Det var alltså yours truly som till slut mecklat fram den där gamla crossen och släpat sig ut på ett distanspass på cykel för första gången på ungefär sju månader. Skönt att hålla en kontinuitet osv. Eftersom det är få saker som man kan träna i samma mängd som cykling så har jag såklart, trots idogt kutande och skidande, inte heller kört ett enda pass över tre timmar sedan i somras. Deeeeet...... kändes ju. Stannade i Sundborn med dryga milen hem och åt en pingvinstång för humöret, men hade förvånansvärt pigg kropp ändå trots både tunga vintercrosshjul och episk motvind.
Anledningen till den här plötsliga cykellustan är att jag häromdagen fick besked om att jag ska till norra Italien för att cykla ett Gran Fondo om två veckor. Till och med jag, den store försvararen av att träna och tävla på talang och gamla meriter, inser att det inte är upplagt för succé att köra lopp om man inte tränat grenspecifikt ALLS innan (åtminstone under samma år, året innan är nog preskriberat...), så nu tänkte jag försöka få ihop två distanspass och kanske någon cykelpendling innan dess. Det bör väl räcka för att inte avlida?
Fint i Italien annars. Pasta, vin, kaffe och berg. Sist jag cyklade där slutade det ju tyvärr såhär:
...så jag känner att förbättringspotentialen åtminstone är stor. Det räcker att hålla mig på hjulen och INTE krocka med bussar. Hoppas jag klarar det.
Nä, det ska bli kul! Om inte annat så blir det bra träning. Göttz med några dagars semester, göttz med hotellfrukost, göttz med cykelkultur och sånt och det brukar ju inte vara så fula omgivningar att det gör ont i ögonen där nere såhär års.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar