Sprang till skogs imorse. Kan vi prata om hur fint det var? Daniel körde ut mig och Emma till urskogen mellan Sveden och Sundborn och sen vallade han oss i två timmar över stock och sten och endurospår. Jag visste var jag var 0% av tiden. Har slutat ha panik över sånt nu utan var enbart tacksam och nöjd och lycklig.
Ett: så himla roligt att springa stig!
Två: så himla roligt att springa med sällskap!
Tre: när frosten får hela skogen att glittra som en eurovisionfinal!?!
Herregud, detta liv och denna natur. Önskar att jag aldrig behövde göra något annat någonsin.
Även det här med denna optimala årstid. Så kallt att det är krispigt, men innan isen och snön hunnit lägga sig. Man ska verkligen, verkligen inte klaga.
söndag 20 oktober 2013
lördag 19 oktober 2013
Tvåhundra
Jag är frisk igen. Sprang fyra intervaller om 1000m i veckan följt av någon lugn jogg någon dag senare. Kroppen gick inte och begravde sig efter det, så vi enades om friskman.
Idag sprang jag 200-ingar på bana. Med det vinterväder som infunnit sig här uppe är det inte länge till man kan nyttja utebanan så det gäller väl att passa på. Jag sprang 12 stycken med 200 m joggvila mellan varje. Klippte de första 10 på 36 sekunder och de sista två på 37. När jag började tappa så mycket (en sekund?!?!?!) så lade jag ner. Kom sen hem och googlade mig till att man rekommenderar 5km-fart på tvåhundringar. Jag håller inte precis treminuterstempo på fem kilometer men ohhhhh weeelllll man lär så länge man lever och huvudsaken är ändå att man blir trött!
Det är ju roligt det där ändå med kroppen va? Jag har ju inte direkt någon känsla för farthållning när jag springer. Aldrig haft på cykel heller. Springer så fort jag kan typ och så blir det som det blir. Ändå var jag ner på sekunden lika snabb nästan hela tiden? Så fascinerande. Ett annat problem (de kan visserligen hänga ihop lite) är att jag i allt jag gör kan vara ganska snabb ganska länge. Att däremot maxa ur under kort tid tycker jag är sjukt svårt. Likaledes att ta det lugnt under jättelång tid. Fattar ju att det är fråga om övning och tror därför att det är nyttigt för mig att springa lite kortare på det här viset.
Idag sprang jag 200-ingar på bana. Med det vinterväder som infunnit sig här uppe är det inte länge till man kan nyttja utebanan så det gäller väl att passa på. Jag sprang 12 stycken med 200 m joggvila mellan varje. Klippte de första 10 på 36 sekunder och de sista två på 37. När jag började tappa så mycket (en sekund?!?!?!) så lade jag ner. Kom sen hem och googlade mig till att man rekommenderar 5km-fart på tvåhundringar. Jag håller inte precis treminuterstempo på fem kilometer men ohhhhh weeelllll man lär så länge man lever och huvudsaken är ändå att man blir trött!
Det är ju roligt det där ändå med kroppen va? Jag har ju inte direkt någon känsla för farthållning när jag springer. Aldrig haft på cykel heller. Springer så fort jag kan typ och så blir det som det blir. Ändå var jag ner på sekunden lika snabb nästan hela tiden? Så fascinerande. Ett annat problem (de kan visserligen hänga ihop lite) är att jag i allt jag gör kan vara ganska snabb ganska länge. Att däremot maxa ur under kort tid tycker jag är sjukt svårt. Likaledes att ta det lugnt under jättelång tid. Fattar ju att det är fråga om övning och tror därför att det är nyttigt för mig att springa lite kortare på det här viset.
tisdag 15 oktober 2013
München marathon, en ickestory
Här var jag inte i söndags:
Ett inte helt oägigt ställe men ni vet, ändå inte vad man VILL göra när man peppat på att få springa tävling.
