Hej comrades, här kommer ett sista flämtande andetag från sjukstugan. Såhär när livet präglats av sjukdom i ca 3 veckor känns det naturligtvis hemskt rimligt att rassla igång en gammal träningsblogg igen. Avstånd bygger väl närhet eller hur det nu är man brukar motivera distansförhållanden, och mer distans än såhär har jag nog inte haft till min träning sedan jag blev vuxen.
Hittills har jag provat att: 1. vila mig frisk och 2. träna mig frisk.
Båda alternativen har haft måttlig framgång, dvs ingen. Igår tog jag till desperata åtgärder och kollade mitt HB ty den trötthet som ridit denna lilla flickstackarkropp har inte precis varit av normala mått. Trist (eller ja, bra egentligen antar jag) nog hade jag inget för det, för där satt jag väl blodstinn med helyllevärden som hade jag inte gjort annat i livet än käkat blodpudding och spenat (vilket jag heller inte har, om man ser till de senaste dagarna!).
Hur det nu än är så vet jag alltså fortfarande inte vad fan som är felet, men ambitionen jag hade att slå ett mäktigt milpers i helgen har av förklarliga skäl fått stryka på foten. När man inte ens kan ta en promenad i livsnjutartempo utan att behöva återhämta sig medelst 12h sömn och en näve blandat antiinflammatoriskt och febernedsättande så måste faktiskt förhoppningarna tas ner på jorden en aning.
Men imorgon ska jag prova att röra på mig!
1 kommentar:
Klockrent fall av lika delar Ebola och SARS.
Nä, seriöst, dagens virus är så skumma och muterade att man aldrig får sig en vanlig, klassisk, kort förkylning längre.
Krya!
Skicka en kommentar