Det är faktiskt fotbollens fel

 Fotbollskram!

Det är verkligen oerhört sällan jag känner ett behov av att säga något om fotboll, men nu är det väl nästan oundvikligt med tanke på det här dödandet det ägnats tid och kraft åt i helgen.

Jag har läst en del inlägg från fotbollsfansen om det här, och det här "Fotbollens helande gemenskap" tycker jag nog är den text som enskilt bäst sammanfattar alla de argument som de allihop kommer dragandes med. Kan vi bara ta ett djupt andetag och gå igenom detta lite?

Läget är alltså ungefär såhär: "folk" tycker att fotbollen är slapphänt som inte reagerar mer, och supportrarna surar och whinear över att "utomstående" (dvs icke fotbollssupportrar) fokuserar för mycket på att fotbollen måste ta ansvar för sin våldskultur och för lite på det sorgliga i att någon dött, vilket supportrarna själva sägs göra.

Enligt krönikan

"Från supporterhåll kom det i stället nästintill uteslutande kondoleanser, omtankar och kärlek till de anhöriga och alla djurgårdare"

Det var alltså i princip INGEN ("nästintill uteslutande"...) som från supporterhåll faktiskt kände att nu kanske det var läge att inte skicka ett "kram, kompis"-sms utan att kanske istället sätta sig ner, ta sig en funderare på läget och komma fram till att nej, det är nog kanske trots allt inte rimligt att fotboll är en sport vars fans slår ihjäl varandra och det måste vi som supportrar nog faktiskt själva ta tag i och göra något åt.

Nä, istället skickar supportrarna en tröstande kramiz till varandra, klappar sina axlar för att de är så stöttande sinsemellan och har en sån härlig gemenskap i allt det här sorgliga och går sedan vidare i sin våldskultur som om allt var fine & dandy och det här bara var en olycklig omständighet. Typ som att bli överkörd på övergångsstället. Han hade otur. Det var trist. Tänd ett ljus. Det var det. Nu tar vi en bärs och kollar lite boll! Sluta hata vår gemenskap!

Påminnelse: det är er "gemenskap" som är själva grunden till att någon dog i helgen. Det är er "gemenskap" som gör att hatet mot andras sk "gemenskap" blir så psykotisk att det i stunden tydligen är rimligt att offra människors liv för att någon tror att någon är bättre på att leka med en boll än någon annan (alternativt har finare eller fulare färger på sin tröja än någon annan?)

Ja, och hur motiverar då fotbollen det här att de inte tar detta mer på allvar? Jo, genom att det är ett "samhällsproblem" och fotbollen därför omöjligen kan hållas ansvarig för det.

"Att det är ett samhällsproblem. Precis som alla (oändligt mycket fler sett till statistik) misshandlar, sexuella övergrepp och rån som sker på de flesta större musikfestivaler varje sommar. Eller valfri nattklubb och större restaurang i landet, som har bråk och ordningsstörningar vareviga helg"

Klassisk barnen-i-afrika-retorik med andra ord. Eftersom det är VÄRRE någon annanstans (syrien, svältande barn, festivalvåldtäkter, atombomber, andra världskriget, djur som är ledsna, e-nummer i mat, etc etc) så måste man faktiskt lösa allt det FÖRST innan man kan komma och avkräva lilla fotbollen något ansvar. Att lösa problem på olika fronter i samhället samtidigt, så tex livsmedelsindustrin sköter sina problem, nattklubbarna sina och fotbollen sina? Nääääeeee, det vore ju faktiskt ORIMLIGT nu får jag ta och ge mig knasiga lilla tjej!


Men hörni, det är inte så orimligt, och det är faktiskt fotbollens fel att folk blir misshandlade och i det här fallet till och med dödade.

Fotboll har massa trevliga delar också. Det är kul med lekar och spel, det är roligt att göra saker med andra och det är kul att ha matchande outfits när man ropar "heja" till folk man gillar.

Det är inte fotbollens fel att våld finns i världen. Det är heller inte fotbollens fel att det finns problem på andra fronter i samhället eller att vi har en manskultur och mansroll som ofta uppmuntrar till våldsamma utspel. Vad det däremot är, det är att det FAN är fotbollens fel att de skiter fullständigt i att folk slår ihjäl varandra i dess namn. Det är FAN fotbollens fel att de inte vågar ta i med hårdhandskar mot supporterkulturen och dess problem på grund av big bizniz och ekonomiska skäl. Det är FAN fotbollens fel att inte lagets övriga fans tar mer avstånd från supportervåldet. Det är FAN visst fotbollens fel att det dog en man, make, son, far i helgen och det är ett jävla hyckleri att försöka påstå något annat och tro att dess härliga "gemenskap" och we shall overcome ska väga upp det förbluffande ignorerandet av supporterproblematiken och den helt totala oviljan att ta ansvar för den kultur den själv skapat och tillåtit växa sig stark.

Att det här varit något fotbollen blundat för länge är ju inget nytt, men det blir onekligen ganska osmakligt när det görs såhär nära inpå en människas faktiska död.

Olika definitioner av kvalitetspass

Som ni ser slog jag till på cykling till jobbet även igår! Fy fan det är en fest alltså, kan inte komma på något som är lika trivsamt? Man kommer till jobbet pigg som en lärka och på strålande humör, och kommer hem kanske lite mindre pigg men alla gånger lika glad och trevlig! Ovärderligt.