Ändå inte en onödig resa. Jag fick ju hälsa på min syrra och tex pulsa i årets första snö. Och åka till riktiga berg. Man hatar ju inte precis bergsmassiv. Kolla här:
Ute och knallar berg som om en var född till det. Vilket är fallet. Fick bayersk lunch på nästan-toppen innan jag sprätte upp för 500 såna här steg:
...till det här heliga stället:
torsdag 10 oktober 2013
Ba gört
Nu har jag velat klart. Man blir ju ändå inte klokare (jag har testat i 29 år så jag vet!) så man lär ju ba kör't å gör't. Alltså jag har funderat på om jag ska skita i att åka på grund av denna sjuklighet med tillhörande grinighet och frustration när saker inte går EXAKT SOM JAG PLANERAT (hanterar väl just inte den biten så bra då såatt). Sen insåg jag väl att det inte är helt orimligt att ändå bli såpass frisk att jag åtminstone kan jogga mig igenom det där loppet om inte annat, och att det ju oavsett finns annat att göra om det nu inte skulle vara så. Typ gå på nåt museum, vilket jag älskar, och dricka nån kaffe eller vad som helst. Betydligt roligare att dricka kaffe och ägna sig åt mansförkylningssjälvömkan på tysk mark än på svensk, när allt kommer omkring.
Ska nu bara packa. Enligt min syrra är det kallt i München? Vad fan är det? Här har jag peppat på kortbralla och solglajja och så kommer hon dragandes med tre plusgrader och regn? Inte ok, kontinenten.
Ska nu bara packa. Enligt min syrra är det kallt i München? Vad fan är det? Här har jag peppat på kortbralla och solglajja och så kommer hon dragandes med tre plusgrader och regn? Inte ok, kontinenten.
Kämpa, kroppen
Hur snabbt kan man bli frisk och raceklar? Jag har nu legat hemma och sovit i två dagar. Ännu inga förbättringar, men det är ju hela två dagar kvar?!
onsdag 9 oktober 2013
(inte!) Sjukt inlägg
Ok nu ska jag berätta om en grej som en del kanske tycker är lite för mycket information men jag har väl knappast varit den som tagit hänsyn till sådan tidigare och varför skulle jag då börja idag?
Jag har inte cancer!
Det är ju inte något man tycker att man ska behöva säga någonsin eftersom varför skulle någon människa någonsin behöva ha det?? Men faktum är ju att folk har det till höger och vänster hela tiden. Därför är det nästan lite avdramatiserat. Jag kan ärligt säga att jag inte höjer på ögonbrynen jättemycket när man hör om någons släkting/kompis/granne som fått cancer för det händer ju hela tiden? Men när det sedan plötsligt handlar om en själv? Då blir man varse om att det är rätt läskigt.
Min mormor dog i sviterna av bröstcancer. Min moster har också haft det. När man har två så nära släktingar som haft det räknas man som en riskgrupp, så när jag upptäckte något som skulle kunna ha varit just cancer fick jag komma in rätt snabbt och röntga. Särskilt i och med att jag är såpass ung. Jag är dock van vid att ha en fruktansvärt frisk kropp, så jag var säker på att det skulle vara bra så. Ta några bilder och få bekräftat att allt är lugnt bara. Dvs jag trodde det ända tills jag fick hem brevet med beskedet man INTE vill ha - att det inte räcker med bilder, de kan inte säga att allt är ok, de vill ta ytterligare prover.
Vet inte riktigt vad jag förväntat mig under de veckorna som gått från att jag fick det brevet tills att jag idag fick komma in. Å ena sidan så måste man ju tänka att det inte är något allvarligt och att allt kommer bli bra, å andra sidan måste man någonstans också i alla fall vänja sig lite vid tanken på att de kan säga något helt annat och vad det i så fall skulle innebära. Samtidigt kan man ju inte börja böla som om diagnosen redan är ställd.
Idag fick jag göra ultraljud och ta vävnadsprover, en biopsi. De kunde direkt se att det rörde sig om godartade förändringar och alltså inte cancer eller något som kan utvecklas till cancer. Man gör ändå en undersökning av proverna för att se om man ska operera bort själva cellförändringen eller inte, men på det stora hela är det a-ok. Så himla skönt. Jag trodde inte jag hade varit så orolig innan men efteråt ville jag ju bara grina, så någon typ av spänning var det nog som släppte.
Nu kan jag alltså återgå till min vardag som kärnfriskt fysfenomen och mest bara bekymra mig över det här faktumet att det där halsonda faktiskt surt nog utvecklat sig till en förkylning och huruvida den kommer hinna lägga sig innan söndagens munchen-mara, och OM den hinner - hur det kommer påverka min dagsform. Kanske bra? De små benen har ju åtminstone fått vila ordentligt en vecka...
Jag har inte cancer!
