Läge att träna lite mindre?

I svallvågorna av den här "debatten" kring ortorexi (ja, citationstecken pga så tramsig grej alltihop, att folk ens ska diskutera vad som är "värst" av ortorexi och fetma/utbrändhet/whatever är liksom så enormt beyond rim och reson....) har jag fått anledning att prata om det här med träning och träningskultur och elitidrott och allt som hör därtill med folk i min omgivning.

Ett känt fenomen bland folk som idrottar mycket är ju att man i och med det oftast också får ett umgänge som till stor del består av andra idrottare. Det kommer liksom av sig självt, ska du träna 10-20 timmar i veckan finns det inte riktigt tid för så värst mycket casual hängande med andra människor utan vill man då ha något socialt liv öht så måste det liksom ske i samband med tränandet. Det är såklart fine & dandy om man är medveten om att det ger extremt vinklade och nischade perspektiv, och förstår vad det innebär, något som jag tycker många ofta missar. Istället för att inse att 6-7 strukturerade träningspass faktiskt inte är en genomsnittlig träningsvecka för gemene man, så viker sig vanliga motionärer dubbla i sin strävan att mellan jobb och dagishämtningar försöka följa något gammalt proffs träningsschema från nåt träningsläger -98. Det är ju vad alla andra gör (självklart är det vad du tror att alla andra gör, alla du umgås med gör ju precis samma sak som du själv, du hinner inte träffa andra människor än dina träningskompisar).

Förutom att jag är övertygad om att det är skadligt för både själen och skallen att ha ett så homogent umgänge så är det inte ens bra för din träning. Nu när vi är mitt i sommarsäsongen är det så tydligt att så många har så stor differens mellan ambitions- och prestationsnivå. Bågen har spänts av bara helvete sedan årsskiftet vilket leder till att många nu sitter slutkörda och utleda och inte ens tycker att det är kul att träna och tävla längre. Mängden statusuppdateringar om "överträning" och allmän leda är som vanligt på topp såhär halvvägs in i den period då det egentligen borde vara som roligast att vara aktiv, och jag vågar nog påstå att det faktiskt har att göra med en viss brist på verklighetsförankring förorsakad av det moment 22 som består av att mängdtränande människors umgänge består av andra mängdtränande människor.

Mitt tips till alla som tränar mycket är att i sin ensamhet faktiskt reflektera lite kring varför ni tränar. För vem, för vad, vilket är målet, vad offrar du på vägen, är det värt det, vilka förutsättningar har du, finns det andra sätt att leva, finns det annat som är viktigt, hur påverkar det dig, hur påverkar det din omgivning, är det vad du vill lägga dina pengar på, är det vad du vill lägga din tid på?
Jag är ganska säker på att brist på reflektion kring sådana frågor är det som både leder till upplevd överträning samt gör ortorexidebatten så fruktansvärt känslig för så många. Istället för att se att det kan vara ett problem att försaka saker för optimerad träning och kost så reageras det med fullt försvarsställ pga någon diffus känsla av att känna sig "anklagad" utan att riktigt veta varför.

Men! Det är ju mycket möjligt att svaret är att du vill ha det precis som du har det, och jag är verkligen inte den som inte uppmuntrar till träning. Jag tycker man ska röra på sig varje dag, utomhus, i alla fall i någon timme (alla borde köpa hund?), men på en nivå som gör att man orkar fortsätta år efter år och som inte gör att du måste offra andra viktiga delar av livet. Däremot har jag oerhört svårt att se ett enda hållbart argument för varför småbarnsfarsor eller andra motionärer ska träna som sk "elitmotionärer" eller på en mängd/nivå som motsvarar elitidrottare, oavsett idrott. Jag har hittills inte heller träffat någon annan som kunnat motivera det, vilket är extremt märkligt sett till hur många jag trots allt känner till som ägnar sig åt det.
Ser dock fram emot att kanske få ta tillbaka det uttalandet?

Happy thinking!

(Mitt andra tips är att alla borde börja rida! Det är supertidskrävande, om man nu gillar det, men det är omöjligt att pressa sig över sin faktiska nivå, plus att man tvingas till både avstressning och ödmjukhet. Således extremt opti.)