När man inte kan göra det man vill kan man ju lika gärna lära sig något nytt, så i helgen har jag lärt mig cykla på rullar!!! Jag är oerhört nöjd över detta faktum!
Det såg ut ungefär såhär:
Nä, ok, inte riktigt.
Spenderade typ en kvart med att hålla mig krampaktigt i ett räcke bredvid och ba "JAG KAN JU INTE SLÄPPA OCH TA STYRET!!!!" ända tills jag, eh, ja, släppte räcket och höll i styret istället (whaaaat).
Sedan gick det över förväntan. Ni vet, att cykla är ju som att..... cykla?
Den första dagen var jag så emotionellt utmattad av all nervositet att jag bara pallade rulla lugnt i 40 min. Sa efteråt att "det där var ju lite kul och så men det känns ju väldigt avlägset att jag skulle kunna göra det som träning liksom". Dagen efter dansade jag igenom en timme med någon slags intervaller. Så att. Inte stått vid mitt ord sedan 1984?
Jag kunde i och för sig inte riktigt köra mig slut pga måste ha lite medvetande kvar i vingelmarginal, men med den minimala cykelträning jag bedrivit de senaste åren går det ju att bli lokalt trött efter typ två tramptag så på så vis fungerar det ju oerhört bra.
måndag 30 mars 2015
fredag 27 mars 2015
Halvbra
Jaha, ännu en expert - ännu ett kvitto på min optimala fysik och tio nya rynkor i pannan/gråa hår hos kiropraktorn jag var hos igår. Ett besök varken hon eller jag blev klokare av.
Precis som alla andra sjukgymnaster/läkare/allehanda undersökare anser så tyckte även hon att jag var rak, stark, mjuk, jämn, balanserad, etc etc etc. Det finns tydligen extremt stark empiri för att det inte finns några fel över huvud taget på den här kroppfan?! Men ont har jag ju så något är det ju. Nu har jag fått en ny tid där hennes kollega skall vara med också, eftersom två huvuden är klokare än ett, osv.
Hon avslutade med orden "ja, det är ju lite intressant i alla fall med sånt här obegripligt"
JA, JA. Arbetshypotesen nu verkar vara att det eventuellt kan vara någon form av diffust lower cross syndrome, alltså obalans i förhållandet mellan musklerna i rygg/höftböjare/rumpa/baksida lår, även om det inte riktigt är direkt uppenbart. Så kanske det kan vara. Vem vet. Helst hade jag ju velat få två knak och sedan automagiskt blivit bra, men så kul ska vi tydligen inte ha det.
Skönt med lite massage hur som helst, och egentligen älskar jag ju att få höra att jag är ett muskulärt praktexemplar pga lägger orimligt stor del av mitt människovärde i min fysiska förmåga (hoppas VID GUD att jag aldrig behöver bli tex rullstolsbunden).
Med tanke på hur mycket beröm jag dessutom fick för mitt uppsatsutkast i tisdags så skulle man kunna tro att jag, på grund av så mycket upphöjande till skyar av både fysik och hjärna på så kort tid, dansar fram på moln dygnet runt, men istället har jag framtidsångest av ganska så ansenlig mängd. Never not worrying, osv. Problemet är sällan att jag inte känner mig kapabel, men nästan alltid att jag inte känner att jag är i rätt forum för min kapacitet. Ödmjukhetens högborg, dvs.
Jaja, nu ska jag sammanfatta ett historisk skeende som börjar vid kristi födelse och fortfarande pågår - på en a4. Det är jag faktiskt skitdålig på, så det väger upp och det kan ni ju glädja er åt.
Precis som alla andra sjukgymnaster/läkare/allehanda undersökare anser så tyckte även hon att jag var rak, stark, mjuk, jämn, balanserad, etc etc etc. Det finns tydligen extremt stark empiri för att det inte finns några fel över huvud taget på den här kroppfan?! Men ont har jag ju så något är det ju. Nu har jag fått en ny tid där hennes kollega skall vara med också, eftersom två huvuden är klokare än ett, osv.
Hon avslutade med orden "ja, det är ju lite intressant i alla fall med sånt här obegripligt"
JA, JA. Arbetshypotesen nu verkar vara att det eventuellt kan vara någon form av diffust lower cross syndrome, alltså obalans i förhållandet mellan musklerna i rygg/höftböjare/rumpa/baksida lår, även om det inte riktigt är direkt uppenbart. Så kanske det kan vara. Vem vet. Helst hade jag ju velat få två knak och sedan automagiskt blivit bra, men så kul ska vi tydligen inte ha det.