Det tar mig ganska exakt en timme dit och lite mer än en timme hem eftersom jag då tar vägen på bilden ovan som dels är lite längre och dels lite mer tungkörd eftersom det bitvis är över skogen. Å andra sidan är det ju också så mycket mer värt att få lite naturupplevelse på köpet istället för bilväg. Det är så trevligt att det inte ens bekommer mig att behöva släpa runt på en ryggsäck vilket egentligen borde vara hemskt irriterande för en sån som mig som tycker det är oskönt att ens ha ett kreditkort i ryggfickorna! Men på jobbpendlingen är det klent med hjälpryttare så då får man vara en tjej som reder sig själv och släpa runt på sina egna prylar.

Egentligen skulle jag vilja cykla varenda dag nu! Men ibland har man tider att passa där det inte är lämpligt att dyka upp svettig i tights (jag vet, så konstigt, alla älskar väl svettig & tights??) så jag räknar med att det nog får hålla sig till kanske varannan dag-ish. På sätt och vis också bra eftersom jag faktiskt också behöver springa lite kvalitetspass emellanåt och det är lite svårare med 6 mil cykling innan, både mentalt och för att jag gärna gasar i alla fall lite grann på cykeln och därför inte är helt fräsch i benen efteråt. Men det är såklart också en vanesak, i sinom tid när den här första entusiasmen lagt sig kan jag säkert cykla lugnt hem och vara pigg i påkarna för mer träning.

I förrgår sprang jag i alla fall ett bra pass med Kristin. 8*1 min backe följt av 2*1000 snabba platta. Otippat bra fart i steget på långintervallerna efter de där inledande korta backarna. Bra pass, bra sällskap, bra kropp, kul att träna osv osv osv.

För mig som gammal cyklist känns det hur som helst bra att få ihop lite mängd igen, som ju pendlingen onekligen bidrar till. Jag upplever att min kropp svarar rätt bra på att ha rätt mycket timmar ("mycket" är förstås relativt, men i alla fall tvåsiffrig veckodos tycker jag nog är rätt skönt...), och det är ju svårt att få till med enbart löpning. På söndag ska jag dock, om planen håller, springa det första långpasset sedan jag fick ont i höften. Dagen efter har jag återbesök hos sjukgymnasten för uppföljning. Jag har slarvat lite med stretchandet men varit mycket duktig med styrketräningen så jag håller tummarna....

Kenta K gör en ekonomisk fylledragshow

Ja här trodde man att man skulle få en dag där man i lugn och ro kunde blogga om sin cykelpendling och vara nöjd så, men det hann jag knappt ens nöjt tänka och luta mig tillbaka med kaffet i ena handen och vetelängden i andra innan detta uppenbarade sig i mitt flöde:

Kent Kullander på Vision ska alltså göra något så VILT & CRAZY som att leva på en KVINNOLÖN i en månad!!! Ja, ni hörde rätt! På endast 27500 kr istället för 32000 ska han alltså hanka sig fram, kämpa i sitt anletes svett, gå klädd i säckväv, äta barkbröd, tigga på gatan, sälja svavelstickor som vore han en helt vanligt kvinna. För att vi inte ska missa hur det här spännande kommer utveckla sig kommer Kent twittra under hela månaden så vi får ta del av alla de vedermödor han kommer möta i detta HELT NYA LIV!!!!!

Gud, jag känner att jag håller andan redan nu, kan inte bärga mig.

Men, tänker ni då, vad händer med de där 4500 kronorna då? Kommer de skänkas till hans kvinnliga kollega? Kommer de gå till en kvinnojour? Kommer de gå till någon annan slags arbete för kvinnors rättigheter i arbetslivet? Nä, ser ni! De lägger Kenta i ett litet kuvert som han INTE FÅR RÖRA förrän månaden är slut! När vi passerat månadsskiftet går de dock tillbaka till Kents privatekonomi och han kan köpa lika mycket snarr för sin veckopeng som innan denna extremt starka politiska aktion han nu ska ägna sig åt.

Alltså, jag har väl fan aldrig i mitt lilla tjejliv varit med om maken till meningslöst icke-ställningstagande? Kent ska spara några tusen i några veckor och vill få någon himla medalj som kvinnorättskämpe? Det här gör ju inte mer för kvinnolönerna än vad typ... fulla svennesvensexor gör för transaktivismen när de brölande låter någon ha på sig en kjol & smink pga så himla "tokigt".

Det är väl fan helt totalt fullständigt ointressant att veta hur Kent shoppar för 27500 istället för 32000, det är väl ingen som på allvar betvivlar att det är möjligt att leva på 27500 kr i månaden? Problemet är väl inte att en regionsamordnare tjänar just exakt 32000, problemet är väl att kvinnor som grupp tjänar mindre än män - oavsett inkomst. Alltså hur kan någon gå ut offentligt och visa att man så uppenbart missat hela poängen med allting? SKÄMS HAN INTE?! Jag blir helt matt. Förlåt. Måste gå och tröstäta lite mer vetelängd. Återkommer kanske när jag samlat ihop anletsdragen efter den episka facepalmfest jag nu måste ägna mig åt fram till lunch.

Toodles.

