och sjöar, dvs är väldigt öppet, vilket gör att man under soliga dagar får bada i vintersol under hela passen. Just solsken är ju det jag kanske längtar mest efter mellan oktober - april, så jag blir desperat som en marskatt och vill helt glupande helst spendera varje vaken minut i ljus om det ges minsta chans.

Det absolut tyngsta skälet för att INTE välja det spåret framför andra spår är att det går över ängar och sjöar, dvs är väldigt öppet, vilket gör att man under blåsiga dagar mer eller mindre är lika utsatt för vinden som nån liten tumbleweed i vilda västern/årets sista björklöv/alla viktiga kvitton någon någonsin har tappat i närheten av trafikerad gata.

Tråkigt och härligt nog för mig har bägge de två senaste dagarna varit sprängfyllda av både obscena  mängder solsken som vräkt ner från en klarblå himmel - och stormvindar av en sådan kaliber att man undrade hur det ens skulle finnas någon blåst över i världen till första deltävlingen av mello. Vindar på sådana nivåer att man med fradgan hängandes i mungiporna får staka sig ned för utförslöporna i motvind, men sedan kan luta sig tillbaka, fila naglarna, och bara stillaståendes låta sig blåsas upp för medvindsuppförsbackarna med stavarna hängandes. Ingen rimlighet någonstans.

Det andra bästa skälet för att välja det spåret är att det är ett riktigt byspår och man därför alltid får konversera med mysiga gubbar och tanter i träningsoveraller. Idag pratade jag med en dam som åkt samma spår på 40-talet! Mäktigt, vill jag lova.

Lite mer raljerande om lchf och träning, men inte direkt nåt nytt

Läste en motionsblogg häromdagen som lovordade lchf i kombination med träning, så som motionärer ofta gör. Låten bland dessa predikanter går ju som sådan att det är en JÄTTEJÄTTEBRA kombination!!!!!! JÄTTEBRA!!!! FINNS INGET NEGATIVT MED SÅDAN KOSTOMLÄGGNING!!!! Det märks INGEN skillnad ALLS förutom eventuellt att allt nu är JÄTTEJÄTTEBRA och alla har JÄTTEBRA KÄNSLA PÅ ALLA PASS OCH ÄR SUPERSTARKA!!!!

Kul för dom, kan man ju tänka då. Tills man läser lite bakåt och ser att de i så gott som varenda fall har försämrat sig svinmycket prestationsmässigt sedan de började skippa kolhydrater. Nu behöver man ju inte bry sig om sådant som effekt eller tider, i och för sig, och om man upplever att man mår hemskt bra i sin vardag är väl det gott så och each to his own och så vidare. Men det är ändå bra kul det här med att de själva alltid upplever sig ha blivit bättre rent träningsmässigt, trots att de i reda siffror inte är det?

Dock, det är orimligt att ta en diskussion pga allt blir en empirigryta där det enda argumentet någon tycker är värt något är den egna personliga "upplevelsen" och där är man som bekant alltid kung i sitt eget rike. Så kämpa på, för all del, vem är jag att säga vad som är rätt för andra enskilda individer, men det vore ju tråkigt om det drog med fler välvilliga men okunniga än nödvändigt av bara farten (de som är kunniga är förstås förmögna att mixtra mer med kost i kombination med träning för att uppnå olika mål, men tyvärr blir man ju sällan expert av att läsa en populärvetenskaplig pocket/aftonbladets wellness-bilaga/en blogg på internet).


Det om det. Idag har jag åkt 16 km klassiskt med Krippa. Riktigt fina spår i Stångtjärn nu. Det var -4 när vi startade och +2 när vi slutade. Hur sjuk är den snabba temperaturomställningen?!

Äventyrsåkning

Hej kompisar, här står jag och kämpar för allt vad tygen håller:

Nej herregud det var lögn, kämpigt var det sista det var. Eller ja, rent fysiskt var det väl lite kämpigt pga det FANNS INGA SPÅR?! Vem hade anat?? Jag hade, i och för sig, anat just det eftersom det inte gick att hitta någon spårinfo på skidspårsbibeln skidspår.se. Men ändå. Mötte en äldre skidräv i byn och vi enades om att det ju åtminstone hade åkts skoter så det borde vara åkbart om man hade god vilja, gott humör, gott om tid, etc.