Skönt med lite massage hur som helst, och egentligen älskar jag ju att få höra att jag är ett muskulärt praktexemplar pga lägger orimligt stor del av mitt människovärde i min fysiska förmåga (hoppas VID GUD att jag aldrig behöver bli tex rullstolsbunden).
Med tanke på hur mycket beröm jag dessutom fick för mitt uppsatsutkast i tisdags så skulle man kunna tro att jag, på grund av så mycket upphöjande till skyar av både fysik och hjärna på så kort tid, dansar fram på moln dygnet runt, men istället har jag framtidsångest av ganska så ansenlig mängd. Never not worrying, osv. Problemet är sällan att jag inte känner mig kapabel, men nästan alltid att jag inte känner att jag är i rätt forum för min kapacitet. Ödmjukhetens högborg, dvs.
Jaja, nu ska jag sammanfatta ett historisk skeende som börjar vid kristi födelse och fortfarande pågår - på en a4. Det är jag faktiskt skitdålig på, så det väger upp och det kan ni ju glädja er åt.
tisdag 24 mars 2015
Lite synpunkter ang Vetenskapens Världs inslag om tjejer som slutar idrotta
Såg ni Vetenskapen Värld igår? Om det spännande "Varför slutar tjejer idrotta".
Jag har tidigare bland annat skrivit om det på Osportsligt, där jag mer fokuserade på tanken att tjejer i större utsträckning än killar måste separera sin idrottspersona från sin civila persona. Detta eftersom de kvaliteter som elitidrott plockar fram sällan anses särskilt attraktiva om man ser till hur den normativa tonårstjejen förväntas vara och se ut. Det leder rimligtvis till inre konflikter och är förmodligen för de allra flesta såpass jobbigt, både identitetsmässigt och i faktisk tidspress att hinna med båda sina liv, att man till slut väljer bort det ena, och eftersom viljan att höra till och inte sticka ut är stor för de flesta tonåringar är det inte förvånande att det är idrotten som får stryka på foten till förmån för stereotyp kvinnlighet.
En annan aspekt som jag tycker att de helt missar i programmet är att det faktiskt är ett faktum att det i princip är så gott som omöjligt för en kvinnlig idrottare att försörja sig på sin sport, utom i vissa få undantag, medan det är ett helt rimligt och inom räckhåll liggande mål för en tonårskille. Som manlig idrottare kan du vara en medelmåttig joxare med trasan och ÄNDÅ kunna tjäna ditt levebröd som forward i något halvrisigt fotbollslag ute i landet. Som tjej kan du ta OS-guld och trots det tvingas hanka dig fram på något timjobb du har vid sidan av för att med lite tur och livspusselskicklighet kunna finansiera resor till världscuptävlingar. Det finns helt enkelt väldigt dåligt med incitament för en tonårstjej att satsa allt på sin idrott, då det inte är ett reellt karriärval för henne. Att läsa vidare är betydligt smartare, så länge som idrotten är såpass ojämställd som den är nu.
I programmet säger de att tjejerna i tonåren börjar fokusera mer på skolan, vilket jag menar är fullt rimligt då det alltså är den enda vägen till en inkomst för dem, och att det samtidigt blir en större elitfokusering i klubbarna. En elitsatsning som alltså för många tjejer kräver betydligt mer än den kan ge. Tränarna pratar om att det är tråkigt att tjejerna slutar då när de äntligen kan "skörda det de har tränat" under åren, men det är ju precis det de inte kan. Det finns ingen skörd, elitmässigt sett. Det är inga prunkande rapsfält där ute, det är nån torr gammal stäpp med tumbleweeds och sand som blåser in i ögonen när man försöker se klart.
En tredje möjlighet är ju att det kanske faktiskt är möjligt att barn ofta tränar i mixade grupper fram till tonåren, men sedan delas upp i tjej- & killgrupper när det ska börja satsas mer. När då tjejerna i tonåren blir medvetna om att de inte prioriteras i samma utsträckning som killarna är det inte konstigt att den idrottsliga lågan falnar. Att ständigt få mindre pengar, mindre engagemang från klubbledningarna, sämre tider i idrottshallar osv kan tära på den peppigaste av själar.