Vardagsblogg

Ni vet hur det är när man blir påverkad av sin omgivning. Plötsligt har man bytt utseende/matvanor/musiksmak/dygnsrytm utan att man fattar hur det gick till. För egen del har jag väl nu jobbat lite för länge lite för nära Öijer, för häromdagen vaknade jag på morgonen fylld av känslan att det kändes så himla HELRÄTT att cykelpendla lite!

Jag hade tyvärr missat detaljen att det fortfarande är minusgrader här på morgnarna trots sol och blå himmel, så när jag någon timme senare rullade in på jobbet strax innan sjusnåret så var mina händer och fötter mig inte särskilt tacksamma eftersom mina garderobsval oftast inte är mer avancerade än att de bygger på det rätt basala "sol=varmt, molnigt=kallt" och jag såklart därför hade klätt mig för tunt. Å andra sidan var alla andra delar av min kropp mig väldigt tacksam eftersom få saker är bättre än att börja dagen med att få röra lite på sig (jag vet, så himla präktigt, men jag älskar även alla former av morgonjoggar etc!), så det kanske går på ett ut.

Eftersom jag är en så avslappnad och opretentiös cyklist och därför inte använder mig av en massa mätinstrument och gps:er och bös utan bara cyklar på ~*känsla*~ så fick jag stå ut med en anstormning av besvikelser och uppgivna sårade suckar som hela internet uppbådade när det stor klart att jag därför inte kunde uppvisa några GRAFER efter min pendling?!?! KARTOR? PULSKURVOR? HASTIGHETSDIAGRAM?

Till er har jag gjort en fin illustration i paint som visar vilken väg jag cyklade till respektive från jobbet. Falun och Borlänge är på ett rimligt vis illustrerat med en kungakrona och en ledsen smiley.

Som ni ser valde jag gamla Leksandsvägen på morgonen och Runnleden hemåt. Det var såhär fult:

Det var ju inte precis som taggtråd för själen att få ägna nån timme efter jobbet åt att cykelcrossa sig fram i den där miljön, ooom man säger så. Det var länge sedan jag var så ostressad under min hemresa. Vill nu cykelpendla varje dag! Fast inte idag, för i eftermiddag ska jag göra nyhetspanelen på radio såklart. Men alla andra dagar!

Men nästa projekt tror jag blir att springa hem! Det kan bli vilken dag som helst det.

#innerwarrior ETC ETC

Idag såg jag det här med årets Adidas Tribes, deras reklamgrej där man kan träna "med" en mediepersonlighet inför ett lopp. Tanken verkar vara att få folk som kanske inte tränar så mycket i vanliga fall att komma igång med löpning och det är ju ett lovvärt koncept. Queen of all (eller i alla fall en människa som verkar kul & vettig baserad på: internetz) Brita Zackari leder en, Linda Pira en annan, osv. Förra året hade väl Musse Hasselvall samma grej om jag inte missminner mig?

Hur som helst så tycker jag grejen är svinbra. Det är alltid svårt att locka icke-tränande människor in idrottsvärlden eftersom den faktiskt är ganska exkluderande (som alla subkulturer i och för sig) och alla sätt som får folk att röra på sig är bra så länge de är positivt laddade osv.

Det enda lilla jag känner ett motstånd mot är det där med namnet... Adidas TRIBES? Precis som SATS löpgrupper "Urban Tribes". Alltså, jag vet inte...

Fattar att det får alla de här stenålderskostmänniskorna att gå igång på alla cylindrar, och det är förmodligen en väldigt köpstark grupp så det är säkert toppen ur säljsynpunkt, men jag får bara inre bilder av hur en samling långhåriga crossfit-killar vrålande springer korta intervaller i bar över för att sedan typ bröstbumpa varandra, grymta något ofullständigt (men "manligt"!!), buffla runt lite i grupp och sedan dra till nåt spa för att käka grönkål, något slags rått kött och cashewcréme...?

Vad vill man ens säga med "tribes"-namnen? Ser framför mig hur den känsla man ska gripas av är hur ens inre urmänniska ska få frigöra sig ur storstadskroppen, återfå sin ursprungliga vilja att jaga något över någon savann, förenas med den krigarstam ur vilken vi en gång kom, bära höftskynke (i softshell?), ha någon form av jord i ansiktet (urban decay?), tillbe någonting (HÄLSAN?), hitta tillbaka till något liksom "sant" om sig själv, i kontrast till den känsla av att vara artificiell och inte rikigt äkta som folk drar runt på.

Jag vill ju ogärna vara den som understryker mina egna poänger (hahahaaa.... åh gud...), men tja, jag tror jag varit inne på det här förr va...

Granfondo Selle Italia

I lördags kunde den uppmärksamme se följande ekipage på vägarna:

Det var alltså yours truly som till slut mecklat fram den där gamla crossen och släpat sig ut på ett distanspass på cykel för första gången på ungefär sju månader. Skönt att hålla en kontinuitet osv. Eftersom det är få saker som man kan träna i samma mängd som cykling så har jag såklart, trots idogt kutande och skidande, inte heller kört ett enda pass över tre timmar sedan i somras. Deeeeet...... kändes ju. Stannade i Sundborn med dryga milen hem och åt en pingvinstång för humöret, men hade förvånansvärt pigg kropp ändå trots både tunga vintercrosshjul och episk motvind.

