Kolmårdstrailen

Jag lovade er ju en tävlingsrapport från Kolmårdentrailen. Den har dragit ut lite på tiden eftersom jag DOG och alltså har behövt lite tid att återhämta mig på.

Nä jag dog väl inte riktigt, och det ska vi väl vara tacksamma för, men känslan var inte långt därifrån.
Här är en bild från upploppet:

Alltså jag ser så oberörd ut där? Det ser ut som att jag joggar in på min femteplats och sedan gick direkt vidare på typ... fest? Jobb? Ett nytt träningspass? Det kommer aldrig bli trovärdigt när jag nu ska försöka förklara för er hur dåligt jag mådde, men försök häng med ändå.

Jag mådde så. himla. dåligt. Kan nog inte dra mig till minnes att jag mått lika dåligt under någon tävling (cykel inräknat) någon gång? Till att börja med var det 29 grader varmt, helt stillastående och med gassande sol och jag hanterar inte värme så bra. Redan i startfållan var jag groggy? Hällde en flaska vatten över huvudet INNAN START(!?!!) för att ens kunna härda ut (borde anat ugglor i den där kolmårdenmossen redan här). När starten gick kände jag mest för att i första kurvan efter hundra meter vika åt vänster istället för höger och bara springa rakt ner i sjön och hoppas att ingen skulle märka.

Men så gör man ju inte, man Oryx&Crake:ar, och jag låg fyra då och på en sån position lär man ju anstränga sig lite, så jag sprang på. Efter två kilometer ungefär mådde jag däremot så illa att jag var helt överens med alla delar av mig själv om att bryta vid första vätskekontrollen vid 4km eftersom det kändes helt omänskligt att ta sig någon längre sträcka än så. Väl vid kontrollen hällde jag två muggar vatten över mig, tänkte på hundvalpar och beslutade mig för att i alla fall springa till kontroll nummer 2 eftersom då skulle jag ha sprungit (joggat? hasat? stapplat? släpat mig?) 8 km och det kunde åtminstone ha räknats som träning.

Och sådär höll jag på. Två muggar vatten över huvudet vid varje vätskestation och nästa kontroll, nästa kontroll, nästa kontroll. Höll mig själv samlad och sansad enkom med hjälp av tanken på att det kanske skulle bli bättre när jag kom in i skogen igen (fel, det blev bara stillastående och kokande och ångbastu) alternativt kanske bättre när jag kom UT ur skogen igen (fel igen, bara gassande, stekande sol och ingen vind). GICK i VARJE litet motlut de sista kilometerna?!?!? Och var ändå tvungen att STANNA vid krönen för att inte bli för yr??!?!? Alltssåååå..... Det var inte ens backar....

På den här bilden tagen vid ca 20 km (från LFA) ser jag visserligen glad ut men det är bara för att mitt entertainer-jag såklart lyckades klämma fram nån kommentar till den skojiga fotografen. The show must go on och så vidare. Grät inombords. Min hållning (assåååå....) kan ju om inte annat avslöja ett och annat om den saken... Stannade 20 meter senare och övervägde på fullt allvar att ge upp. Då hade jag alltså lite drygt tusen meter kvar bara och hade ju ändå varit tvungen att ta mig hem och i mål så det var naturligtvis en hemskt rationell tanke på alla vis.

Kul att vara på topp!

När det var en kilometer kvar var det bara en myr som skulle passeras (då hade jag i en timmes tid nästan enbart drivits framåt av tanken på att efter målgång, utan att stanna, få bara springa vidare och rakt in i en iskall dusch med kläderna på). Jag minns hur fruktansvärt skönt det var att den där myren var lite sval och började nästan uppskatta det, innan jag trampar fel och kör ner vänsterbenet på helt fel ställe och sjunker ner till höften. I en myr! Vad gör man då? JAG vet inte. Jag är ingen skidåkare, kan ingenting om myrlöpning! Det finns inget att ta spjärn mot med andra benet för att komma loss och det sjunkna benet sugs bara fast ju mer man försöker komma upp. Jag stod ett tag där handfallen (man är ju heller inte sitt mest snabbtänkta jag vid den där sortens mående..) innan jag lyckades bli intelligent nog att lägga mig ner, få tag i nån gren och sedan dra mig upp med överkroppen. Då var allt kul vill jag lova. Till råga på allt såg jag att ultralöperskan Frida Södermark började komma ikapp mig bakifrån då så jag fick dessutom efter det lägga in en fartökning in mot mål. Hä smakade mumma.