Inslaget avslutas med ett uttalande som börjar såhär:
"Enligt forskarna måste alltså en större del av verksamheten utgå från flickornas egna önskemål"
All fine & dandy, SJÄLVKLART skall FEMTIO PROCENT av verksamheten utgå ifrån flickors önskemål hur kan det ens behövas en forskare för att påpeka det grundläggande jävla faktumet i livets skolas grundämne Sunt Förnuft 1A jag blir snart TOKIG?! Folk, alltså? Sedan följer de tyvärr dessutom upp med detta:
"Klubbarna bör jobba förebyggande med mer pedagogiska utbildningar för tränarna."
Just det, ELLER hörni, så kan vi bara, jag vet inte, styra upp en jämställd idrott (och samhälle, för all del) där tjejerna inte särbehandlas utan där en sextonårig tjej har samma förutsättningar som en sextonårig kille att satsa på sin sport. Det är knappast så att tonårstjejer är så extremt komplicerade att de behöver specialpedagogik för att förstås (trots det här förstås att kvinnor är älvlika väsen (eventuellt häxor, ingen vet?!?) som liksom är lite mer komplicerade än oss vanliga sköna dudes höhö bärs pattar bajen höhöhö).
Här kommer mitt tips till världen: 1. kolla på vad det är som gör att killar känner att de tycker det är kul och/eller accepterat att satsa på sport 2. behandla tjejerna likadant
Det var allt för mig, hej!
Jag har tidigare bland annat skrivit om det på Osportsligt, där jag mer fokuserade på tanken att tjejer i större utsträckning än killar måste separera sin idrottspersona från sin civila persona. Detta eftersom de kvaliteter som elitidrott plockar fram sällan anses särskilt attraktiva om man ser till hur den normativa tonårstjejen förväntas vara och se ut. Det leder rimligtvis till inre konflikter och är förmodligen för de allra flesta såpass jobbigt, både identitetsmässigt och i faktisk tidspress att hinna med båda sina liv, att man till slut väljer bort det ena, och eftersom viljan att höra till och inte sticka ut är stor för de flesta tonåringar är det inte förvånande att det är idrotten som får stryka på foten till förmån för stereotyp kvinnlighet.
En annan aspekt som jag tycker att de helt missar i programmet är att det faktiskt är ett faktum att det i princip är så gott som omöjligt för en kvinnlig idrottare att försörja sig på sin sport, utom i vissa få undantag, medan det är ett helt rimligt och inom räckhåll liggande mål för en tonårskille. Som manlig idrottare kan du vara en medelmåttig joxare med trasan och ÄNDÅ kunna tjäna ditt levebröd som forward i något halvrisigt fotbollslag ute i landet. Som tjej kan du ta OS-guld och trots det tvingas hanka dig fram på något timjobb du har vid sidan av för att med lite tur och livspusselskicklighet kunna finansiera resor till världscuptävlingar. Det finns helt enkelt väldigt dåligt med incitament för en tonårstjej att satsa allt på sin idrott, då det inte är ett reellt karriärval för henne. Att läsa vidare är betydligt smartare, så länge som idrotten är såpass ojämställd som den är nu.
I programmet säger de att tjejerna i tonåren börjar fokusera mer på skolan, vilket jag menar är fullt rimligt då det alltså är den enda vägen till en inkomst för dem, och att det samtidigt blir en större elitfokusering i klubbarna. En elitsatsning som alltså för många tjejer kräver betydligt mer än den kan ge. Tränarna pratar om att det är tråkigt att tjejerna slutar då när de äntligen kan "skörda det de har tränat" under åren, men det är ju precis det de inte kan. Det finns ingen skörd, elitmässigt sett. Det är inga prunkande rapsfält där ute, det är nån torr gammal stäpp med tumbleweeds och sand som blåser in i ögonen när man försöker se klart.
En tredje möjlighet är ju att det kanske faktiskt är möjligt att barn ofta tränar i mixade grupper fram till tonåren, men sedan delas upp i tjej- & killgrupper när det ska börja satsas mer. När då tjejerna i tonåren blir medvetna om att de inte prioriteras i samma utsträckning som killarna är det inte konstigt att den idrottsliga lågan falnar. Att ständigt få mindre pengar, mindre engagemang från klubbledningarna, sämre tider i idrottshallar osv kan tära på den peppigaste av själar.
Inslaget avslutas med ett uttalande som börjar såhär:
"Enligt forskarna måste alltså en större del av verksamheten utgå från flickornas egna önskemål"
All fine & dandy, SJÄLVKLART skall FEMTIO PROCENT av verksamheten utgå ifrån flickors önskemål hur kan det ens behövas en forskare för att påpeka det grundläggande jävla faktumet i livets skolas grundämne Sunt Förnuft 1A jag blir snart TOKIG?! Folk, alltså? Sedan följer de tyvärr dessutom upp med detta:
"Klubbarna bör jobba förebyggande med mer pedagogiska utbildningar för tränarna."
Just det, ELLER hörni, så kan vi bara, jag vet inte, styra upp en jämställd idrott (och samhälle, för all del) där tjejerna inte särbehandlas utan där en sextonårig tjej har samma förutsättningar som en sextonårig kille att satsa på sin sport. Det är knappast så att tonårstjejer är så extremt komplicerade att de behöver specialpedagogik för att förstås (trots det här förstås att kvinnor är älvlika väsen (eventuellt häxor, ingen vet?!?) som liksom är lite mer komplicerade än oss vanliga sköna dudes höhö bärs pattar bajen höhöhö).
Här kommer mitt tips till världen: 1. kolla på vad det är som gör att killar känner att de tycker det är kul och/eller accepterat att satsa på sport 2. behandla tjejerna likadant
Det var allt för mig, hej!
måndag 23 mars 2015
Ett inlägg om ingenting
Jaha, min sjukgymnast dumpade mig? Tror ni han var sur? Tror ni att vi kan vara vänner? Var det inte mig det var fel på, det var honom? etc etc etc
Hur det än är så är jag nu ensam med ryggen igen, men det ska väl gå bra det med. Får väl ringa nån. Börjar bli van vid att vara partiellt 500 miljoner år gammal.
Fortsätter att träna medelst crosstrainer pga orkar inte cykla i kyla sedan jag vant mig av vid det och vågar inte riktigt springa. Det är ändå ok än så länge när jag ser någon slags ände på det. För att palla ens försöka härda ut kör jag 100% intervallpass (till skillnad mot det normala som kanske är 30% av veckans pass? -ish) och det är ju alltid roligt. Har kört mycket fyror och trösklar och nu på slutet även en hel del enminutare. Just enminuters är ett extremt hatkärleksobjekt för mig, det är så sjukt obekväm längd. En fyra/tia/femtonmuntare/osv är ju svinjobbig och vidrig men ändå mer eller mindre lång och hanterbar på det viset. En trettiosekundare är svinjobbig och vidrig men så kort att man alltid kan mata sig igenom den. Men enminuters? Jag vill dö efter 40 sekunder VARJE gång?! Det är säkert bra för mig just därför.
Knappast enligt skolboken med den ickevariationen och totala avsaknaden av lugnare pass förstås, men mitt huvud skulle inte stå ut med annat och nöden har som bekant ingen lag. Positivt är hur som helst att jag därför är rätt sliten i benen, och alla som vet någonting om någonting vet också att det är få saker som är lika göttigt som att vara just det! Eftersom jag dragits med det här onda i ett halvår nu, och under den tiden inte tränat som jag vill, så var det ju utan överdrift rätt så jäkla länge sedan jag fick ha onda ben av slitenhet. Ändå mysigt. Om man inte får vara snabb så kan man åtminstone få vara trött.
Har i övrigt inte gjort mycket alltså. Skrivit uppsats, varit i Uppsala, lagat(!) god(!) mat och typ.... kollat på jordskott och sedan skrivit lite mer. Det visade sig att det tog ganska mycket längre tid än jag trott att gå igenom allt det här materialet. Nu har jag gått igenom det så många gånger att jag knappt ens längre kan läsa det pga vet redan vad som står där. Det kan ju bli ett problem.
Hur det än är så är jag nu ensam med ryggen igen, men det ska väl gå bra det med. Får väl ringa nån. Börjar bli van vid att vara partiellt 500 miljoner år gammal.
Fortsätter att träna medelst crosstrainer pga orkar inte cykla i kyla sedan jag vant mig av vid det och vågar inte riktigt springa. Det är ändå ok än så länge när jag ser någon slags ände på det. För att palla ens försöka härda ut kör jag 100% intervallpass (till skillnad mot det normala som kanske är 30% av veckans pass? -ish) och det är ju alltid roligt. Har kört mycket fyror och trösklar och nu på slutet även en hel del enminutare. Just enminuters är ett extremt hatkärleksobjekt för mig, det är så sjukt obekväm längd. En fyra/tia/femtonmuntare/osv är ju svinjobbig och vidrig men ändå mer eller mindre lång och hanterbar på det viset. En trettiosekundare är svinjobbig och vidrig men så kort att man alltid kan mata sig igenom den. Men enminuters? Jag vill dö efter 40 sekunder VARJE gång?! Det är säkert bra för mig just därför.
Knappast enligt skolboken med den ickevariationen och totala avsaknaden av lugnare pass förstås, men mitt huvud skulle inte stå ut med annat och nöden har som bekant ingen lag. Positivt är hur som helst att jag därför är rätt sliten i benen, och alla som vet någonting om någonting vet också att det är få saker som är lika göttigt som att vara just det! Eftersom jag dragits med det här onda i ett halvår nu, och under den tiden inte tränat som jag vill, så var det ju utan överdrift rätt så jäkla länge sedan jag fick ha onda ben av slitenhet. Ändå mysigt. Om man inte får vara snabb så kan man åtminstone få vara trött.
Har i övrigt inte gjort mycket alltså. Skrivit uppsats, varit i Uppsala, lagat(!) god(!) mat och typ.... kollat på jordskott och sedan skrivit lite mer. Det visade sig att det tog ganska mycket längre tid än jag trott att gå igenom allt det här materialet. Nu har jag gått igenom det så många gånger att jag knappt ens längre kan läsa det pga vet redan vad som står där. Det kan ju bli ett problem.
onsdag 18 mars 2015
Ehehe
Jag har ju haft problem med min rygg sen i somras (hur sjukt?), och de senaste månaderna har jag gått till en sjukgymnast som tror att det är problem kring en disk. Det har varit lite oklart vad som funkar och inte funkar i träningsväg så jag har fått testa lite, men han har sagt åt mig att inte styrketräna i alla fall.
Eftersom jag ändå kan ganska mycket om träning och kände att nu efter tre månader helt utan allt vad styrka heter så började svagheten i sig bli ett problem, så har jag på eget bevåg börjat styrketräna lite lätt de senaste veckorna ändå, lite i smyg. Jag är såklart noga med att inte göra något som belastar ryggen eller som gör ont eller så, men generellt är jag ändå övertygad om att svag alltid är sämre än stark när det kommer till krämpor.
Hur som helst så är ju en (eller ja, den enda faktiskt) av grundpelarna i att göra saker i smyg det här med att inte bli upptäckt. Man kan därför säga att det förekom en ansenlig nivå av snopet när det första jag ser när jag glatt stövlar in på gymmet igår kväll är.... min sjukgymnast!
Jag tror inte ens ni förstår vidden av förkroppsligandet av uttrycket "svansen mellan benen" som sedan ägde rum när jag neurotiskt försökte lyckas sjunka genom jorden utan att samtidigt ställa till med en scen under tiden jag snabbt pep iväg till angränsande rum på ett helt "avslappnat" och "naturligt" sätt.
Alltså, VAD ÄR ODDSEN?! Han jobbar på ett annat gym, borde över huvud taget inte vara där!!!
Eftersom mitt gym är rätt litet så är det liksom oundvikligt att prata med varandra till slut ändå, så vi fick reda ut det hela. Jag fick inte skäll. Han var snäll. Det var tur. Jag tror han förstod hur jag tänkte. Dock gjorde jag ca 500 stirriga pullups i ren stress innan vi pratat med varandra så idag har jag svinmycket träningsvärk, men det är väl priset man får betala för att vara en lömsk smygare antar jag. Synden straffar sig självt osv.
Eftersom jag ändå kan ganska mycket om träning och kände att nu efter tre månader helt utan allt vad styrka heter så började svagheten i sig bli ett problem, så har jag på eget bevåg börjat styrketräna lite lätt de senaste veckorna ändå, lite i smyg. Jag är såklart noga med att inte göra något som belastar ryggen eller som gör ont eller så, men generellt är jag ändå övertygad om att svag alltid är sämre än stark när det kommer till krämpor.