Anledningen till den här plötsliga cykellustan är att jag häromdagen fick besked om att jag ska till norra Italien för att cykla ett Gran Fondo om två veckor. Till och med jag, den store försvararen av att träna och tävla på talang och gamla meriter, inser att det inte är upplagt för succé att köra lopp om man inte tränat grenspecifikt ALLS innan (åtminstone under samma år, året innan är nog preskriberat...), så nu tänkte jag försöka få ihop två distanspass och kanske någon cykelpendling innan dess. Det bör väl räcka för att inte avlida?

Fint i Italien annars. Pasta, vin, kaffe och berg. Sist jag cyklade där slutade det ju tyvärr såhär:

...så jag känner att förbättringspotentialen åtminstone är stor. Det räcker att hålla mig på hjulen och INTE krocka med bussar. Hoppas jag klarar det.

Nä, det ska bli kul! Om inte annat så blir det bra träning. Göttz med några dagars semester, göttz med hotellfrukost, göttz med cykelkultur och sånt och det brukar ju inte vara så fula omgivningar att det gör ont i ögonen där nere såhär års.

Min vanliga tjejkropp

Men gud hörni VILKEN SPRIDNING det fick, det där Kickstartsinlägget? För att dra till med en sportig och aktuell referens så hade jag fler besökare än hela världscupavslutningen i längdskidor! Herreguuud, jag har gått runt på dagarna med stirriga ögon och hakan släpandes efter mig i marken och bara refreshat statistiken på mobilen med stora ögon. Först blev jag såklart till mig som en hundvalp följt av att sedan fasa för alla dessa idioter som när som helst rimligen borde börja kommentera eftersom det ju brukar vara oundvikligt så småningom. Men så är det, med något enstaka undantag, bara briljanta och superfina människor som läst och kommenterat och hört av sig!

Alltså va, jag blir så glad!! Tack allihop!!


Men det gick ju såklart över snabbt, för det är ju inte precis svårt att bli ledsen och bekymrad i den här världen.

Någon gång igår förmiddags fick jag nämligen ett mail om #tjejkropp-kampanjen som nu nått stor spridning, ni vet - "vanliga" tjejer lägger ut bilder och filmer på sina "vanliga" kroppar som kontrast till allt retuscherat mög som annars trycks upp i våra ansikten på daglig basis. So far so good. Jag fattar verkligen grejen, jag fattar att man kan känna att det behövs. Att döma av folks reaktioner finns det ett stort uppdämt behov av att få prata om det och jag tror verkligen att det är viktigt att man som tjej får bli medveten om att en kropp inte ser ut som i reklamen - inte ens reklammodellens egen gör det.

Men ärligt talat så har det där ju gjorts förr, vi VET vid det här laget att en tjej inte går runt på stan i ett glimrande photoshop-filter. Vi har sett både Linda Skugge & Blondinbella nakna på tidningsomslag. Vi har sett kroppsbilder-sidan som gjorde exakt samma sak - bad vanliga tjejer skicka in bilder på sina kroppar. Vi har varit på stranden. Vi har bytt om i omklädningsrum. Vi har för sjutton tjejkompisar.

Nåväl, initiativet är ju ändå gott (hoppas jag, det är misstänkt mycket uppmärksamhet och merch ute på väldigt kort tid så det känns ju inte orimligt att det är någon större bizniz som ligger bakom och då återstår det väl att se vad det kan vara...), men det är samtidigt så VANSINNIGT tråkigt och tröttsamt att vi inte kommit längre än till att det FORTFARANDE ska kokas ner till att handla om hur fan kroppjäveln ser ut? Om den är "normal"? Hur vi ska värdera den? Är den ok? Är den inte? Är den kanske mer ok än en mer normativt "attraktiv" kropp? Det går liksom inte att vinna i en sådan här kampanj, hur goda intentionerna än är, för det kommer ofelbart komma ner till diskussioner som går ungefär såhär:

"Härligt! Sådär ser en riktig kvinnokropp ut!" (för det finns naturligtvis en "riktig" och en "oriktig" tjejkropp? vem bestämmer det? hur ser den ut? hur mycket eller lite kroppsfett/muskler/hår måste den ha för att vara "riktig"?)

"Killar gillar tjejer med lite att ta i! Inte några beniga modellspinkisar!" (alla tjejer bör som alla vet bry sig om vad alla killar gillar, tycker, tänker och säger.....)

"Fyfan vilken äcklig tjock feministfitta!" (...........)

"Jag har lite häng men jag duger ändå!" (vadå ÄNDÅ? vadå häng? SLUTA PRATA OM DITT HÄNG!)

Et-ce---teeeee-raaa

Ser ni hur vi inte någonstans kommer ur den här fällan att det vi ändå gör är att värdera vårt (eller andras) utseende, till och med när vi försöker motverka just det? Det är så himla destruktivt med en kampanj som istället för att fokusera på annat än utseendet bara visar på ett annat utseende som "mer rätt". Det är som att laga läckan i taket genom att plocka takpannor från andra sidan taknocken, det regnar liksom in oavsett - bara på ett annat ställe.

Genom att ge ytan den där sortens uppmärksamhet så legitimerar man hela grejen med att det är ok att ge/ta någons värde på grund av hur hens kropp ser ut. Inte ens hur den fungerar! Hur den SER UT? Vi måste väl någon gång komma längre än så och kunna se att människovärdet kanske ändå trots allt ligger i något annat - även för tjejer?

