En from teori

Här kommer en spaning: jag är HELT säker på att religion kommer bli nästa kulturella trend.
Varför tror du det? undrar ni, och det ska jag berätta.

Det ena är att jag tror att den här träningstrenden, som ju länge nu varit den moderna människans kyrka (ni kanske minns detta inlägg? http://lisastrom.blogspot.se/2014/03/tre-ave-maria-och-tre-burpees.html ), kommer bli avtagande. Dels eftersom ingenting peakar hur länge som helst, och dels eftersom jag tror att vi mer och mer kommer inse att det inte förändrade varken oss själva eller våra liv i särskilt mycket större utsträckning än att vi duschar oftare och är hungrigare. Folk kommer nog säkert visserligen fortsätta träna eftersom once you go black osv, men som lifestyle-preferens och som identitetsmarkör är jag rätt säker på att träningen är på väg ut. Snart kommer folk kunna jogga en runda utan att starta en blogg/säga upp sig och utbilda sig till personlig tränare/bli glutenintoleranta, och tacka Gud för det! (ehheh)

Så det är det ena. Vi har försökt sona våra synder medelst crossfit i några år nu och alla hatar fortfarande sig själva, det är dags för något nytt!

Det andra skälet till att jag tror att folk kommer börja knäppa händerna lite mer frekvent än tidigare är att jag tror att det kommer komma som en reaktion på det här med att världen är i upplösning. Eller ja, den här bilden vi får av att den är det, i alla fall. Sanningen är ju som bekant att vi förmodligen har lite för stor tillgång till lite för mycket information om världsläget för att vi inte ska bli vrak (säger yours truly som varande någon som senast i förra veckan låg i ett knä och grät otröstligt pga panik över klimatkrisen och hur JÄVLA KÖRT DET ÄR DET ÄR LIKA BRA ATT DÖ PÅ EN GÅNG, så tro mig när jag säger no judgement ...). Det är visserligen bra med "transparens" och jag är inte emot ett samhälle som förser människor med information. Jag är alltså helt för den här situationen egentligen eftersom alternativet hade varit ännu värre. Men nog hade vi ändå varit ett lite mer nöjt gäng om vi inte var riktigt lika välinformerade? Haft lite mindre koll. Haft en värld som inte var större än ens eget lilla rent fysiska hörn av den. Då hade vi som samhälle säkert dessutom tagit hand om tex tiggarna som nu i bästa fall mest ignoreras. Poängen är alltså att vi informeras om kriser 24/7 och det stressar många av oss, och som ett samhälle av människovrak på grund av ständig information om att ingenting är pålitligt (politiker:korrupta; miljön:körd; flyktingkrisen:oändlig; regnskogen:rökt; våldet:ökande; jämställdheten:hahahaha; FN:inte ens dom!; ekonomin:evigt rödsiffrig; etc etc) så tror jag att andligheten är en het potatis. Folk kommer känna ett större behov av att känna en högre mening och samhörighet som plåster på de själsliga skrapsår som ständigt rivs upp av att snubbla vid apokalypsens rand. Hence: änglakör!

Det var två. Det tredje är att jag faktiskt tror att klimatfrågan kommer få större fäste. Inte hos de stora bolag som kan påverka det på riktigt alltså (kul skämt ändå!), så vi kommer fortfarande vara körda, men hos den enskilda människan. Det kommer förmodligen leda till att fler kommer sluta äta animalier (hurra!), men även att det kommer bli en backlash konsumtionsmässigt i somliga kretsar. Men utan kick vill ingen vara i guds lilla barnaskara, så för att få den känsla av identitetskonstruktion man tidigare shoppade sig till så kommer man istället söka sig den andligen i en eller annan form.

Det fjärde är att SD är svinstora och de har ju vunnit över ca alla sina väljare på att måla upp en bild av ett Sverige som var/är/ska vara typ som "Änglagård"-byn var innan Bergström/Wolf kom dit och SABBADE ALLT som vore de flyende från en humanitär katastrof, och där gick alla i kyrkan var söndag .

Det femte är en samlingsgrupp av trådar jag inte hinner utveckla mer nu: 1. tv-programmet "tro hopp & kärlek" och det faktum att det sänds helt okritiskt och utan ifrågasättanden i public service som vore det helt normalt att vara frikyrkopastor, 2. den generella amerikaniseringen som såklart mer och mer normaliserar även deras wacko förljugna kristendom, 3. behovet av ritualer i en globaliserad värld som urvattnar många av de traditioner som tidigare fick folk att känna att de följde någon form av utstakad livsbana (dop, konfirmation, bröllop, osv).