Hur som helst så är ju en (eller ja, den enda faktiskt) av grundpelarna i att göra saker i smyg det här med att inte bli upptäckt. Man kan därför säga att det förekom en ansenlig nivå av snopet när det första jag ser när jag glatt stövlar in på gymmet igår kväll är.... min sjukgymnast!
Jag tror inte ens ni förstår vidden av förkroppsligandet av uttrycket "svansen mellan benen" som sedan ägde rum när jag neurotiskt försökte lyckas sjunka genom jorden utan att samtidigt ställa till med en scen under tiden jag snabbt pep iväg till angränsande rum på ett helt "avslappnat" och "naturligt" sätt.
Alltså, VAD ÄR ODDSEN?! Han jobbar på ett annat gym, borde över huvud taget inte vara där!!!
Eftersom mitt gym är rätt litet så är det liksom oundvikligt att prata med varandra till slut ändå, så vi fick reda ut det hela. Jag fick inte skäll. Han var snäll. Det var tur. Jag tror han förstod hur jag tänkte. Dock gjorde jag ca 500 stirriga pullups i ren stress innan vi pratat med varandra så idag har jag svinmycket träningsvärk, men det är väl priset man får betala för att vara en lömsk smygare antar jag. Synden straffar sig självt osv.
tisdag 17 mars 2015
Ridlektion och teh Future
Igår kväll åkte jag som varje måndag till FRK för ridlektion. Vi red en övning som går ut på att man rider på en åttvolt med travbommar på ena kortsidan av ena volten, och i själva krysset mellan volterna rider man skänkelvikning. Varje varv blir alltså travbommar på vänstervolt, höger skänkelvikning, volt åt höger, vänster skänkelvikning och sedan tillbaka över bommarna. Efter ett tag kan man ju med fördel byta varv också.
Riktigt kul men knepig övning, jag gillar när det är finlirigt och man måste tänka och koncentrera sig hela tiden. Theo är ju lite spänd över bommar och ville gärna bryta ut någonstans i mitten över dom och jag är lite klen och orkar inte riktigt sitta emot då, så själva bomdelen var väl inte det vackraste min instruktör skådat men skänkelvikningarna gick å andra sidan desto bättre. Det är väl bara att inse att min fördelning hopp-/dressyrmänniska är ca 0% / 100%.
Jag var på riktigt skräpigt humör innan, men som alla vet är det omöjligt att fortsätta vara det när man hänger med djur. Svårt att vara arg när man umgås med den här uppsynen:
Riktigt kul men knepig övning, jag gillar när det är finlirigt och man måste tänka och koncentrera sig hela tiden. Theo är ju lite spänd över bommar och ville gärna bryta ut någonstans i mitten över dom och jag är lite klen och orkar inte riktigt sitta emot då, så själva bomdelen var väl inte det vackraste min instruktör skådat men skänkelvikningarna gick å andra sidan desto bättre. Det är väl bara att inse att min fördelning hopp-/dressyrmänniska är ca 0% / 100%.
Jag var på riktigt skräpigt humör innan, men som alla vet är det omöjligt att fortsätta vara det när man hänger med djur. Svårt att vara arg när man umgås med den här uppsynen:
I övrigt har jag anmält mig till en sommarkurs. Tror det är första gången i världshistorien jag gjort det i tid? Därmed blev jag också påmind om att jag måste bestämma mig rätt snart för om jag ska läsa en master i höst eller inte? Åh denna eviga beslutsångest. Å ena sidan älskar jag ju det akademiska, å andra sidan är det så himla jobbigt att vara fattig student ända tills man är medelålders (jaja, men nästan). Å tredje sidan är det ju mer värt att ha roligt än att ha pengar.
Lär väl återkomma i den ångestfrågan.
måndag 16 mars 2015
En överlevande, nya intervaller, och lite om min uppsats
Jo, jag kom tillbaka, tackar som frågar.
Snöfritt var det kanske inte, men när fördelningen är ca 50/50 snustorr vårstig och isbana kan man ändå härda ut. Så himla härligt att springa stig ändå? Idag träningsvärk i vaderna pga trippigt och ystert löpsteg över rötterna i 1,10.
