Tre Ave Maria och tre burpees

Det är ändå intressant på flera sätt det här med den nu så trendiga besattheten av att äta "rent". Det bygger ju på en grundtes som handlar om att vi äter skadliga saker som "förgiftar" oss, och som på något sätt dröjer sig kvar i kroppen (trots kroppens utmärkta organ vars syfte är just att se till att detta inte händer) och som kroppen inte klarar av att hantera förrän den får en två veckors smoothie-kur/grönt te/chiafrön/whatever.

Vet man någonting om medicin eller hur kroppen fungerar så är det naturligtvis humbug in so many ways, både om man ser till hur "förgiftningen" skulle gå till så väl som hur själva "renandet" sedan skulle ske, men vi kan återkomma till det om ni vill? Det var inte det jag tänkte på nu. Det jag istället fastnade för var behovet av själva processen i sig, vare sig den är funktionell eller inte, det är ju knappast något nytt påhitt.

Inställningen är alltså att vi måste rena våra kroppar för att den ska kunna tillgodogöra sig den hälsosamma mat och den sunda träning vi bedriver. Vi ska rensa ut, börja om från noll, pånyttfödas om man så vill. Inom de flesta religioner är ju den sortens rituella rening hemskt vanlig, både rent fysisk i form av tvättning etc (ibland i heligt vatten), eller spirituell i form av bikt eller liknande där den troende förlåts sina tidigare synder. Det är inte ovanligt att man måste renas innan man får komma i kontakt med någonting heligt, tvätta sig i olika utsträckning innan man får gå in i kyrkor eller liknande, eller utföra andra heliga ritualer, exempelvis be.

Det är ju ingen ny spaning direkt att hälsa och träning tagit religiösa proportioner i mångas moderna liv, men jag tycker det är så spännande att man kan dra så väldigt tydliga paralleller. Precis som inom religionen måste vi renas (=äta enligt diet/träna crossfit) för att få tillgång till det allra heligaste (=ännu bättre hälsa), eftersom vi, om vi lever ett liv i synd (=ohälsosamt) inte kan tillgodogöra oss våra hälsosamma vanor och på så vis inte kan komma åt den högre nivån av varande.


På samma tema läste jag en statusuppdatering i mitt flöde häromdagen som lät ungefär såhär: "Ny tränare för våren, han kommer göra mig till en maskin!", och det är ju inte direkt ett ovanligt uttalande. Att bli en maskin, en super(wo)man, vältränad som en gud, etc är ju i allmänhet något som sägs i positiva ordalag. Om man håller kvar vid den religiösa liknelsen är det såklart fullt rimligt att man, genom att ägna sig åt heliga ritualer och aktiviteter (kost & träning) så småningom kommer bli tillräckligt helig för att distansiera sig från det världsliga och kroppsliga och till slut uppstiga till något högre och bli en gudom. Det är en fullt naturlig koppling.
Ännu intressantare blir ju dock den vanliga frasen att bli/vara en "maskin", som något som är det allra högsta och mest eftersträvansvärda. I vårt sekulariserade samhälle är en gud nästan något löjligt, det är som att bli en seriefigur. En maskin däremot, i ett datoriserat tidevarv. Där snackar vi överlägsenhet.

Så vi ska, genom högst kroppslig fixering, stiga upp ur det dödsrike som är rostmackan och spaghettin för att slutligen äntligen slippa alla de bördor, fel, brister och alla krav på kontroll som innehavet av en kropp medför för att slutligen bli - en maskin. Utan behov, utan egen vilja, utan svagheter.

Spännande! Lycka till!