Det är ju inte något man tycker att man ska behöva säga någonsin eftersom varför skulle någon människa någonsin behöva ha det?? Men faktum är ju att folk har det till höger och vänster hela tiden. Därför är det nästan lite avdramatiserat. Jag kan ärligt säga att jag inte höjer på ögonbrynen jättemycket när man hör om någons släkting/kompis/granne som fått cancer för det händer ju hela tiden? Men när det sedan plötsligt handlar om en själv? Då blir man varse om att det är rätt läskigt.
Min mormor dog i sviterna av bröstcancer. Min moster har också haft det. När man har två så nära släktingar som haft det räknas man som en riskgrupp, så när jag upptäckte något som skulle kunna ha varit just cancer fick jag komma in rätt snabbt och röntga. Särskilt i och med att jag är såpass ung. Jag är dock van vid att ha en fruktansvärt frisk kropp, så jag var säker på att det skulle vara bra så. Ta några bilder och få bekräftat att allt är lugnt bara. Dvs jag trodde det ända tills jag fick hem brevet med beskedet man INTE vill ha - att det inte räcker med bilder, de kan inte säga att allt är ok, de vill ta ytterligare prover.
Vet inte riktigt vad jag förväntat mig under de veckorna som gått från att jag fick det brevet tills att jag idag fick komma in. Å ena sidan så måste man ju tänka att det inte är något allvarligt och att allt kommer bli bra, å andra sidan måste man någonstans också i alla fall vänja sig lite vid tanken på att de kan säga något helt annat och vad det i så fall skulle innebära. Samtidigt kan man ju inte börja böla som om diagnosen redan är ställd.
Idag fick jag göra ultraljud och ta vävnadsprover, en biopsi. De kunde direkt se att det rörde sig om godartade förändringar och alltså inte cancer eller något som kan utvecklas till cancer. Man gör ändå en undersökning av proverna för att se om man ska operera bort själva cellförändringen eller inte, men på det stora hela är det a-ok. Så himla skönt. Jag trodde inte jag hade varit så orolig innan men efteråt ville jag ju bara grina, så någon typ av spänning var det nog som släppte.
Nu kan jag alltså återgå till min vardag som kärnfriskt fysfenomen och mest bara bekymra mig över det här faktumet att det där halsonda faktiskt surt nog utvecklat sig till en förkylning och huruvida den kommer hinna lägga sig innan söndagens munchen-mara, och OM den hinner - hur det kommer påverka min dagsform. Kanske bra? De små benen har ju åtminstone fått vila ordentligt en vecka...
måndag 7 oktober 2013
Passeport
Mhm. Har ägnat en ledig dag åt att svälja upprepade gånger för att kontrollera om det begynnande halsonda kanske känns liiiiite mindre (eller gud förbjude mer??!?!?!?!?!??!!) nu än för fem minuter sen. Stressen över att kanske bli sjuk inför helgen är såklart inte långt borta. Eftersom jag är gammal och klok har jag därför "lyssnat på kroppen" precis enligt skolboken och därför bara gjort sådant den har velat idag. Det har inneburit äta glass och sova tre timmar på soffan mitt på dagen, och däremellan typ... slösurfa. Kroppen är en lat jävel och bryr sig inte alls om sånt som till exempel att det är brittsommarvärme ute eller att min lägenhet ser ut som jerusalems förstörelse.
Men jag har hämtat ut mitt nya pass också! När jag skulle ansöka om det i förra veckan och blev fotad och skrev under så utspelade sig följande ordväxling mellan mig och polisen:
- Jaha, ja.... skriver du din namnteckning sådär......?!
- ....... jaa-aa......?
- Jaha, ja, ja bara du tänker på att du måste skriva under likadant för att få hämta ut det så....
- ......jaa......oook.....?
- Ja det måste vara likt alltså, det måste se ut.... sådär.... då också.....
(Till saken hör att jag har en HELT VANLIG namnteckning, det är verkligen inga konstigheter. Har jag alltid trott? Är nu hemskt förvirrad.)
Således har jag nu varit nervös i en vecka för att jag inte ska kunna skriva min namnteckning "rätt" och därmed inte få hämta ut mitt pass. Flashbacksen till min lågstadietid när jag frustrerat ägnade timtal åt att skriva om siffrorna i skrivhäftet för att de skulle vara exakt likadana som de datorn tryckt i boken var ju inte långt borta. Stod kallsvettig och stirrig och Stefan Holm-slog mig i ansiktet och drog i kläderna inne på polisstationen innan jag ba gick all in och till publikens jubel drog till med en IDENTISK kråka. Fick mitt pass. Kände mig som en vinnare. Vill nu inte att nån sketet halsont ska lägga krokben för min resa efter den där urladdningen. Äter blodpudding och dricker te och visualiserar hur mitt immunförsvar släpper alla hämningar.