Imorse fick jag istället ägna mig åt den rehabbiga övningen crosstrainerintervaller. Det var till en början, när jag gjorde det för första gången för några veckor sedan, extremt snoozefestigt men nu börjar jag ändå uppskatta det på det där sättet som man uppskattar testcykling. Mätbart, tydligt, enkelt, asjobbigt osv. Inte som att vara utomhus såklart men om man nu ska välja mellan att inte träna alls så är det ändå helt skapligt. Körde 5*4/2 och avslutade med en kilometer i fyrafart på löpband för att inte tappa all snabbhet i påkarna, gjorde några pliktskyldiga bålövningar för beachsäsongen, 5 pull-ups (icke-assisterade!!!!!!!!!! extremt stort!!!!!!) och gick hem.
Nu är jag på VM-BIBLIOTEKET (yeah!!!!!!! 2000!! mega!!!!) på VM-LUGNET och skriver på min uppsats. Eller rättare sagt söker mediedatabaser och facepalmar. Jag skriver ju, lite förenklat, om språklig användning i rapporteringen kring gazakonflikten i somras och allllllllllllllllltså jag minns visserligen hela den journalistiska gärningen kring den tidpunkten som helt wack men man har ju ändå hunnit glömma bort en hel del stjärnrapporteringar om man säger så. Läste nyss en Aftonbladetartikel som i princip enbart bestod av uppräkning av namn på döda barn från ena konfliktsidan. Mycket smakfullt. Elleerrrrrrrrr?
Inte för att göra en politisk blogg av det här nu (HAhA eh jo alltid vad finns det annars som är intressant? Skulle vara kärlek då kanske men det vill jag inte grotta i.) men ibland undrar man ju verkligen om redaktörerna ens läser igenom det de publicerar? Eller är de så förblindade av sin egen helgonaspirerande gärning att det är värt att offra all form av saklighet för att få framstå som "god" eftersom medelsvenne ändå inte vet vad som är sant och inte? Ja, inte vet jag. Hur som helst så blir jag lite matt av allt det här och vet inte ens var jag ska börja nysta i eländet.
Det här kriget blev ju ganska personligt för mig pga jag hade plötsligt en koppling till ena sidan som visade på en helt annan bild av situationen än den som i allmänhet visades mig i vår dagspress här. Det var rätt omtumlande. Jag har visserligen alltid varit en människa som gärna ifrågasätter allt alla säger alltid eftersom jag dels är uppfostrad så antar jag(?) och dessutom typ, är genusmedveten till exempel och då blir man rätt skolad i det kritiska vare sig man vill eller inte. Men någonstans har jag ändå trott att sådant som krigsrapportering skulle vara på en sakligare och på något vis högre nivå än kulturditon. Där hade man ju fel, om man säger så.
Snöfritt var det kanske inte, men när fördelningen är ca 50/50 snustorr vårstig och isbana kan man ändå härda ut. Så himla härligt att springa stig ändå? Idag träningsvärk i vaderna pga trippigt och ystert löpsteg över rötterna i 1,10.
Imorse fick jag istället ägna mig åt den rehabbiga övningen crosstrainerintervaller. Det var till en början, när jag gjorde det för första gången för några veckor sedan, extremt snoozefestigt men nu börjar jag ändå uppskatta det på det där sättet som man uppskattar testcykling. Mätbart, tydligt, enkelt, asjobbigt osv. Inte som att vara utomhus såklart men om man nu ska välja mellan att inte träna alls så är det ändå helt skapligt. Körde 5*4/2 och avslutade med en kilometer i fyrafart på löpband för att inte tappa all snabbhet i påkarna, gjorde några pliktskyldiga bålövningar för beachsäsongen, 5 pull-ups (icke-assisterade!!!!!!!!!! extremt stort!!!!!!) och gick hem.
Nu är jag på VM-BIBLIOTEKET (yeah!!!!!!! 2000!! mega!!!!) på VM-LUGNET och skriver på min uppsats. Eller rättare sagt söker mediedatabaser och facepalmar. Jag skriver ju, lite förenklat, om språklig användning i rapporteringen kring gazakonflikten i somras och allllllllllllllllltså jag minns visserligen hela den journalistiska gärningen kring den tidpunkten som helt wack men man har ju ändå hunnit glömma bort en hel del stjärnrapporteringar om man säger så. Läste nyss en Aftonbladetartikel som i princip enbart bestod av uppräkning av namn på döda barn från ena konfliktsidan. Mycket smakfullt. Elleerrrrrrrrr?