Mitt tips för förbättrat liv + samhälle: sluta omedelbart bonda med era tjejkompisar över hur era eller deras kroppar ser ut. Sluta diskutera om ni får en putmage i en tröja, om jeansen får er röv att se stor ut, om det är ångestfyllt att köpa bikini eller vad det nu kan vara.

Jag vet att det är svårt eftersom det dels är ett väldigt socialt accepterat sätt att bekräfta en kvinnlig gemenskap och det dels är något många är osäkra kring och oroliga över, men det är bara en vana! Jag lovar! Sluta med det och ni kommer upptäcka att ni 1. mår bättre, 2. har intressantare diskussioner med era vänner, 3. kommer tänka mycket mindre på hur ni ser ut och kan istället börja göra mer meningsfulla och utvecklande grejer som tex vad som helst annat.

Vsg för dagens tips.

Här är en hundkropp, det kändes mer konstruktivt som illustration än ännu en tjejkropp.

"Självklart är jag ute efter en platt mage & snygg rumpa, precis som alla andra!"

4 * girl power

Fy fan vad skönt det är hörni med tjejsatsningar som liksom spränger gränser, bryter ny mark, utmanar normer, visar på en komplex könsidentitet och ger tjejer inspiration och kraft att stå emot den skeva kroppsuppfattning som präglar hela vårt samhälle.

Tv3 lanserar i veckan programmet "Kickstart", ett träningsprogram som riktar sig till tjejer. Enligt deras egen beskrivning är programmet "Girl Power på riktigt"! Låter ju so far ASFETT! Ingen älskar girlpower och separatistiska aktiviteter i träningens tecken mer än jag! Föga förvånande slutar dock allt vettigt, intressant och inspirerande med det hela redan där.

Tråkigt nog har TV3 nöjt sig med den extremt trötta idén att samla tre modebloggerskor och en PT som tillsammans med "resväskorna proppfulla med snygga träningskläder" ska köra lite PT-pass för att bloggerskorna ska "komma i sitt livs form" och däremellan "laga hälsosam mat" och prata om "killar"(!!!!).

Om jag inte hade somnat på stående fot bara av tanken på det där hade jag kanske kunnat bli tillräckligt upprörd för att orka ranta om hur URBOTA trött jag är på tjejsatsningar som måste snuttifieras nåt så inni. ORKAR INTE se en enda grej till där tjejträning måste blandas med "snygga outfits", "härlig gemenskap", "ett glas mysigt vin", "leenden", "tjejsnack" och nån jävla kramiz in i evigheten. ORKAR INTE. Blir så trött och så arg och så förbannad för att folk fortsätter lägga krokben för allt jag och många med mig kämpar för dag ut och dag in för det är så jääähähhäähävla retarderat att använda sig av det tilltalet till tjejer och tro att man är en del av något stärkande, positivt, empowering och bra.

Gud, det efterblivna i det.

Nåja.

Här är några olika mysiga tips på recept som finns på Kickstarts sida, jag tog mig friheten att kommentera inom parentes eftersom det är få saker jag älskar mer i världen än att prove my point:

• Fullkornsknäcke, gärna hembakat och glutenfritt (HEMBAKAT! GLUTENFRITT REALLY VA???)
• Grön smoothie (MEN ÄR DEN RAW?? VA?? ÄR DEN?? OCH ÄR DEN GLUTENFRI?? )
• Proteinshake.(alltså bara.... lol)
• Riskaka med mandelsmör och en skivad frukt (EN riskaka, notera singular, överät inte gurlz, won't look good in that lbd!)
• Raw food bars/bollar (rrrrrrraaaawwwwww)
• Nyttig tacos (skillnaden mot "onyttiga tacos" är alltså att det inte är ost pga FEEEEETTTTTT!!!!!! eller bröd pga KOLHYDRATER!!!!!!!!!)

Väldigt revolutionerande och överraskande att det skulle vara den typ av ätande som uppmuntras...
Men ok, jag ska inte vara sån, det kanske är ett jättebra program i övrigt. För att få ett hum om vad de riktar in sig på kan man på sidan se de olika tjejernas mål med träningen, vilket är följande:

Sara - "Den perfekta rumpan"
Petra - "Tightare kropp"
Fanny - "Starkare mage, (men självklart är jag ute efter en platt mage och snygg rumpa precis som alla andra)."

Det är alltså bara EN av tjejerna i det här träningsprogrammet som har ett mål som ens är i närheten av att bli mer vältränad? I ett träningsprogram? Om huvudsyftet för majoriteten av deltagarna är att bli "snyggare" så vore det väl fan mer rimligt med en modesåpa? En operationssåpa? Garanterar att det är lättare att nip/tuck:a fram en J-Lo-röv än att få den mha träning. (Jag tycker dessutom det är oerhört problematiskt att de definierar vad "alla" vill på det där viset, och på så vis signalerar att den som tränar av andra skäl på något sätt är onormal. Skapandet av normer på det där viset är satan själv.)

Ja, det verkar överlag himla härligt och sunt och banbrytande det där! Ska bli så skönt att som tjej äntligen få se ett träningsprogram där jag uppmanas att klä mig snyggt, äta ätstört och hålla min kropp i schack och i form så den eventuellt kan bli "perfekt", eftersom det är den typen av budskap man som tjej annars så himla sällan matas med om man, inte vet jag, lyxar till tillvaron genom att gå utanför dörren eller typ använder sig av vilken form av medier som helst eller ens bara existerar i denna värld.


Tips till programchef på TV3: avgå.

Bås - möt ko. Tillbaka i både sko och cykelbyxa.

Igår förstår ni sprang jag ett tröskelpass om sammanlagt 13 km och kände inte ens av den här höften en endaste liten gång! Succén!!! (Dessutom var jag ganska snabb, så även det var ju succéartat. Sprang också mitt andra pass i adiosen och nu gillade jag dom skarpt!).

Det är ju en klassiker det där med att man inte saknar kon förrän båset är tomt och för mig som egentligen aldrig varit skadad så har ju kossorna i princip aldrig varit ute på ens en förmiddagsrast på grönbetet utan bara troget stått och hängt i stallet år ut och år in. Jag är så himla van vid att kunna träna precis så mycket jag behagar och har lust med och med bara dygnets 24 timmar och eventuell trötthet som enda begränsande faktor. Det har således varit ehehehehextremt frustrerande för mig att nu tvingats att vila eller avbryta pass på grund av något så tramsigt som smärta trots en i övrigt pigg kropp.

Men alltid lär man sig något och om inte annat är det väl bra för ödmjukheten antar jag?

För att åtminstone roa mig lite och få bli svettig etc har jag under de senaste veckorna kört ett pass spinning i veckan för att undvika att få två löppass efter varandra. Chockade min omvärld med att instagramma följande cykelbrallebild:

 

Jag gjorde ju ett tvärt avbrott från min elitkarriär i fjol och slutade cykla ganska hastigt och lustigt i somras av en massa skäl som främst var att såväl förbund som aktiva herrcyklister behandlat mig som helt orimliga rövar (mer om det någon annan gång) och efter det har jag varit måttligt sugen på att beblanda mig med den världen igen. Jag har sålt av cyklar (har iofs två kvar in case of emergency...) och stuvat undan alla mina cykelkläder längst in i garderoben, blundat och tänkt på england etc.

Men eftersom jag nu hade att välja mellan att bara sitta på röva i soffan och stirra in i väggen eller att cykla, som höften torde palla, så var det ju ändå ett ok alternativ och spinning är ju i allmänhet trivsamt befriat från cykelfolk. 

Det var ganska kul att trampa igen hur som helst? Det känns så väldigt mycket som hemma. Kroppen ba "aahh, det är det HÄR vi kan!". Tyvärr tror kroppen också att den kan samma sak på samma nivå som förra året vid den här tiden, men sex månaders total avhållsamhet från en specifik aktivitet gör ju sällan att man är så bra på just den sedan. Jag har såklart fortfarande rätt bra flås (kanske tom bättre nu än då?) eftersom jag sprungit och åkt skidor så mycket men det cykelspecifika är ju som ett SKÄMT?! Kan inte ens bli andfådd pga stum som en frigolitkartong i påkarna efter 2 minuter.

Hur som helst så kan det väl bara blir bättre med den saken. Gött med variation ändå. Skönt att inte ha ont. Är nu lite peppad på att komma ut på riktig cykel igen också om plusgraderna håller i sig? Fikaturer på sommaren är trots allt ändå det bästa jag vet.

Nu reder vi ut den här gamla offerkoftan

Jag hade en diskussion i en tråd i ett forum (varför gör man ens så mot sig själv? så destruktivt att med en dåres envishet argumentera med internettroll...) för ett tag sen om det här med them sportz & them feminismz, detta eviga ämne. Eftersom världen är rätt oföränderlig i det korta perspektivet så möttes jag såklart rätt snabbt och för hundrade gången av denna klassiker:

"Men sluta göra dig till ett offer, gör något aktivt (ehehe min anm.) själv istället som är annorlunda då!"

Det sista påståendet där har vi ju rett ut tidigare här, men jag känner att vi faktiskt också måste reda ut hela det här med att "göra sig till ett offer" lite, för det verkar vara det mest svårbegripliga konceptet någonsin att döma av hur ofta det felanvänds och hur folk tankevurpar kring det som om hela livet vore slapstick.

Alltså: tesen de som ofta kommer med det där påståendet driver är ju att man genom att påtala ett upplevt problem därmed på något sätt också skapar problemet, och i det gör sig till ett offer för det. Enligt det tankesättet FINNS alltså inte problemet innan det påtalas, eftersom den som påtalar det själv GÖR SIG till ett "offer" för samma problem vilket per automatik säger att denne inte är ett offer innan dess.

Om det varit så livet fungerat hade deras tankesätt såklart varit fullt rimligt och relevant, men nu är det ju dessvärre inte riktigt så världen ser ut. Det är synd, för tänk var göttigt om man bara slapp alla problem genom att helt enkelt ignorera dem? Toppen!

Men, problem och orättvisor har tyvärr den osympatiska ovanan att skita fullständigt i huruvida någon påtalar deras existens eller inte. Det är ju i förlängningen någon sorts svans till den gamla filosofi A-frågan: "om ett träd faller i skogen och ingen är där för att se det, har det då hänt?" och svaret är naturligtvis ja - trädet faller, nynazisterna är lika hatiska oavsett om vi diskuterar deras hat eller inte, folk diskrimineras oavsett om vi skriver om det eller inte, problem finns även när ingen säger något om dom.