Men jag har hämtat ut mitt nya pass också! När jag skulle ansöka om det i förra veckan och blev fotad och skrev under så utspelade sig följande ordväxling mellan mig och polisen:
- Jaha, ja.... skriver du din namnteckning sådär......?!
- ....... jaa-aa......?
- Jaha, ja, ja bara du tänker på att du måste skriva under likadant för att få hämta ut det så....
- ......jaa......oook.....?
- Ja det måste vara likt alltså, det måste se ut.... sådär.... då också.....
(Till saken hör att jag har en HELT VANLIG namnteckning, det är verkligen inga konstigheter. Har jag alltid trott? Är nu hemskt förvirrad.)
Således har jag nu varit nervös i en vecka för att jag inte ska kunna skriva min namnteckning "rätt" och därmed inte få hämta ut mitt pass. Flashbacksen till min lågstadietid när jag frustrerat ägnade timtal åt att skriva om siffrorna i skrivhäftet för att de skulle vara exakt likadana som de datorn tryckt i boken var ju inte långt borta. Stod kallsvettig och stirrig och Stefan Holm-slog mig i ansiktet och drog i kläderna inne på polisstationen innan jag ba gick all in och till publikens jubel drog till med en IDENTISK kråka. Fick mitt pass. Kände mig som en vinnare. Vill nu inte att nån sketet halsont ska lägga krokben för min resa efter den där urladdningen. Äter blodpudding och dricker te och visualiserar hur mitt immunförsvar släpper alla hämningar.
lördag 5 oktober 2013
5 på 20
Nästa helg ska jag tydligen göra det här festliga:
Eftersom jag kan räkna antalet gånger jag de senaste åren försökt springa en längre sträcka på asfalt i högt tempo på det enda finger jag använder i min favoritgest (tumme upp ofc, mvh positiv etc) så har jag naturligtvis noll koll på hur fort jag kommer kunna avverka det där för att sedan istället kunna hänge mig åt tysk recovery (korv? öl? SURKÅL!!!!). Det är ju också lite svårmecklat det här med lopp när man inte vet vad man ska hålla för tempo. Risken för att den här lilla travhingsten ska maxa ut första kilometern och sedan behöva zombiehasa sig igenom resterande 20 km med håll och munnen full i sandpapper är ju ändå rätt överhängande.
I något försök att därför känna av vad jag tycker är snabbt och inte begav jag mig idag ut efter jobbet och tänkte springa fem kilometer lite fortare än vanligt joggande. Jag är ju o-er-hört bekvämt lagd, trots att jag tränar hela tiden, så det är inte direkt något jag gör bara för att solen skiner och humöret är gott eller så utan det måste bestämmas i förväg. I alla fall. Sprang de där 5k i ganska exakt 4min/km-tempo. Det var ok. Blev såklart andfådd och så vidare, men det var inte döden i vitögat eller någon skidåkarläggning efteråt direkt. Jag inbillar mig därför nu att sub40 på milen åtminstone finns inom räckhåll om jag skulle vilja träna för det?
Vad som är snabbt på en halvmara har jag däremot fortfarande ingen aning om. Fem kilometer säger mig ju ingenting om det? Vet inte vad jag tänkte när jag tänkte ut den "fiffiga" planen? Kommer således med stor sannolikhet få famla i blindo ändå. Kanske löser arrangemanget det åt mig om jag får starta långt bak och därför tvingas ta det lugnt ändå? Vem vet? Jag borde väl göra.
Eftersom jag kan räkna antalet gånger jag de senaste åren försökt springa en längre sträcka på asfalt i högt tempo på det enda finger jag använder i min favoritgest (tumme upp ofc, mvh positiv etc) så har jag naturligtvis noll koll på hur fort jag kommer kunna avverka det där för att sedan istället kunna hänge mig åt tysk recovery (korv? öl? SURKÅL!!!!). Det är ju också lite svårmecklat det här med lopp när man inte vet vad man ska hålla för tempo. Risken för att den här lilla travhingsten ska maxa ut första kilometern och sedan behöva zombiehasa sig igenom resterande 20 km med håll och munnen full i sandpapper är ju ändå rätt överhängande.