Kom till slut fram ändå. Kände det som att jag överlevt kriget, mount everest, gobiöknen, månlandningen och en torktumling samtidigt. Tom blick, tomt huvud. Satt med illamåendet väldigt, väldigt högt upp i halsen i ett par timmar tills jag lyckades få i mig lite pommes i Norrköping och därefter kunde bli människa igen.

Fy fan alltså? Det var en sån sjuk jävla pärs? Vet inte om det var värmen eller att jag hade sprungit både Göteborgsvarvet och Tjejruset under samma vecka (kanske lite mycket med två halvmaror och ett 5km på så kort tid...eh...)? Det positiva är väl att jag var så oerhört nöjd att ens komma runt att jag inte orkade vara besviken över att vara kass.

Slutade femma i alla fall, precis före Frida Södermark som sagt, och en kvart efter nån landslagsorienterare som var sjua på VM i somras? Bra motstånd alltså, det är alltid kul.

(Även jättefin bana som säkert är jätterolig under piggare omständigheter! Kuperad och teknisk och varierad och jag inser att jag rent teoretiskt borde ha älskat den. Kanske ger jag den mer kärlek nästa år!)

Eftersom det där var ett sånt saftkalas ska jag göra om det i helgen. Det är väl så skönt att känna att man lever!

Tjejruset

Igår sprang jag alltså tjejruset. Jag hade gruvat mig för det hela dagen eftersom det är så himla jobbigt att springa kort. Folk som inte springer så mycket tänker ju ofta att det är jobbigare ju längre man springer, ooohohohoho boy som de är fel ute!
Det stämmer såklart till viss del om man är helt otränad och tycker löpandet är jobbigt i sig självt, men så fort man kommit över någon slags grundläggande nivå så blir det ju precis tvärtom. Kortare distans = högre fart = mjölksyra och andfåddhet och stumma ben och allt möjligt annat obehagligt. Själv brukar jag bli trött i magmusklerna(?!) vid kortare distanser så jag är väl mest bara klen i största allmänhet.

Här står vi fint uppradade precis innan starten, bilden är snodd från dt.se. Om ni är skarpögda kan ni hitta mig till höger i bild:

Vi blev direkt en tätgrupp på sex pers. Ett gäng friidrottare, en triatlet, en orienterare och jag. Så småningom anslöt vad jag tror är en skidåkerska(?) och ytterligare en friidrottstjej. Vann gjorde orienteraren som tydligen är världsmästare, så det var väl rimligt och sunt på alla sätt. Jag släpade mig i mål som åtta någon minut efter och med hedern ändå i behåll.

Hela kvällen efteråt ägnades sedan åt prologhosta, det är nog ändå det finaste med korta distanser! Ärligt talat så hade jag våndats i onödan, dels eftersom jag faktiskt förvånande nog kunde gå med där framme, och dels eftersom det var så kort att jag inte ens hann fundera på om det var jobbigt eller inte (det var det). Dessutom var banan dragen över väldigt blandat och inte så snabbt underlag med gräs/sand/grus/asfalt/etc så skulle man mot förmodan känna att man hade tid att filosofera kring lidandets essens osv så blev man snabbt påmind om att istället fundera på var man sätter fötterna.

Här har Kristin fotat mig halvvägs, snart passerar jag 3 km på 11:20, och det var också precis efter det jag blev stum & trött och tappade tempo:

Kul allt som allt. Mycket bra att få till ett bra fartpass istället för egna intervaller, och det är trots allt nästan alltid roligt med nummerlapp. Dessutom fick jag mersmak för att lära mig springa kort och snabbt! Men först ska jag kuta långt i skogen i helgen, för då vankas det 21km stiglöpningsrace. Även det lär kunna göra ont.