Det var det, vad tror ni?

Spå i kaffesump

Dagens caféupplevelse är duden som sitter bredvid mig och skriver något på sin dator och stönar rakt ut efter varje punkt?! Som om han hade lyft en skivstång varje gång han skrev en mening. Nog för att man hört talas om hur mycket alla historiens manliga genier har lidit för sin konst och så vidare, men är det verkligen så fysiskt jobbigt för killar att kreera saker att de måste pusta och frusta sig fram mellan tangenterna? Är att skriva för en kreativ kille ungefär som det är att orientera för en normal människa? Man brötar fram genom en snårskog av POTENTIELLA GENIALA KILLIDÉER (eller för oss andra; blåbärsris, björksly, stenar) och måste mellan varje passage stanna och pusta med händerna mot knäna, torka svetten ur pannan, ta ett nytt andetag och kolla på kartan innan man kan köra på igen.

Det är ju möjligt förstås att det är så. Vad vet jag? Jag har ju inte varit ett manligt geni en enda gång under mitt liv. På sätt och vis vore det faktiskt rimligt om så var fallet, det skulle ju då vara ett mycket mer begripligt och rimligt förhållande mellan typ Kerouac, hans alster och publikens respekt.

En intressant tanke är ju hur folk runt omkring hade förhållit sig om det varit en tjej som suttit och stönat högljutt var trettionde sekund. Jag vågar sätta ganska många kronor på att hon hade uppfattats som galen? Själv är jag så stressad över att eventuellt störa någon att jag knappt vågar andas, dricka eller tugga, vilket förstås är ett absurt beteende eftersom jag de facto är på ett cafe där ju själva syftet är att äta och dricka saker (vilket i sin tur förutsätter att man även andas istället för att dö kvävningsdöden). Summan av det hela är väl att han bredvid kommer ha stönat fram nån generationsromansjävel och får stöna/skratta sig hela vägen till banken medan jag sitter här och lägger min energi på att hitta ett sätt att sörpla i mig slutskvätten av cappuccinoskummet utan att göra några ljud ifrån mig.

Lurad

I morse gick min telefon i tre delar. En skärm, en baksida och en lös knapp. Det var intressant? Gick till iphonehackerkiosken och ville ha den lagad, men de skulle ha hutlösa 800 spänn för något som de inte ens var säkra på skulle fungera. Tror de man är gjord av pengar eller? Ser de inte att jag är en fattig student! Tog mitt mobilpussel i fickan på guldbrallerna och gick och köpte en kaffe och en yoghurt för SJUTTI SPÄNN FYFAN STORSTADEN ÄR SÅ SJUUUUUUK KOMMER NI IHÅG GUSTAFS CAFE 20 KR FÖR KAFFE OCH BULLE. I slutändan var det väl i princip plus minus noll på kontot ändå.

Nåväl, man får ju ut så mycket annat av upplevelsen. Man kan se det som att man betalar för konceptet och för att få lyssna på andras privatliv. Av den varan bjuds det trots allt mer i lite mer välfrekventerade områden än Gustafs C. Jag är ganska ofta själv på cafe så jag lyssnar ganska ofta på andras privata konversationer. Dagens utbud var dock skralt även här. Jag fick sitta i ett hörn och den enda bordsgrannen var också själv. Imorgon är en annan dag. Då kanske det blir som den gången jag åt lunch och fick lyssna på ett par som hade så stora problem med att hitta folk på krogen som var villiga att ha trekant med dem. Det var enligt dem mycket lättare för några år sedan. För några år sedan såg ni kanske lite fräschare ut, och det kan ju också spela in? sa jag. Inte.

Lite om cykel (!?!)

Jag har cyklat!! Jo, det är sant. I träningssyfte! Efter att hela morgonen ha legat under täcket och gnällt om hur tråkigt det skulle bli och att jag inte ville så gav jag vika för grupptrycket och följde med Daniel och Niclas ut. Jag älskar ju ändå frisk luft och sällskap och träningskläder osv. Rullade lugnt till Saltsjöbaden och tillbaka. De tryckte på i två backar och jag satt med betydligt bättre än vad man kan vänta sig av någon (mig) som inte tagit i på cykel sedan mörksuggejakten 2012, eller när det nu var. Skönt att vara en talang, alltså! Eller att vara lätt? Eller kombinationen? Fick dock sota för mina backambitioner med rejäl prologhals men det har ju sin charm det med.