I något försök att därför känna av vad jag tycker är snabbt och inte begav jag mig idag ut efter jobbet och tänkte springa fem kilometer lite fortare än vanligt joggande. Jag är ju o-er-hört bekvämt lagd, trots att jag tränar hela tiden, så det är inte direkt något jag gör bara för att solen skiner och humöret är gott eller så utan det måste bestämmas i förväg. I alla fall. Sprang de där 5k i ganska exakt 4min/km-tempo. Det var ok. Blev såklart andfådd och så vidare, men det var inte döden i vitögat eller någon skidåkarläggning efteråt direkt. Jag inbillar mig därför nu att sub40 på milen åtminstone finns inom räckhåll om jag skulle vilja träna för det?
Vad som är snabbt på en halvmara har jag däremot fortfarande ingen aning om. Fem kilometer säger mig ju ingenting om det? Vet inte vad jag tänkte när jag tänkte ut den "fiffiga" planen? Kommer således med stor sannolikhet få famla i blindo ändå. Kanske löser arrangemanget det åt mig om jag får starta långt bak och därför tvingas ta det lugnt ändå? Vem vet? Jag borde väl göra.
torsdag 3 oktober 2013
Periodisera mera
Såg ni vetenskapens värld i veckan? De behandlade det ägiga ämnet varför kvinnor är mindre än män. Alla tröttingar ba "det är för att de ska va GULLIA och mannen ska kunna JAGA OCH VARA I KRIG!!!"
Nähä, så var det tydligen inte. KANSKE kan det ha varit så att tjejer bara genom tiderna fått mindre mat och omsorg på grund av att kvinnor överlag i historien inte ansetts så mycket värda eller så himla viktiga. Jooo-niiiiii..... Se programmet, det var sevärt.
Efter jag sett det upplyftande programmet läste jag det här blogginlägget av nån kampsportskille som efter det där förmodligen får ligga ca 200% mer på grund av en stigning i härlighet av orimliga mått. Han skriver att tjejer som tränar kan ha mens och att det kan vara värt att ta hänsyn till om man är tränare exempelvis. Skönt att nån fick den poletten att trilla ner såhär år 2013.
I vetenskapens värld tar de upp exemplet att forskarna per automatik utgått ifrån att de fossil som hittats från våra förfäder som varit stora har antagits vara män, och de små skeletten kvinnors, trots att det inte alls behöver ha varit så. Detta gjordes istället i princip enbart på grund av gamla föreställningar om att män "ÄR" större. På samma sätt utgår man ju ifrån att män även "ÄR" starkare och mer atletiska. Eftersom det råkar vara så nu. Kvinnor presterar ju inte alls på samma sätt i form av styrka osv, som jag ju skrivit om förut.
En intressant aspekt i detta, som nu kommer knyta an till det ovan nämnda blogginlägget av kampsportskillen, är ju att all forskning såväl inom medicin som idrott som vad som helst som berör det mesta här i världen precis som vanligt bedrivits av män på män för män. Det är ju sen gammalt att man ogärna forskar på kvinnor eftersom skillnaderna och variationerna i hormonnivåer gör dem till svåra studieobjekt. I de fall man använder kvinnor brukar man titta på kvinnor som befinner sig inom de första två veckorna av sin menscykel eftersom hormonnivåerna då är som mest stabila och mest lika en mans. Således: majoriteten av den forskning vi har att vända oss till när det gäller hur man maxar sin fysiska prestation är inte anpassad för en människa med de hormonella förändringar 50% av befolkningen sitter inne på, och är förmodligen heller inte det mest effektiva för den halvan.
Det här är intressant, därför att den forskning som ändå finns visar att det är stora skillnader på hur kroppen reagerar på olika typer av träning under menscykelns olika faser. Förutom det för många kvinnor smärtsamt uppenbara att det kan vara svårt att träna alls under en eller flera dagar helt enkelt eftersom det gör ont, så är till exempel kvinnors metabolism mycket föränderlig under olika perioder av månaden vilket gör att viss anpassning av bränsletillförsel skulle kunna behöva göras för maximal prestation och återhämtning. På samma sätt påverkas kvinnors vätskebalans, kroppstemperatur (upp till typ en halv grad y'all!) och förmåga att kyla ner kroppen vilket förstås får effekter i form av hur man bör förhålla sig till exempelvis drickande och temperaturreglering innan, under och efter träning och tävling. Precis i slutet av menscykeln är kvinnor dessutom mer skadebenägna än annars även om det finns för lite (VA? RLY?) forskning på ämnet för att kunna förklara säkert varför.