Fangirl länktipsar

Man blir så himla glad när man hittar bloggar som 1. handlar om träning och ändå 2. inte är efterblivna, eftersom det inte direkt händer så ofta att det stör. Jag skulle nog kunna påstå att det hänt mig ungefär en gång i livet, och då hade jag i själva verket bara råkat klicka in på min egen.

SKOJA

Men det är faktiskt hemskt sällan. Jag är nämligen rätt så ointresserad av bilder på tights, någons proteindryck, "peppande" citat, uppskuren frukt på fat, bildkollage med solnedgångar eller annat carpe diem-bös. Jag är även episkt ointresserad av Mitt Sommarlov-redogörelser av träningspass eller lopp, och framförallt är jag helt sned i ansiktet efter att ha facepalmat mig igenom allt för många texter som författats av människor utan känsla för språk, vilket man annars skulle tycka borde vara rätt så grundläggande när man ägnar sig åt just det. Men ja, ni förstår ju.

I alla fall, Runners har lyckats med konststycket att värva storbloggaren (nåja, BLIVANDE!) Lars Södergård och jag är så lycklig över det tjuriga men skojiga inslaget i min www-rutin. Idag förekom till och med denna tonårstjejsdiskussion i mitt sociala medie:ande:

A: har läst han södergårds blogg nu och den var ju superrolig!
B: jag vet!!!
A: älskar när det inte är något glam what so ever
B: älskar den! 
A: typ motsatsen till NNs etc bloggar 
B: allt är bara jobbigt och gör ont typ, också det här att han faktiskt kan skriva, man är ju tom tacksam för det lilla nuförtin
A: haha, alltså jag blir ju bra mkt mer boostad av rubriker som "vad jag hatar på när jag hatar på löpning" (brilliant) än *insert valfritt kvasispirituellt citat*

Varsågod för det översvallande länktipset, det blir lätt så i detta torftiga liv.
 

 

Göteborgsvarvet

Jo förstår ni, nog sprang jag Göteborgsvarvet allt. Det var kul. "Kul". Jo men det var det. Roligast var det innan och efter. Här står tre glada musketörer och en liten accessoarshund uppradade, alla fortfarande vid gott mod:

Det är från vänster: 1. en glad rehabbare, 2. en nervös bror och sist men inte minst 3. ett tänt ljus/överpeppad skolpojke. (Liggande: terriern Smockan)

Det är svårt det här med tävling alltså. Man tror att man är helt oövervinnerlig de första kilometrarna. Jag tyckte att jag tog det aslugnt och låg och bromsade och tänkte helt förnumstigt och nöjt att "det här går ju enkelt, så himla snabb & stark, jag kommer LÄTT kunna öka sista halvan, lätt!".

Jo tjena.

I kanske en mil var jag pigg, sedan var jag trött, sen var jag överhettad, sen var jag bara stum och less och förbannad eftersom banjäveln aldrig tog slut?? Med några kilometer kvar blev jag omsprungen av...... alla. Men även av två bekanta som kostade på mig lite konversation vilket ändå livade upp. Jag var för stum för att ens ta i (det kan även vara så att min skalle svek mig här...) så snacktempo var liksom det enda tempo jag kunde hålla och då är det trots allt trevligare att ha någon att just snacka med.

Efter ca två år (uppskattad tid) och femhundra mil närmade sig upploppet. Jag passerade sista klockan i parken (20 km?) vid 1,29 och insåg ju att det där med 1,30 bara var att glömma. Blev på sedvanligt lisa strömskt manér uppgiven över missat mål och gav mentalt upp. Inte ens en fartökning in i mål kostade jag på mig (måste verkligen jobba med den där biten att det kan vara värt att kämpa även om man inte vinner) för vad spelade det för roll jag var ju ändå värdelös etc etc etc.