Det var kul! Synd att jag kom på det i mitten av september istället för i mitten av maj...

Avrundade dagen med att ta med mig regnet och titta på gärdescrossen. Hade inte HATAT att cykla lite cross direkt. Problemet med att inte vara aktiv tävlingscyklist är dock att tröskeln för att tävla då blir så sjukt hög. En enda tävling skulle kosta mig ett par tusen i klubbmedlemskap, licens, chip, startavgift, etc etc, så det är tyvärr inte så inbjudande till spontankörningar.

Kvantitet före kvalitet

Håller just nu på med rekonstruktion av argument i skolan. Det känns som jag ägnat en orimligt stor del av mitt liv åt just detta, eftersom det ju är själva grunden även när man läser retorik. Skillnaden är att filosofer tydligen inte anser att retoriker argumenterar?! Det hela är väldigt märkligt eftersom det enligt retoriken är.... allt man gör? Kämpa med sammanhållningen, de humanistiska grenarna!

Att plugga igen är hur som helst som balsam för själen. Istället för att vilja dö 24/7 så vill jag typ... inte dö? Fattar inte vad det är för fel på mig som gör mig så dålig på att jobba men så extremt bra på att plugga. Det är ju uppenbarligen inte brainpower som är bristen. Har väl bara inte haft rätt jobb, antar jag. Funderar nu på sätt att kunna plugga FÖR EVIGT utan att 1. gå i personlig konkurs, 2. få ångest av att inte vara en lönsam liten vän. Det sistnämnda var ju inget större problem när man var 22, men man är ju ingen duvunge längre precis. Skoja. Jag är inte ens intresserad av karriär i den traditionella meningen men det vore ju kul att inte behöva bli så fattig att man inte kan försörja sina tio katter på ålderns höst.

Apropå brainpower så gick jag ju med i mensa tidigare i år pga törstade så mkt efter någon form av intellektuellt sammanhang och kände att det inte riktigt var rimligt att tvinga mina vänner att umgås med mig dygnet runt enbart på grund av mitt eget omättliga behov. Har sedan dess fått så många insikter? Till exempel så trodde jag ju naivt nog att smarta människor på något vis skulle vara godare människor, eftersom allt annat verkar orimligt (det tycker jag faktiskt någonstans fortfarande). Så var ju inte fallet har det visat sig, även om den procentuella fördelningen nog ändå inte är riktigt lika deppig i det sammanhanget som om man skulle göra ett snitt på landet i stort. Men det är klart, även om man är världens snabbaste löpare så hjälper det ju inte att man springer fort om någon visar in en på fel väg - man kommer ändå inte gå i mål (men det är förmodligen svårare för andra att springa ikapp och visa rätt riktning än om man kryper). 

Okej, kanske en halvbra löparmetafor? 

En annan halvbra löparhistoria är yours truly. Jag sprang häromdagen någon slags fartlek kring årstaviken. Fy fan det går inte fort nu alltså? Ett år av sporadisk träning varav ca ingen i intervallform skapar tydligen inte drömformen? Som tur är så ska jag springa Axa fjällmaraton nästa år, så jag behöver inte vara snabb, bara orka hålla på för evigt. Däremot så vill man ju ändå vara såpass vardagssnabb att man inte blir omsprungen när man är ute och joggar. I Falun löste det sig självt 9 ggr av 10 eftersom man på landet i allmänhet är ensam på vägarna. Här däremot är ju fan och hans moster och bägge deras löpargrupper ute och gör tripping och skipping i varenda hörn.

Det om det, återkommer med ytterligare sammanfattning av livet. I helgen ska jag kolla på föräldralösa hundar! RÄTT så pepp på det. Förhoppningsvis kommer jag komma hem med dem allihop. Djurgosbristen är så stor här i stan, det är inte ett värdigt liv att inte få snusa valpig mage åtminstone några dagar i veckan.