När tog ER tränare hänsyn till detta senast?
Och som om inte det här vore nog, så äter ju många kvinnor p-piller. Dessa reglerar som bekant hormonnivåerna på olika sätt, vilket naturligtvis ger utrymme för att förändra dessa på ett sätt som ökar förmågan att prestera vid ett givet tillfälle. Att inte ens DET får forskningsvärlden att gå bananas av nyfikenhet och oöppnade luckor är verkligen något som går över mitt förstånd, men det grundar sig väl i det klassiska att kvinnlig idrott sällan är "på riktigt" och därmed inte så intressant.
Hur som helst så finns det de kvinnliga idrottare som mixtrat med detta och exempelvis förskjutit sin menscykel så att viktiga race hamnar i en "lämplig" fas av cykeln, och på så vis lyckats prestera bättre. Även om jag generellt är emot all form av hormonellt experimenterande på det viset så finns det onekligen en oöppnad skattkista här i hur man som tjej till exempel bäst anpassar sin träningsplanering för att kunna få ut mesta möjliga ur olika sorters pass, då kroppen under de olika faserna av en månad så uppenbart är mottaglig för olika typer av träning på olika sätt.
Det engelska träningsbegreppet "periodization" får plötsligt en betydligt mer göteborgsk och djupare innebörd.
Nähä, så var det tydligen inte. KANSKE kan det ha varit så att tjejer bara genom tiderna fått mindre mat och omsorg på grund av att kvinnor överlag i historien inte ansetts så mycket värda eller så himla viktiga. Jooo-niiiiii..... Se programmet, det var sevärt.
Efter jag sett det upplyftande programmet läste jag det här blogginlägget av nån kampsportskille som efter det där förmodligen får ligga ca 200% mer på grund av en stigning i härlighet av orimliga mått. Han skriver att tjejer som tränar kan ha mens och att det kan vara värt att ta hänsyn till om man är tränare exempelvis. Skönt att nån fick den poletten att trilla ner såhär år 2013.
I vetenskapens värld tar de upp exemplet att forskarna per automatik utgått ifrån att de fossil som hittats från våra förfäder som varit stora har antagits vara män, och de små skeletten kvinnors, trots att det inte alls behöver ha varit så. Detta gjordes istället i princip enbart på grund av gamla föreställningar om att män "ÄR" större. På samma sätt utgår man ju ifrån att män även "ÄR" starkare och mer atletiska. Eftersom det råkar vara så nu. Kvinnor presterar ju inte alls på samma sätt i form av styrka osv, som jag ju skrivit om förut.
En intressant aspekt i detta, som nu kommer knyta an till det ovan nämnda blogginlägget av kampsportskillen, är ju att all forskning såväl inom medicin som idrott som vad som helst som berör det mesta här i världen precis som vanligt bedrivits av män på män för män. Det är ju sen gammalt att man ogärna forskar på kvinnor eftersom skillnaderna och variationerna i hormonnivåer gör dem till svåra studieobjekt. I de fall man använder kvinnor brukar man titta på kvinnor som befinner sig inom de första två veckorna av sin menscykel eftersom hormonnivåerna då är som mest stabila och mest lika en mans. Således: majoriteten av den forskning vi har att vända oss till när det gäller hur man maxar sin fysiska prestation är inte anpassad för en människa med de hormonella förändringar 50% av befolkningen sitter inne på, och är förmodligen heller inte det mest effektiva för den halvan.
Det här är intressant, därför att den forskning som ändå finns visar att det är stora skillnader på hur kroppen reagerar på olika typer av träning under menscykelns olika faser. Förutom det för många kvinnor smärtsamt uppenbara att det kan vara svårt att träna alls under en eller flera dagar helt enkelt eftersom det gör ont, så är till exempel kvinnors metabolism mycket föränderlig under olika perioder av månaden vilket gör att viss anpassning av bränsletillförsel skulle kunna behöva göras för maximal prestation och återhämtning. På samma sätt påverkas kvinnors vätskebalans, kroppstemperatur (upp till typ en halv grad y'all!) och förmåga att kyla ner kroppen vilket förstås får effekter i form av hur man bör förhålla sig till exempelvis drickande och temperaturreglering innan, under och efter träning och tävling. Precis i slutet av menscykeln är kvinnor dessutom mer skadebenägna än annars även om det finns för lite (VA? RLY?) forskning på ämnet för att kunna förklara säkert varför.