Istället för spår fick jag alltså strax över en timmes äventyrsskidning på skoterspår! Det var inte helt dumt det heller ska jag tala om för er. Förutom att man känner sig hemskt friluftsig när man offroadar så är det svårt att tycka illa om någonting i hela världen när vyerna är vida, himlen blå, solen varm och temperaturen fem minus = det mest optimala vinterväder som finns. Pratar man någonsin om något annat väder när man pratar om härligt vinterväder än just fem minus, sol och mycket snö? Nej, precis, man gör ju inte det.

Hatade således inte livet när jag kom hem igen. Det är bra fantastiskt ändå hur man kan gå från att göra just det till raka motsatsen, enbart genom att kunna styra sin egen tid lite och därför kunna vara ute i solen i dagsljus och istället sitta och glo på nåt dokument på nån dataskärm på kvällen när det ändå är mörkt. Varsågod för tips, exakt hela världens chefer.

Tyst är skogen och nejden all, livet där ute är fruset

Om jag idag brast ut i skratt i min ensamhet på grund av pur eufori under mitt träningspass? Johodå. Och då ska jag berätta för er att jag inte är en människa som går genom livet och ensamskrattar till höger och vänster! Jag kan tex inte dra mig till minnes en enda gång jag skrattat åt en film/bok/tvserie/osv själv under hela mitt liv. Jobbar mycket med de här inombordsliga känslouttrycken etc.

Vad föranledde då detta absurda tillstånd idag? Tja, en timmes offroadlöpning i vad-/knädjup pudersnö över orörda skogar, berg och ängar, EVENTUELLT?!

Fyyyyyy farao vad det var fint! Att få tumla nedför sommarängar i all ära, men att få falla ned i en öppen famn av mjuk vispad grädde bland snötyngda granar och en hel värld av vitt fluff kan möjligen vara på samma nivå ändå. Ville aldrig springa hem. Som tur var hade jag både en tid att passa och en hungrig mage så jag blev inte kvar där ute. Kanske imorgon.

Loch fitness

En rimlig måttstock på huruvida man är i skaplig form eller urusel form skulle kunna vara att lägga märke till ungefär när under passet man går från att tycka övergångsställen och liknande fartstopp är ett irriterande hinder till att tycka de är ett skönt avbrott. För mig kom idag den punkten ungefär när jag snörade på mig skorna i hallen.

MEN! Eftersom en annan rimlig måttstock är huruvida man löpandes antingen passerar eller blir passerad av cyklande citypendlare på damtrallor och jag gjorde just det förstnämnda, låter jag de två tecknen ta ut varandra och kan därmed meddela er att på fitnessfronten råder förmodad status quo. Under rådande omständigheter är allt som inte är katastrof och kondis som en kedjerökande, överviktig, stillasittande astmatiker en succé, så jag är glad och tacksam.

På sjukgymnastfronten har jag däremot inget spännande att bju på. Jag fick fortsätta med samma övning och jag behövde inte ens klä av mig. Nåväl.

Bloggkarriären lever och frodas!

Lugna er med entusiasmen hörni, jag får prestationsångest!

Har jag läst 17000 artiklar än? Svar nej. Har jag en klar idé om vad jag ska skriva om? Svar nej. Som ni ser går det som på räls, men än så länge är det lite för långt kvar för att jag ska börja gråta över den mjölk som kan spillas i framtiden / det smör jag ännu varken sålt eller tappat inkomsten från. Det vore hur som helst kul att få börja skriva lite på eländet så jag hoppas jag snart drabbas av snilleblixten från den klara himmel som är min lillhjärna.

Jag är hästvakt i tre dagar så jag har dragit till stallet i stället, som man sa på 80-talet(?). Där var det fint. För den som kan någonting om häst så jobbade jag & hästen en del med galoppfattningar från skritt med blandad framgång. Framgången är dock stor med hur hästen nu för tiden bär upp sig självt, jämfört med hur han gjorde det i höstas, och man får vara glad för det lilla.

I morgon ska jag till sjukgymnasten igen för att få tala om att de här mckenzieövningarna jag gjort i en vecka nu inte har hjälpt så mycket. Eller har de? Vem vet. Jag är ju nu snart uppe i ett halvår med ryggröveri och det börjar bli svårt att utläsa nyansskillnader. Plus att jag nu inte ägnat mig åt särskilt mycket löpning eller annat som påfrestar ryggen under den här veckan och då är det också lite svårt att bedöma. Vänta er således spännande rapport om hur jag valde underkläder (på riktigt den största utmaningen när man ska till sjukgymnaster pga man vill inte vara oanständig men heller inte sunkig och vad är liksom en passande trosa för att bli undersökt i dagsljus av främmande människor???) och hur jag lyckades eller inte lyckades få en röntgentid!