Snarare är det ju så att så länge problem eller missförhållanden INTE påtalas så kan dessa gro i godan ro, antingen genom okunskap, illvilja eller bara av gammal hävd och annat fokus. Och så länge ingen riktar ljuset mot problemen så får de utrymme att få ordentligt fäste. Problem är som vampyrer på det viset, släpar man ut dem i dagsljuset är det betydligt lättare att brotta ner dem. Alltså: lyckas man uppmärksamma ett missförhållande är oddsen betydligt bättre för att få till en förändring och då kommer den missgynnade att - tadaa - sluta vara ett offer för detsamma! Inte tvärtom! Att påtala problem gör inte att man gör sig till ett offer utan tvärtom att man SLUTAR vara just ett offer för de olika omständigheterna!

Det enda och allra säkraste sättet att "göra sig till ett offer" är alltså att hålla käft. Och det allra säkraste sättet att göra raka motsatsen och sluta göra sig till ett offer är att våga säga ifrån och peka på de situationer som är problematiska.

Det borde alla lovers av offerkofte-argumentet tänka på nästa gång de försöker tysta ner någon.

Tre Ave Maria och tre burpees

Det är ändå intressant på flera sätt det här med den nu så trendiga besattheten av att äta "rent". Det bygger ju på en grundtes som handlar om att vi äter skadliga saker som "förgiftar" oss, och som på något sätt dröjer sig kvar i kroppen (trots kroppens utmärkta organ vars syfte är just att se till att detta inte händer) och som kroppen inte klarar av att hantera förrän den får en två veckors smoothie-kur/grönt te/chiafrön/whatever.

Vet man någonting om medicin eller hur kroppen fungerar så är det naturligtvis humbug in so many ways, både om man ser till hur "förgiftningen" skulle gå till så väl som hur själva "renandet" sedan skulle ske, men vi kan återkomma till det om ni vill? Det var inte det jag tänkte på nu. Det jag istället fastnade för var behovet av själva processen i sig, vare sig den är funktionell eller inte, det är ju knappast något nytt påhitt.

Inställningen är alltså att vi måste rena våra kroppar för att den ska kunna tillgodogöra sig den hälsosamma mat och den sunda träning vi bedriver. Vi ska rensa ut, börja om från noll, pånyttfödas om man så vill. Inom de flesta religioner är ju den sortens rituella rening hemskt vanlig, både rent fysisk i form av tvättning etc (ibland i heligt vatten), eller spirituell i form av bikt eller liknande där den troende förlåts sina tidigare synder. Det är inte ovanligt att man måste renas innan man får komma i kontakt med någonting heligt, tvätta sig i olika utsträckning innan man får gå in i kyrkor eller liknande, eller utföra andra heliga ritualer, exempelvis be.

Det är ju ingen ny spaning direkt att hälsa och träning tagit religiösa proportioner i mångas moderna liv, men jag tycker det är så spännande att man kan dra så väldigt tydliga paralleller. Precis som inom religionen måste vi renas (=äta enligt diet/träna crossfit) för att få tillgång till det allra heligaste (=ännu bättre hälsa), eftersom vi, om vi lever ett liv i synd (=ohälsosamt) inte kan tillgodogöra oss våra hälsosamma vanor och på så vis inte kan komma åt den högre nivån av varande.


På samma tema läste jag en statusuppdatering i mitt flöde häromdagen som lät ungefär såhär: "Ny tränare för våren, han kommer göra mig till en maskin!", och det är ju inte direkt ett ovanligt uttalande. Att bli en maskin, en super(wo)man, vältränad som en gud, etc är ju i allmänhet något som sägs i positiva ordalag. Om man håller kvar vid den religiösa liknelsen är det såklart fullt rimligt att man, genom att ägna sig åt heliga ritualer och aktiviteter (kost & träning) så småningom kommer bli tillräckligt helig för att distansiera sig från det världsliga och kroppsliga och till slut uppstiga till något högre och bli en gudom. Det är en fullt naturlig koppling.
Ännu intressantare blir ju dock den vanliga frasen att bli/vara en "maskin", som något som är det allra högsta och mest eftersträvansvärda. I vårt sekulariserade samhälle är en gud nästan något löjligt, det är som att bli en seriefigur. En maskin däremot, i ett datoriserat tidevarv. Där snackar vi överlägsenhet.

Så vi ska, genom högst kroppslig fixering, stiga upp ur det dödsrike som är rostmackan och spaghettin för att slutligen äntligen slippa alla de bördor, fel, brister och alla krav på kontroll som innehavet av en kropp medför för att slutligen bli - en maskin. Utan behov, utan egen vilja, utan svagheter.

Spännande! Lycka till!

Om raw food och det här med "ren" kost...

Låt oss tala om den här raw food-trenden, ett ämne som jag raljerat över till leda med folk i min omgivning pga så uppenbart stört på så många sätt, men samtidigt verkar ju folk aldrig få nog av den pseudovetenskap som omger den så det finns uppenbart ett behov av att fortsätta.


