Hemma igen

Hej kompisar, nu är jag på svensk mark igen! Tel Aviv var asfett. Så väldigt mysig stad och så väldigt skönt med lite omväxling. Jag har ätit så mycket goda grejer så jag går bara och väntar på att det ska börja spruta ur öronen på mig. Utöver det har jag även druckit några cocktails (jag gillar inte ens sprit men jag drack en som smakade TE?! HUR GENIALT?!), morgonjoggat på stranden (ehehe), umgåtts med israeliska cyklister (även de vill vara med i rapha-katalog), turistat lite på platser där historiens vingslag är så påtagliga att man ju börjar undra om det ens FANNS något annat än Israel före modern tid (civilisationens vagga & all den jazzen men alltså... ja, faktiskt?!), saaaaaaamt inte gjort så mycket mer? Promenerat en himla massa, pga det är vad man bör göra när man är i nya städer.
Mycket nöjd med denna lilla tripp. Nästa gång vill jag åka runt lite mer. Till exempel till Jerusalem och till ÖKNEN. Hoppas på det.

Nu är jag i Stockholm igen och det är också trevligt. Det vill säga om man tycker det är trevligt att sitta och fånstirra på ett word-dokument och dramatiskt ack:a och oh:a av trögtänkthet tills man inser att man lika gärna kan vara tyst för ingen är i närheten och kan höra det ändå. Jag tycker uppenbarligen det för jag har sökt en master tills i höst och vill tydligen göra exakt detta i två år till? Där ser man.

Nä nu drar jag söderut

Har haft sån grav framtidsångest de senaste dagarna alltså, stressklump i halsen 24/7 pga måste ta så många beslut inom de närmaste veckorna som känns så stora och avgörande (jaja jag vet att man alltid kan ändra sig och det ena och det andra, men det kan ju vara bra att inte UTGÅ ifrån att man ska behöva göra det i alla fall?) och jag vet varken ut eller in. Är värdelös på att planera saker längre fram i tiden än de närmaste månaderna. Får panik av att behöva göra pga så mycket påslag av livets förgänglighet och alla dessa eviga existentiella ångesthärdar. Känner mig som jag tror att man känner sig när man är en tecknad seriefigur och blir inlåst i ett timglas och känner sanden börja rinna ner över en.

För att bota detta bokade jag nyss en flygbiljett till Tel Aviv i nästa vecka. Det bästa för att förtränga stressande måsten är ju som bekant att 1. konsumera, samt att 2. förflytta sig geografiskt. Är extremt peppad på detta föredömliga och superbra beslut! Där är det dessutom badväder och sommarvärme, en hatar ju inte det direkt. Fick idag denna bild skickad till mig:

Ska kämpa, tack.

Depression gör ingen mördare

Ok jag är lite besatt av den här flygkraschen i alperna. Hela grejen är så sjuk, om det nu gått till så som de sagt. Att någon helt kallt bara.... störtat. Ett helt plan?! Fullt med folk?! Vem GÖR så? Så fascinerande. Jag vill veta allt om Lubitz. Lusläser hela interwebz som en liten flashbackare.

Vad som däremot INTE är lika spännande är det här att hela världen nu verkar ha tappat allt förnuft helt fullständigt och har börjat hänvisa hela situationen som orsakad av pilotens depressioner. Förlåt, men alltså, sen NÄR blev massmord en vanlig konsekvens av depression? Självmord, visst, men nu var inte det här ett självmord. Det var ett massmord. Så vitt jag vet är det inte massmordsrisken man vill förebygga vid depression direkt, helt enkelt eftersom det inte är en rimlig konsekvens av sjukdomen.

Däremot är det ju självklart att ingen människa som störtar ett plan är psykiskt frisk, åtminstone inte vid tillfället för själva kraschen. Om det sedan rör sig om en plötslig knäpp eller om långvariga psykiska problem låter jag vara osagt, för det vet jag ingenting om, men tala ändå om det på det sätt som man bör. Det vill säga inte om hans depressioner. Man ska nämna saker vid dess rätta namn, som det klassiska gamla retoriska uttrycket säger.

Förutom att man helt enkelt far med osanning, vilket man ju kan tycka är tillräckligt illa när det kommer till nyheter men knappast kanske särskilt förvånande för oss som är någorlunda upplysta/insatta/pålästa om något ämne vilket som helst som någonsin behandlats som nyhet, så är det ett förstadie till riktigt obehagliga konsekvenser.

Dels stigmatiserar man psykisk ohälsa ännu mer. Folk har redan nu svårt att "komma ut" som deprimerade på grund av de fördomar som finns kring depressioner, och det kommer knappast bli bättre av att den allmänna synen nu även tycks inbegripa risk för att man vid depression plötsligt kan gå bärsärk och mörda random människor i ens omgivning. Det kommer såklart leda till att folk i ännu större utsträckning undviker att erkänna eller tala om att de mår dåligt vilket i sin tur naturligtvis leder till senare, sämre eller i värsta fall ingen hjälp alls - som i förlängningen faktiskt leder till ett ökat antal självmord (notera dock: ej massmord).

Man hamnar dessutom snabbt i den obehagliga diskussion jag hörde på radion igår, där man talade om huruvida en del yrken kanske borde förbjudas för människor som tidigare i livet varit deprimerade, och då är vi plötsligt inne på riktigt, riktigt läskiga vatten. Djuphavsområden där plötsligt allt som inte är 100% livspepp, carpe diem, morgonyoga och spenatsmoothie plötsligt kan kosta dig jobb, inkomst, socialt sammanhang och framtidsutsikter. Det leder dessutom oundvikligen till en följddiskussion där man måste börja rangordna mående och sortera in dessa på någon form av lämplighetsskala för att få anses arbetsför och "normal" i samhällets ögon. Hur är det om man kanske inte blivit diagnosticerad med depression, men ibland verkar lite svårmodig? Kan man lita på en sån människa? Någon som kanske ibland har en dålig dag? Någon med trist morgonhumör?

Betyder det dessutom att man även där det gäller sk "fysiska" sjukdomar inte heller någonsin ska anses friskförklarad, eftersom man tydligen då inte skall göra det när det gäller psykiska? Är en läkare som tidigare i livet varit förkyld verkligen acceptabel inom vården, där hen skall frottera sig med människor med sänkt infektionströskel? Är en idrottare som en gång stukat foten pålitlig nog att anställa? Eller ska detta enkom gälla just depression? På vilka grunder skall man särskilja just depressionen från andra åkommor man kan bota på medicinsk väg?

Herregud, nivån av pantat är så skyhög i alla de där diskussionerna att jag blir helt matt. Kan inte alla bara avgå.