Kom idag över en liten text av och om en kille som jag känner lite och som jag nu och då korsar vägar med i olika sammanhang. Enligt detta lilla stycke om hans egen förträfflighet har han varit såväl nationellt som internationellt framgångsrik (störst i världen! yngst i världen!) inom flera olika extremt svårmanövrerade karriärområden. Det sjuka är att ingen kollar upp det här, utan alla ba "NÄE LÄGG AV, TROTS SÅ UNG!! BRILJANT!" när det i själva verkat är en, milt sagt, liten putsning av verkligheten. Att publiceras i lokalblaskan är sällan likställt med att ha varit chefredaktör på New York Times, om man säger så.
Det hade väl i och för sig varit lugnt om hans enskilda lycka var gjord på dessa moraliskt tveksamma grunder om det bara inte var för att det är ett ständigt mönster. Jag känner fan femhundra killar som gör detta regelbundet. Samt Blondinbella. Så episkt trött på att snubbar som dude-douchigt överskattar sin förmåga tar utrymme från de som besitter kvalitet på riktigt enbart pga ingen skam i kroppen? Så trött på hela den här kulturen där folk förväntas sila sina erfarenheter genom ett förstoringsfilter som plötsligt gör att till och med den mest svagbegåvade plötsligt har examinerats med tusen guldstjärnor och ett konfettiregn från Harvard samt löst världsfreden och botat cancer i pauserna mellan gulden i friidrotts-VM och självbiografiskrivandet, om man frågar linkedIn.
Det grundar sig ju förstås i hela kulturen med konceptet "det personliga varumärket", som vi ju vet sedan innan leder till allt ont i världen. Att ta sig upp som individ istället för som grupp blir per definition omöjligt att göra utan att någon annan måste nedåt. Hela det säljiga tänkandet bygger på ett grundläggande hierarkiskt system. Om du lyckas sälja in dig själv så måste någon annan misslyckas. Att ha en kultur som grundar sig i en syn på "vinnare" och "förlorare" på individbasis är så extremt destruktivt och jag vågar påstå att det här med att "sälja sig själv" är själva slutprodukten av soppan kokad på det receptet. Dessutom skapar ju själva säljandet i sig också personer som är betydligt sämre inom sina respektive områden än vad de annars skulle ha varit. Om man ägnar 50% av sin tid åt att omformulera "tog studenten som medelmåtta" till "WORLDS SEXIEST AND SMARTEST MAN IN THE HISTORY OF EVER AND ALSO THE YEAR 2000-2015" så återstår inte särskilt mycket tid till att ägna sig åt faktisk intellektuell eller professionell utveckling.
Givetvis kan ju inte en enskild individ klandras för det. Alla gör väl vad de kan för att hålla huvudet ovanför soppskålskanten och man kan inte tycka illa om någon för att den inte vill ligga kvar där på botten som någon gammal minestronenudel, men det är få saker som provocerar mig något så fruktansvärt som när jag inser att det som lönar sig i livet är inställsamhet och smicker snarare än ärlighet och faktisk kompetens.
Och nej, det är ju inte direkt tidernas newsflash att det är så det ser ut, och knappast heller att detta är vad jag tycker om det, men den här bloggen har väl aldrig varit annat än ett utlopp för all den frustration jag undviker att ta ut på min omgivning. Pga måste tänka på mitt rykte. Vill ju kunna sälja in mig. Kramiz. Blinksmiley. *harvarddiplom*. *imaginärt glatt och härligt foto i bikini + gulliga valpar*
onsdag 27 maj 2015
måndag 25 maj 2015
Lisa recenserar P4 Extra
Hörde i förmiddags en intervju i p4 Extra med Maria Sveland. Lasse Bengtsson, ni vet han från nyhetsmorgon, skulle prata med henne om hennes nya bok. Ploten i den är ungefär denna:
Serievåldtäktsman härjar i Örebro. Polisen säger sig göra vad de kan men får inte fast någon. Ett kvinnligt nätverk får nog av släpphäntheten och börjar misshandla oskyldiga män och tänker fortsätta med det tills polisen fått tummen ur och tagit våldtäktsmannen.
