"Men sluta göra dig till ett offer, gör något aktivt (ehehe min anm.) själv istället som är annorlunda då!"
Det sista påståendet där har vi ju rett ut tidigare här, men jag känner att vi faktiskt också måste reda ut hela det här med att "göra sig till ett offer" lite, för det verkar vara det mest svårbegripliga konceptet någonsin att döma av hur ofta det felanvänds och hur folk tankevurpar kring det som om hela livet vore slapstick.
Alltså: tesen de som ofta kommer med det där påståendet driver är ju att man genom att påtala ett upplevt problem därmed på något sätt också skapar problemet, och i det gör sig till ett offer för det. Enligt det tankesättet FINNS alltså inte problemet innan det påtalas, eftersom den som påtalar det själv GÖR SIG till ett "offer" för samma problem vilket per automatik säger att denne inte är ett offer innan dess.
Om det varit så livet fungerat hade deras tankesätt såklart varit fullt rimligt och relevant, men nu är det ju dessvärre inte riktigt så världen ser ut. Det är synd, för tänk var göttigt om man bara slapp alla problem genom att helt enkelt ignorera dem? Toppen!
Men, problem och orättvisor har tyvärr den osympatiska ovanan att skita fullständigt i huruvida någon påtalar deras existens eller inte. Det är ju i förlängningen någon sorts svans till den gamla filosofi A-frågan: "om ett träd faller i skogen och ingen är där för att se det, har det då hänt?" och svaret är naturligtvis ja - trädet faller, nynazisterna är lika hatiska oavsett om vi diskuterar deras hat eller inte, folk diskrimineras oavsett om vi skriver om det eller inte, problem finns även när ingen säger något om dom.
Snarare är det ju så att så länge problem eller missförhållanden INTE påtalas så kan dessa gro i godan ro, antingen genom okunskap, illvilja eller bara av gammal hävd och annat fokus. Och så länge ingen riktar ljuset mot problemen så får de utrymme att få ordentligt fäste. Problem är som vampyrer på det viset, släpar man ut dem i dagsljuset är det betydligt lättare att brotta ner dem. Alltså: lyckas man uppmärksamma ett missförhållande är oddsen betydligt bättre för att få till en förändring och då kommer den missgynnade att - tadaa - sluta vara ett offer för detsamma! Inte tvärtom! Att påtala problem gör inte att man gör sig till ett offer utan tvärtom att man SLUTAR vara just ett offer för de olika omständigheterna!
Det enda och allra säkraste sättet att "göra sig till ett offer" är alltså att hålla käft. Och det allra säkraste sättet att göra raka motsatsen och sluta göra sig till ett offer är att våga säga ifrån och peka på de situationer som är problematiska.
Det borde alla lovers av offerkofte-argumentet tänka på nästa gång de försöker tysta ner någon.
1 kommentar:
I den kommun jag arbetar som utredare på kultur och fritidsförvaltningen lägger vi ca 50 miljoner kr per år på idrottsanläggningar och idrottsstöd. Våren 2013 registrerades ca 120 tusen deltagartillfällen för pojkar 7 - 20 år och ca 75 tusen för flickor. Fördelningen är likartad på hösten. Vi ger inte stöd till vuxenverksamhet (fast det går inte att kontrollera i praktiken hur föreningen fördelar medlen) Nåväl, resursen 50 miljoner delas alltså så att flickornas andel blir 19 230 000 kr och pojkarnas 30 769 000 kr. Nu kanske vän av ordning inte tycker att man kan räkna så här. Hade flickorna "varit mer aktiva" hade fördelningen varit jämnare. Men jag håller med dig Lisa, man kan inte lägga detta på individen. Därför har vi sedan 2006 inskrivet i riktlinjerna för föreningsstöd att det får användas för att främja jämställdhet mellan könen. Däremot inte att det "skall" användas. I slutändan har kommunerna en väldigt viktig roll, det är de som sitter på de riktigt stora pengarna. Min uppfattning är att det finns många eldsjälar både på förbundsnivå i RF och handläggarnivå i kommunerna som driver jämställdhetsfrågor. Men de stora besluten fattas ofta av män av samma skrot och korn i förbundsledningar och kommunstyrelser runt om i landet.
Skicka en kommentar