Det finns ju en OERHÖRT stark trend bland träningsbloggar just nu där allt ska vara raw, glutenfritt och laktosfritt och jag har aldrig i hela mitt liv sett så många burkar kokosolja eller så många gröna spenat- och/eller grönkålssmoothies som de senaste månaderna. Jag har hunnit tröttna utan att ens själv ha druckit dom!

Det oroväckande med den där raw-dieten (jag väljer att kalla den för en och samma diet, även om det förekommer i lite olika utsträckning och olika konstellationer och kommer i resten av texten kalla den raw för enkelhetens skull, men i det inbegripa den just nu trendiga gluten/laktos-avhållsamheten) tycker jag främst är att den är extremt uteslutande och målar ut viss mat som inte bara förbjuden utan  "skadlig" eller "smutsig" och till och med "giftig". Detta är alltså sånt som helt vanligt bröd eller kokt potatis eller nån odramatisk sås. Raw foodens främsta argument är någon sorts låtsasvetenskaplig tes om att det ska "rena" kroppen, att den ska "rensas" från gifter och "dåliga" ämnen och på något diffust sätt "optimeras" till att ta upp näring bättre, och det är även hemskt poppis att då och då genomföra en "cleanse" eller en fasta för att kicka igång det hela.

En fasta består oftast av att dricka juicer (hempressade givetvis, pga "rent") och kroppen ska då hamna i någon slags viloläge där alla nyttiga vitaminer ska kunna tas upp i lugn och ro, och sedan ska den vara laddad och mottaglig för fortsatt "hälsosamt" ätande. Hela grejen är så absurd. Hur skulle kroppen bli "ren" från insidan genom att dricka juice? Varför skulle det vara bättre att dricka apelsinjuice än att äta en apelsin? Varför får man dricka en spenatsmoothie men inte äta en spenatsoppa? Varför får man dricka morotsjuice men inte äta ugnsbakade rotfrukter?

För det första är det ju uppenbart hittepå att det på något vis skulle vara bättre att äta råa saker, eller för den delen att fullt friska människor skulle må bättre av att undvika gluten eller laktos (det finns givetvis intoleranta och allergiker, men knappast i den grad som självdiagnostiserandet har ökat på slutet). Det finns liksom ingen vetenskap som stödjer det där dietandet, det är däremot högvis av tro, gissningar, förhoppningar, placebo, aftonbladet-journalistik och egen empiri. Och är det något man vet så är det att om någon drar upp argumentet "men jag bara tipsar, det funkar för mig!" så ska man lägga benen och hjärncellerna på ryggen snabbt som attan.

Nu ska man visserligen inte underskatta placebo, och whatever floats your boat osv, men det som blir problematiskt här är att det bidrar till ett sånt uppenbart ätstört beteende som dels är skadligt för individen men även reproducerar en mat- och ätandekultur där man som tjej (mestadels) ska förbjuda livsmedel, att det är rimligt (och till och med nyttigt!) att ha en inställning där viss mat är skamlig, "skadlig" och "fel" att äta, och nu inte bara gör dig tjock utan även påstås göra dig sjuk. Det normaliseras än mer att man inte med gott samvete får äta vad som helst eller hur som helst utan att maten istället för något som ger ork och energi och få dig att må bra är något slags minfält där du hela tiden måste tänka dig för hur, när, om och vad som får ätas - och i så fall i vilken form och enligt vilken tillagningsmetod. Raw food är, precis som alla dieter, raka motsatsen till positivt ätande.


Det är alltså en oerhört avancerad och komplicerad form av ätstörning som dessutom går under den oantastliga hälsoflaggen, vilket gör den så lurig. Att argumentera mot någon som påstår sig vilja göra något av hälsoskäl är oerhört svårt, och det gör att raw-trenden får härja så gott som fritt, precis som svältdieten 5:2. När gemene man allt som oftast saknar grundläggande kunskap när det kommer till både kost och träning, samtidigt som desperationen och längtan efter en quick fix aldrig varit större, är givetvis en diet som sägs BÅDE ge bättre hälsa OCH få dig att gå ner i vikt ett guldrecept (pun intended...)! Att vara "hälsosam" är högstatus, till skillnad mot att vara tex ätstörd som anses osexigt, ohippt och dåligt. Vad är då bättre än att kamouflera sitt komplicerade förhållande till mat och det egna ätandet i en hälsoskrud? Ingen missunnar dig väl det... eller?

Nästa steg på trappa: att leva på "luft och ljus". Tror det kommer bli årets fitnessgrej 2014.

Och så ont i höften igen....

Igår fick jag ont i höftfan igen. Det verkar som att det kommer efter ganska exakt två timmar, innan dess är det helt symptomfritt. Som tur är har jag ett återbesök hos sjukgymnasten idag, så det kan ju ändå vara bra att det (vad "det" nu är) gör ont när jag är där, då kanske det är lättare att hitta vad det är.

Under de kortare passen de senaste veckorna har jag inte känt någonting, trots att de varit riktigt hårda, så det verkar enbart ha med tid och inte intensitet att göra. Det börjar hur som helst kännas som att det där maratonet kanske får läggas på is, om inte ens två timmar funkar nu så känns det ju ganska avlägset att en dryg timme till ska gå bra och utan problem om bara några månader...

Så himla tråkigt dock. I övrigt känner jag mig så himla stark på långpassen så det känns så irriterande att en sådan här sak ska sätta käppar i hjulet för mig...