Inte för att göra en politisk blogg av det här nu (HAhA eh jo alltid vad finns det annars som är intressant? Skulle vara kärlek då kanske men det vill jag inte grotta i.) men ibland undrar man ju verkligen om redaktörerna ens läser igenom det de publicerar? Eller är de så förblindade av sin egen helgonaspirerande gärning att det är värt att offra all form av saklighet för att få framstå som "god" eftersom medelsvenne ändå inte vet vad som är sant och inte? Ja, inte vet jag. Hur som helst så blir jag lite matt av allt det här och vet inte ens var jag ska börja nysta i eländet.
Det här kriget blev ju ganska personligt för mig pga jag hade plötsligt en koppling till ena sidan som visade på en helt annan bild av situationen än den som i allmänhet visades mig i vår dagspress här. Det var rätt omtumlande. Jag har visserligen alltid varit en människa som gärna ifrågasätter allt alla säger alltid eftersom jag dels är uppfostrad så antar jag(?) och dessutom typ, är genusmedveten till exempel och då blir man rätt skolad i det kritiska vare sig man vill eller inte. Men någonstans har jag ändå trott att sådant som krigsrapportering skulle vara på en sakligare och på något vis högre nivå än kulturditon. Där hade man ju fel, om man säger så.
söndag 15 mars 2015
Gött e la borg
Jag var sjuk nästan en vecka i oklar huvudvärk (förmodligen cancer/ebola/aids/osv) och har efter det varit i Göteborg och praoat som småbarnsförälder. Det var alla tiders. Jag blev ju faster för tre månader sen till den här lilla röven:
Inte så ful att det gör ont i ögonen av att titta på henne direkt! Tråkigt för alla andra ungar födda kring det här året som för evigt kommer vara lite mindre gulliga och lite tråkigare och sämre på allt. Kämpa.
På västkusten var det full on hardcore vår med allt vad det innebär av tunn jacka, solsken, grönt gräs, vårblommor och ljusa kvällar. Således ägnades dagarna primärt åt att skuffa runt unge och tre hundar i timtal och att lattemorsafika med andra barnvagnsdragare/hundrastare på uteserveringar. Rätt skapligt liv ändå.
Trodde jag skulle hinna plugga en del, men vet ni hur mycket tid det tar att jollra med ungar?! Jättemycket! Har således mer sagt "kakapooopootoo" än "konceptuell metaforik" men försök själva att INTE släppa allt ni har för händerna för att gulla med något så gulligt?!?!?!
Nu är jag hur som helst tillbaka till senvintern i dalom. Fem minus och skarsnö. Idag ska jag springa i skogen för första gången sedan snön föll i höstas, exakt hur fett tror ni det kommer bli?! Jag tror SVINFETT, om bara min skräpiga rygg pallar eländet. Som backup har jag med mig Krippa & Johan, de borde med samlade krafter kunna bära hem mig om jag skulle gå av på mitten.
Inte så ful att det gör ont i ögonen av att titta på henne direkt! Tråkigt för alla andra ungar födda kring det här året som för evigt kommer vara lite mindre gulliga och lite tråkigare och sämre på allt. Kämpa.
På västkusten var det full on hardcore vår med allt vad det innebär av tunn jacka, solsken, grönt gräs, vårblommor och ljusa kvällar. Således ägnades dagarna primärt åt att skuffa runt unge och tre hundar i timtal och att lattemorsafika med andra barnvagnsdragare/hundrastare på uteserveringar. Rätt skapligt liv ändå.
Trodde jag skulle hinna plugga en del, men vet ni hur mycket tid det tar att jollra med ungar?! Jättemycket! Har således mer sagt "kakapooopootoo" än "konceptuell metaforik" men försök själva att INTE släppa allt ni har för händerna för att gulla med något så gulligt?!?!?!
Nu är jag hur som helst tillbaka till senvintern i dalom. Fem minus och skarsnö. Idag ska jag springa i skogen för första gången sedan snön föll i höstas, exakt hur fett tror ni det kommer bli?! Jag tror SVINFETT, om bara min skräpiga rygg pallar eländet. Som backup har jag med mig Krippa & Johan, de borde med samlade krafter kunna bära hem mig om jag skulle gå av på mitten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)