Det är så nära en BRILJANT romanidé man kan komma, om ni frågar mig. Önskar att jag kommit på den själv pga genialt. Sveland inledde även med att förklara det intressanta med hela konceptet. Att våld mot kvinnor är så normaliserat i vår kultur och populärkultur att ingen ens reagerar på att varenda tv-serie innehåller mördade/våldtagna kvinnor, att feminismen/kvinnorörelsen i princip är den enda minoritet som enbart gör motstånd utan våld och det unika med det, att tonårstjejer vänjer sig vid att det offentliga rummet inte är deras efter mörkrets inbrott och yada yada osv osv, men att det när man utsätter män för samma behandling som kvinnor är födda och uppvuxna med blir ett jävla liv. Till och med när det är fiktion. (lex SCUM-manifestet, i och för sig)
Superintressant, eller hur? Det roligaste med hela intervjun var dock inte att hon fick prata om sin bok utan att den lät såhär:
Lasse B: "ja, det är ju ett väldigt starkt ämne du behandlar, det här med att de misshandlar oskyldiga män"
Maria: "ja, det är ju som jag nyss sa, ett intressant ämne att fundera kring med tanke på blablabla (se ovan)"
Lasse B: "ja, men de misshandlar ju alltså OSKYLDIGA män. Det är ju väldigt starkt och obehagligt!!"
Maria: "ja, men som jag sa......"
Lasse B: "men det är OSKYLDIGA MÄN!! SOM UTSÄTTS FÖR OPROVOCERAT VÅLD!!!!"
Maria: "ja, som sagt så utsätts ju kvinnor för detta hela...."
Lasse B: "men OSKYLDIGA MÄN!!! OSKYLDIGA!!!! SOM MISSHANDLAS!!! DET ÄR OERHÖRT BRUTALT DETTA!!!! HUR TÄNKTE DU????"
Maria: "jo, jag tänkte ju då på det här med ombytta roller...."
Lasse B: "OSKYLDIGA MÄN!!!!!! SOM INTE GJORT NÅGOT!!!!!! SOM UTSÄTTS FÖR DETTA!!!! OSKYLDIGA!!!"
Och så vidare i en halvtimme, eller vad det nu var. Ni fattar.
Vidden av kränkt + oförmögen att ta in hela konceptet var rätt episk. Boken verkar svinbra. Sveland fick sin point proven å det grövsta i och med Lasses reaktioner. Allt var väl bra egentligen. Ni missade nåt. Rekommenderar.
Serievåldtäktsman härjar i Örebro. Polisen säger sig göra vad de kan men får inte fast någon. Ett kvinnligt nätverk får nog av släpphäntheten och börjar misshandla oskyldiga män och tänker fortsätta med det tills polisen fått tummen ur och tagit våldtäktsmannen.
Det är så nära en BRILJANT romanidé man kan komma, om ni frågar mig. Önskar att jag kommit på den själv pga genialt. Sveland inledde även med att förklara det intressanta med hela konceptet. Att våld mot kvinnor är så normaliserat i vår kultur och populärkultur att ingen ens reagerar på att varenda tv-serie innehåller mördade/våldtagna kvinnor, att feminismen/kvinnorörelsen i princip är den enda minoritet som enbart gör motstånd utan våld och det unika med det, att tonårstjejer vänjer sig vid att det offentliga rummet inte är deras efter mörkrets inbrott och yada yada osv osv, men att det när man utsätter män för samma behandling som kvinnor är födda och uppvuxna med blir ett jävla liv. Till och med när det är fiktion. (lex SCUM-manifestet, i och för sig)
Superintressant, eller hur? Det roligaste med hela intervjun var dock inte att hon fick prata om sin bok utan att den lät såhär:
Lasse B: "ja, det är ju ett väldigt starkt ämne du behandlar, det här med att de misshandlar oskyldiga män"
Maria: "ja, det är ju som jag nyss sa, ett intressant ämne att fundera kring med tanke på blablabla (se ovan)"
Lasse B: "ja, men de misshandlar ju alltså OSKYLDIGA män. Det är ju väldigt starkt och obehagligt!!"
Maria: "ja, men som jag sa......"
Lasse B: "men det är OSKYLDIGA MÄN!! SOM UTSÄTTS FÖR OPROVOCERAT VÅLD!!!!"
Maria: "ja, som sagt så utsätts ju kvinnor för detta hela...."
Lasse B: "men OSKYLDIGA MÄN!!! OSKYLDIGA!!!! SOM MISSHANDLAS!!! DET ÄR OERHÖRT BRUTALT DETTA!!!! HUR TÄNKTE DU????"
Maria: "jo, jag tänkte ju då på det här med ombytta roller...."
Lasse B: "OSKYLDIGA MÄN!!!!!! SOM INTE GJORT NÅGOT!!!!!! SOM UTSÄTTS FÖR DETTA!!!! OSKYLDIGA!!!"
Och så vidare i en halvtimme, eller vad det nu var. Ni fattar.