Men så fort jag fick stanna var jag nöjd och glad med livet och mig själv igen. Jag blev nog bara på dåligt humör för att det var jobbigt att bli trött? 1,35 är faktiskt inte jättedåligt för en första halvmara och det finns mycket tid att kapa genom att bara inte vara en total rookie som inte ens kan det där med farthållning, startskott, slutspurt och allt däremellan.

Imorgon ska jag tävla på 5 km, det blir förmodligen ännu mer av ett saftkalas. Stay tuned för DEN racerapporten om ni gillar gråt och tandagnisslan!

Hjärtat

Den översta hästen i förra inlägget som jag ägnade så många år åt att rida var inte min, utan jag fick låna honom. Den här finingen:

Sedan jag slutade rida då har jag inte riktigt vetat vad som hände med honom och jag har väl trott att han förmodligen varit död, men nu fick jag se dessa bilder på facebook, från förra året!

Ser ni vad vit han blev till slut, när han blev gammal. 24 respektingivande bast och så himla fin. En herre som åldrades med värdighet!

Gud alltså, jag var verkligen inte beredd på att det skulle vara så känslosamt att se honom igen, men här sitter jag alldeles tårögd och gråtfärdig. Skrutten.

Men nu försöker vi samla oss och åker ner och springer göteborgsvarvet imorgon! Förhoppningsvis inte alltför långsamt.

Hästtjej 4ever

Jag var alltså och red hästar för ungefär en vecka sen. Min kompis Kristin har släkt som föder upp ponnys (ALLTSÅ!!!! denna tonårsdröm!!) och jag fick komma dit och rida HUR MYCKET JAG VILLE i flera fantastiska dagar. Denna ynnest, kan knappt fatta.

Jag älskar att rida! När jag var tonårig gjorde jag det nästan varenda dag på den här älgen jag hade. Han hette Fellini, efter filmskaparen, så redan där var väl min framtid som kulturpretto utstakad:

 

Sedan hade jag ett uppehåll på kanske åtta år innan jag ägnade något år åt att rida de här två:

Efter det har jag liksom inte hunnit ägna mig åt det där. Jag har cyklat hundra miljoner timmar och varit på cuptävlingar i varenda svensk ort/skog/åker i flera år så det har varit svårt att hinna göra hästbiten som ju är om möjligt ännu mer tidskrävande än alla elitsatsningar i världen.

MEN nu fick jag! I flera dagar! Jag var såhär nöjd:

Pga allt var såhär fint:

Herregud!!
Solsken, ponnys, skogsvägar och som en bonus hundar, kalvar och nyfödda lamm. Att inte vara nöjd och tillfreds i sådana omgivningar är ett helt omöjligt uppdrag. Om alla levde så skulle varenda livscoach och terapeut gå arbetslös för vem är ens olycklig?! FINNS ens ledsamhet? Funderar nu mycket på hur jag ska kunna göra det möjligt att gå i barndom och bli en elvaårig stalltjej igen. Tips mottages tacksamt.

Kanske börjar jag med att helt enkelt börja ta ridlektioner igen.

Du kommer vinna!

Jag har ett café här i kommun' där jag då och då stannar till på mina löprundor för att typ kissa eller dricka ett glas vatten (det här är på landet, caféägarna uppskattar sånt här). I vintras mötte jag en man från eritrea där som blev eld och lågor över att jag var ute och sprang (eventuellt blev han också bedragen av skenet i att jag ibland "ser snabb ut" trots att majoriteten av min faktiska träning går ut på att tröska runt i något som knappt är styrfart) och genast förhörde sig om min träning, mitt skoval, mina tider, mina tävlingar, min bakgrund etc etc.

Igår stannade jag till på samma ställe och mötte i dörren samme man. Precis lika till sig som för två månader sedan skulle han, efter att först ha konstaterat att jag var samma människa trots ca 3 lager mindre kläder och utan fjorton buffar och mössor i halva fejjan, givetvis följa upp vårt senaste samtal.