Nya tider, gamla problem

Hej, vad mysigt!
Olika sätt jag ägnat mig åt barndomsgående under den senaste veckan:
1. har blivit student igen?!
2. har flyttat tillbaka till orimligt få kvadrat i sthlm more or less?!
3. ja nä, det var väl bara det. Still tho. Det är trots allt de två sakerna som tydligast definierat mina tidiga tjugoårsår, men nu alltså tio år senare. Dessa två ganska liknande liv skiljer sig framför allt åt genom nu bättre idrottslig form (återkommer till detta) och mindre fatölssupande med *killar som spelar i band*. Alltid någon form av framsteg, man får ju inte bli girig. Ångesten är ändå densamma.

Jag läser alltså en kurs(!) i filosofi(?!) på sthlms uni under hösten. Pga carpe diem, antar jag. Och lite pga att jag håller på med min masterutbildning. Klassen består av 50% tjugoåriga Killar Som Tänkt På Saker(tm), en näve äldre män som också tänkt på saker (men lite mindre framgångsrikt vad det verkar), minst en ungmoderat som redan efter en föreläsning ville lösa de gamla grekernas frågeställningar medelst universalmedlet ökad tillväxt, samt ett gäng tjejer i olika åldrar som såklart inte får en syl i vädret i ovanstående sällskap. Bra pepp ändå, det finns ju få saker som får min klocka att gå lika hårt som 1.att få sätta killar som tänkt på plats och 2. att få älta all världens problem, så jag har svårt att se att jag kan gå missnöjd ur detta sammanhang.

Om att älska eller hata sin kropp

Av olika anledningar, som mest beror på slumpmässiga saker jag läst, så har jag tänkt rätt mycket på kroppar på sistone. På hur man förhåller sig till sin kropp, och på hur andra människor verkar relatera till sina. Ofta upplever jag att jag har ett förhållande till min kropp som inte så många andra kvinnor eller tjejer verkar ha. Jag tycker till exempel i allmänhet inget särskilt om den. Så länge den inte är sjuk eller skadad och gör ont så reflekterar jag oerhört lite över dess existens.

När det delas artiklar och blogginlägg om hur man ska lära sig sluta hata och börja älska sin kropp har jag därför rätt svårt att relatera. Jag hatar inget med min egen kropp, men jag har heller inte som mål att älska den. Jag tycker om den. Jag är rädd om den och vill att den ska vara hel och funktionell. I stort förhåller jag mig till den som ett grymt bra verktyg som jag har förmånen att använda till olika saker jag vill göra. Däremot kan jag såklart både älska och hata mig själv, beroende på situation, men då är det mitt jag som jag syftar på, min skalle, mina tankar, min personlighet. Inte min fysiska uppenbarelse. På många sätt består min självbild av bara två ögon och en hjärna, helt separerad från den fysiska kroppen.

(Jag är medveten om att jag i egenskap av normativt poppis lång+smal naturligtvis har privilegier som tex inte funktionshindrade har, och som såklart påverkar min möjlighet till att leva rätt obrydd om min kropp. Men även många fullt friska och starka och klassiskt "snygga" personer verkar ha stora problem med kroppshat, så jag ser inte att mitt resonemang står och faller med detta.)

Hur som haver, min poäng: att lära sig "älska" sin kropp tror jag inte är nyckeln. Hela grundtanken är fel. Tyck om den och var snäll mot den, men jag tror det bästa är att sluta förhålla sig så passionerat till sin kropp. Att älska något är så mycket drama och det är just drama som de allra flesta kvinnor behöver mindre av i sin relation till sin kropp. Kärlek ligger så nära hat, det är för lätt att börja hata något man en gång älskat, eller för all del så lätt att börja hata något man kanske inte ens lyckas med att börja älska.

Att lära sig älska sin kropp kräver jobb och närvaro, men nästan ingen mår bättre av att reflektera mer kring sin kropps eventuella problem eller fördelar, även om målet är att lära sig tycka om dem. Tänk istället MINDRE på kroppskrället. Hata den inte, men lägg heller inte energi på att försöka älska den förbehållslöst. Låt den vara där och ge den bra förutsättningar att göra sin grej, så kan du själv istället fokusera på annat. Gå och fika med någon som skrattar åt dina skämt eller stick ut och spring en vända eller gosa med hundvalpar, typ. Det är tre saker som garanterat kommer få dig att tycka bättre om dig själv i betydligt högre grad än vad en medveten kärleksträning av dina bröst kommer göra. Plus att man får svinsnygg röv av att någon tycker att man är smart och rolig. Jag kan inte källhänvisa på det men jag är ganska säker på att det är bevisat vid något forskningsinstitut i Schweiz.