Vidden av kränkt + oförmögen att ta in hela konceptet var rätt episk. Boken verkar svinbra. Sveland fick sin point proven å det grövsta i och med Lasses reaktioner. Allt var väl bra egentligen. Ni missade nåt. Rekommenderar.
söndag 24 maj 2015
Lisa recenserar livsläget
Det sjuka med den här bloggen är att den faktiskt har läsare trots en uppdateringsfrekvens som är mer sporadisk än antalet soltimmar den här våren. Jag får så dåligt samvete av att tänka på att det mot alla odds är några trogna själar som efter alla dessa år väl kanske känner något slags behov av att kolla att jag lever och så får de bara mötas av samma gamla ouppdaterade tröghet vareviga gång. FÖRLÅT! Ztill 4LiV3 osv osv.
Dock var den senaste sökordskombon som ledde hit "depression massmord", så det kanske säger något om hur kul stämning det är här på bloggo? Hur som helst - GÖR DET INTE.
Annat kul i livet: Är fortfarande skadad och kan inte springa. Har en läkartid för det om en dryg vecka så jag sätter allt mitt hopp till det. Har även blott en veckas studieledigt kvar innan jag börjar jobba igen några månader över sommaren. Läste igår Ett eget rum. VW är ju i den mycket intensiv på det där med att varje kvinna behöver ha femhundra pund om året för att sedan kunna göra vad hon vill i livet. Nu vet jag inte exakt vad femhundra pund årligen motsvarar i dagens valuta, men jag tror ändå hon är något på spåren. Att liksom, som nu, byta en sysselsättning som är rolig och utmanande mot en som är själadödande enkom för cashflowet är..... inte så peppigt? Särskilt inte för en begränsad period.
Det fina med att under en längre tid ägna sig åt just själadöd är ju nämligen att man härdas nåt sjukt och intalar sig att det är så det ska vara. Man slår upp ögonen varje morgon och bara *denna dagen ett liv* och så biter man ihop, hittar någon slags silver lining, tränar sig för trött för att orka tänka på skiten och lägger sig tidigt så det blir en ny dag fort så livet kan passera någon himla gång så de där bättre tiderna man väntar på kanske kan dyka upp åtminstone innan man blir för dement för att kunna uppskatta dem.
Det fina med att under en längre tid istället hinna bryta sig loss från det där är ju såklart att man slipper hata livet, vilket väl ändå får anses som ett positivt drag. Det tråkiga är ju att det går hand i hand med all världens existentiell ångest men det är ju som jag brukar säga, är du inte ångestriden har du inte LEVT, unge man. If you don't cry it isn't love, och allt det där.
Skoja. Men slutsatsen är väl att summan av ångesten är konstant, men det är mer trivsamt och intellektuellt givande att ha den riktad mot existensen än mot morgondagen, om man nu är privilegierad nog att kunna välja. Vilket jag tydligen är för tillfället. Eller åtminstone i höst.
Dock var den senaste sökordskombon som ledde hit "depression massmord", så det kanske säger något om hur kul stämning det är här på bloggo? Hur som helst - GÖR DET INTE.
Annat kul i livet: Är fortfarande skadad och kan inte springa. Har en läkartid för det om en dryg vecka så jag sätter allt mitt hopp till det. Har även blott en veckas studieledigt kvar innan jag börjar jobba igen några månader över sommaren. Läste igår Ett eget rum. VW är ju i den mycket intensiv på det där med att varje kvinna behöver ha femhundra pund om året för att sedan kunna göra vad hon vill i livet. Nu vet jag inte exakt vad femhundra pund årligen motsvarar i dagens valuta, men jag tror ändå hon är något på spåren. Att liksom, som nu, byta en sysselsättning som är rolig och utmanande mot en som är själadödande enkom för cashflowet är..... inte så peppigt? Särskilt inte för en begränsad period.
Det fina med att under en längre tid ägna sig åt just själadöd är ju nämligen att man härdas nåt sjukt och intalar sig att det är så det ska vara. Man slår upp ögonen varje morgon och bara *denna dagen ett liv* och så biter man ihop, hittar någon slags silver lining, tränar sig för trött för att orka tänka på skiten och lägger sig tidigt så det blir en ny dag fort så livet kan passera någon himla gång så de där bättre tiderna man väntar på kanske kan dyka upp åtminstone innan man blir för dement för att kunna uppskatta dem.
Det fina med att under en längre tid istället hinna bryta sig loss från det där är ju såklart att man slipper hata livet, vilket väl ändå får anses som ett positivt drag. Det tråkiga är ju att det går hand i hand med all världens existentiell ångest men det är ju som jag brukar säga, är du inte ångestriden har du inte LEVT, unge man. If you don't cry it isn't love, och allt det där.
Skoja. Men slutsatsen är väl att summan av ångesten är konstant, men det är mer trivsamt och intellektuellt givande att ha den riktad mot existensen än mot morgondagen, om man nu är privilegierad nog att kunna välja. Vilket jag tydligen är för tillfället. Eller åtminstone i höst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)