Hur tränade jag nu? Hade jag haft bra kontinuitet sedan i vintras? Hur hade det gått med höften? Jag stretchade väl såhär och såhär? Hur långt hade jag sprungit ikväll? När ska du tävla? På lördag! Hur långt? Hur långt har jag sprungit innan? När går starten? Såhär ska du lägga upp loppet! Såhär ska du äta! Såhär ska du dricka! Inget kallt vatten och gå ut lugnt! Åker jag ner på torsdagen? På fredagen! Varför på fredagen? Jobba!? Säg åt chefen att man måste åka ner på torsdagen så man kan bli mjuk och jogga på fredagen! Vem ska följa med? Vem ska heja på? De här kilometertiderna ska hållas! Det kommer gå bra! Gör jag bara som jag är tillsagd kommer jag vinna! Eller kanske inte vinna, för det gör de göteborgska eritreanerna, men kanske efter dom!

Jag vilar i den tryggheten.

Varats olidliga feghet

Ok, skulle egentligen ha bloggat om hur jag hela förra veckan var på landet och galopperade ponnys på mjuka gräsiga skogsvägar, men så långt hann jag inte. Istället har jag fått tänka på cykling, på det dåliga sättet.

Häromdagen lanserades Eurosports nya cykelprogram. I 50 minuter pratades det högt och lågt om cykling. Förlåt, om killar som cyklar. I sju (SJU?!?!?) minuter berördes damcyklingen. En stor del av detta handlade om tjejer som visade hur man ska klä sig för att vara en "snygg" cyklist. Detta trots att damerna stod inför start i smått revolutionerande tour of britain och det knappast var brist på intressanta uppslag att fylla någon halvtimme med. En rimlig 50/50 fördelning mellan herrarnas giro och damernas tour hade varit så rimlig och förväntad att jag satt som en fågelholk i fejjan hela programmet igenom av pur förvåning.

Jag kan inte ens formulera hur uselt resultat jag tycker att det är. Det är nästan skickligt att lyckas snedfördela så gravt, särskilt när de svenska damcyklisterna är så oerhört mycket bättre än herrarna och damcyklingen på så många sätt står inför vad jag nog snarast skulle vilja kalla för ett paradigmskifte. Men det är som det är, Eurosport gör som de vill, och vill de inte ta det ansvar som rimligtvis borde avkrävas en så stor drake inom sportbevakningen så kan ingen tvinga dem. Vad jag däremot tycker att alla vi andra har ett ansvar att göra är att säga ifrån att det är fel och att visa att det inte är så det borde se ut.

Tyvärr har jag i samtal om detta de senaste dagarna från flera håll mötts av argumentet att det ändå är bra att de nämner damcykling alls, att man ska vara glad för det lilla, att förändring måste få ta tid, att det säkert (säkert....) blir bättre med tiden. Och. Så. Fucking. Vidare.
Förlåt min franska, men vad i helv?

Jag är så fruktansvärt utled på att människor ska fortsätta ursäkta folks brist på engagemang, ansvar och fan VETT OCH SANS i någon slags starstruck konflikträdsla, vilket det här onekligen verkar röra sig om.
Vacchi, som är programledare för nämnda program, är tung och en rejäl auktoritet inom cykelsverige. Han är en briljant kommentator och oerhört kunnig, jag säger ingenting om det. Men att folk därför i någon slags nätverkskåtma ska slå knut på sig själva i försöken att klappa honom på axeln för ett så himla bra "försök" och att han ändå var en sån jämställdhetens förkämpe som till och med NÄMNDE damcykling är fan beyond allt tramsigt jag varit med om. Skärp er.

Min vän Kristin skrev följande på twitter i morse:

"förändringar behöver inte ta tid om de som gör fel inser att de gör fel och ändrar sitt beteende, förändringar tar tid om de med insikt måste tjata sig blå för att få de konservativa & lata trögskallarna att förstå"

och det är så jävla talande. Att inte kräva av de som har makt, pengar, medieutrymme att de bidrar till en bättre värld är så pinsamt.

Det var allt. Jag ber om ursäkt för svordomar men nivån av irritation har inte precis varit nådig.