När tog ER tränare hänsyn till detta senast?
Och som om inte det här vore nog, så äter ju många kvinnor p-piller. Dessa reglerar som bekant hormonnivåerna på olika sätt, vilket naturligtvis ger utrymme för att förändra dessa på ett sätt som ökar förmågan att prestera vid ett givet tillfälle. Att inte ens DET får forskningsvärlden att gå bananas av nyfikenhet och oöppnade luckor är verkligen något som går över mitt förstånd, men det grundar sig väl i det klassiska att kvinnlig idrott sällan är "på riktigt" och därmed inte så intressant.
Hur som helst så finns det de kvinnliga idrottare som mixtrat med detta och exempelvis förskjutit sin menscykel så att viktiga race hamnar i en "lämplig" fas av cykeln, och på så vis lyckats prestera bättre. Även om jag generellt är emot all form av hormonellt experimenterande på det viset så finns det onekligen en oöppnad skattkista här i hur man som tjej till exempel bäst anpassar sin träningsplanering för att kunna få ut mesta möjliga ur olika sorters pass, då kroppen under de olika faserna av en månad så uppenbart är mottaglig för olika typer av träning på olika sätt.
Det engelska träningsbegreppet "periodization" får plötsligt en betydligt mer göteborgsk och djupare innebörd.
onsdag 2 oktober 2013
I drive fast
Idag har jag sprungit supertusingar på bana. Kan inte med ord beskriva hur överjävla svinjobbigt det är. Våndades hela dagen av tanken på att det väntade mig. Bortsett från de första två timmarna i morse när jag försovit mig och befann mig i därav orsakad chock/förvirring/ångest. Kan inte heller med ord beskriva hur överjävla svinångestigt jag tycker det är att försova mig. Mår så dåligt av situationer när jag är odiskutabelt "dålig" på det viset + hatar verkligen den sortens maktlöshet att kunna ställa till rätta.
I alla fall. De här intervallerna? Hur trött kan man bli på så kort sträcka? Ca 100 m in i varje vända tror jag att mina ben ska vika sig under mig pga hela passet är en enda lång syrafest. Sen gör de ju inte det såklart, och sista omgången var bara 2 sek långsammare än den första så det hela var säkert bra på alla sätt och vis. Om inte annat för huvudet. Det är bra att lida lite.
Desto mindre lidande bjöd min träning på igår. Jag sprang bergsstigen (själv!!!!) med pigga ben och bra flyt över stock & sten. Att få rusa över skidgata efter skidgata med detta i öronen på högsta:
Ja det var väl inte det värsta jag har varit med om i livet. Om man ska underdriva. Det var fan episkt, och då är jag ändå inte en människa som gärna använder mig av det uttrycket men fy fan vad fint det var? Nedgående höstsol, krispig luft, glödande skog, ben som aldrig ville sluta trumma. NI VET VAD JAG PRATAR OM?? Ville aldrig vända hem. Som tur är lider jag av lite mörkrädsla och blev tvungen att springa ifrån kvällen så ni slipper leta mitt kadaver på jungfruberget.
I alla fall. De här intervallerna? Hur trött kan man bli på så kort sträcka? Ca 100 m in i varje vända tror jag att mina ben ska vika sig under mig pga hela passet är en enda lång syrafest. Sen gör de ju inte det såklart, och sista omgången var bara 2 sek långsammare än den första så det hela var säkert bra på alla sätt och vis. Om inte annat för huvudet. Det är bra att lida lite.
Desto mindre lidande bjöd min träning på igår. Jag sprang bergsstigen (själv!!!!) med pigga ben och bra flyt över stock & sten. Att få rusa över skidgata efter skidgata med detta i öronen på högsta:
Ja det var väl inte det värsta jag har varit med om i livet. Om man ska underdriva. Det var fan episkt, och då är jag ändå inte en människa som gärna använder mig av det uttrycket men fy fan vad fint det var? Nedgående höstsol, krispig luft, glödande skog, ben som aldrig ville sluta trumma. NI VET VAD JAG PRATAR OM?? Ville aldrig vända hem. Som tur är lider jag av lite mörkrädsla och blev tvungen att springa ifrån kvällen så ni slipper leta mitt kadaver på jungfruberget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)