Läge att träna lite mindre?

I svallvågorna av den här "debatten" kring ortorexi (ja, citationstecken pga så tramsig grej alltihop, att folk ens ska diskutera vad som är "värst" av ortorexi och fetma/utbrändhet/whatever är liksom så enormt beyond rim och reson....) har jag fått anledning att prata om det här med träning och träningskultur och elitidrott och allt som hör därtill med folk i min omgivning.

Ett känt fenomen bland folk som idrottar mycket är ju att man i och med det oftast också får ett umgänge som till stor del består av andra idrottare. Det kommer liksom av sig självt, ska du träna 10-20 timmar i veckan finns det inte riktigt tid för så värst mycket casual hängande med andra människor utan vill man då ha något socialt liv öht så måste det liksom ske i samband med tränandet. Det är såklart fine & dandy om man är medveten om att det ger extremt vinklade och nischade perspektiv, och förstår vad det innebär, något som jag tycker många ofta missar. Istället för att inse att 6-7 strukturerade träningspass faktiskt inte är en genomsnittlig träningsvecka för gemene man, så viker sig vanliga motionärer dubbla i sin strävan att mellan jobb och dagishämtningar försöka följa något gammalt proffs träningsschema från nåt träningsläger -98. Det är ju vad alla andra gör (självklart är det vad du tror att alla andra gör, alla du umgås med gör ju precis samma sak som du själv, du hinner inte träffa andra människor än dina träningskompisar).

Förutom att jag är övertygad om att det är skadligt för både själen och skallen att ha ett så homogent umgänge så är det inte ens bra för din träning. Nu när vi är mitt i sommarsäsongen är det så tydligt att så många har så stor differens mellan ambitions- och prestationsnivå. Bågen har spänts av bara helvete sedan årsskiftet vilket leder till att många nu sitter slutkörda och utleda och inte ens tycker att det är kul att träna och tävla längre. Mängden statusuppdateringar om "överträning" och allmän leda är som vanligt på topp såhär halvvägs in i den period då det egentligen borde vara som roligast att vara aktiv, och jag vågar nog påstå att det faktiskt har att göra med en viss brist på verklighetsförankring förorsakad av det moment 22 som består av att mängdtränande människors umgänge består av andra mängdtränande människor.

Mitt tips till alla som tränar mycket är att i sin ensamhet faktiskt reflektera lite kring varför ni tränar. För vem, för vad, vilket är målet, vad offrar du på vägen, är det värt det, vilka förutsättningar har du, finns det andra sätt att leva, finns det annat som är viktigt, hur påverkar det dig, hur påverkar det din omgivning, är det vad du vill lägga dina pengar på, är det vad du vill lägga din tid på?
Jag är ganska säker på att brist på reflektion kring sådana frågor är det som både leder till upplevd överträning samt gör ortorexidebatten så fruktansvärt känslig för så många. Istället för att se att det kan vara ett problem att försaka saker för optimerad träning och kost så reageras det med fullt försvarsställ pga någon diffus känsla av att känna sig "anklagad" utan att riktigt veta varför.

Men! Det är ju mycket möjligt att svaret är att du vill ha det precis som du har det, och jag är verkligen inte den som inte uppmuntrar till träning. Jag tycker man ska röra på sig varje dag, utomhus, i alla fall i någon timme (alla borde köpa hund?), men på en nivå som gör att man orkar fortsätta år efter år och som inte gör att du måste offra andra viktiga delar av livet. Däremot har jag oerhört svårt att se ett enda hållbart argument för varför småbarnsfarsor eller andra motionärer ska träna som sk "elitmotionärer" eller på en mängd/nivå som motsvarar elitidrottare, oavsett idrott. Jag har hittills inte heller träffat någon annan som kunnat motivera det, vilket är extremt märkligt sett till hur många jag trots allt känner till som ägnar sig åt det.
Ser dock fram emot att kanske få ta tillbaka det uttalandet?

Happy thinking!

(Mitt andra tips är att alla borde börja rida! Det är supertidskrävande, om man nu gillar det, men det är omöjligt att pressa sig över sin faktiska nivå, plus att man tvingas till både avstressning och ödmjukhet. Således extremt opti.)

Äh

Ledsen att det inte händer så mycket här. Jag är trött, less, ledsen, uttråkad och relativt sett inte ens i särskilt bra form. Kämpar på genom dagarna och tänker mest på vad jag ska göra av mina sex lediga veckor i höst? Var tidigare inne på flerländers-rundresa, eftersom det är så lång tid, men tänker nu att jag borde åka nånstans och jobba med typ.... djur. Det ena utesluter väl i och för sig inte det andra. TROR ju att jag vill ha "lugn och ro" men vet också att det inte är sant.

Fars

Nu var det ett tag sen igen, men jag försöker verkligen applicera det här med att om man inte har något att säga så kan man vara tyst. Mardrömmen är att bli en blogg som lägger upp en stämningsfull bild och nåt citat. Så jag kämpar på.

Har tävlat lite sedan sist med förväntad framgångsnivå (halvdan) eftersom jag fortfarande inte lärt mig att tygla min egen startfållepepp och således även fortsatt gått ut i samma tempo som herrtäten och ba "det här känns rimligt!!!" för att sedan tvärdö 3 km senare eftersom jag bara är en medelmåttig tjej. Gamla hundar och sittande.

Jag har också pratat med flera olika spännande människor om flera olika spännande projekt som rör mina tre favoritämnen: idrott, skrivande & jämställdhet och alla känns roliga och utmanande! Längtar nu efter att få åka till havet och bli en författargubbe med skägg och fiskebåt och nån oljemålande konstnärsvän men det är väl detaljer för ett senare skede i processen.

Vad jag mer har gjort, som kanske är det mest otippade, är cyklat distans! JAG VET. Tog mig till Vaxholm och tillbaka. Eller rättare sagt, tog mig till Vaxholm, fikade, kämpade mig tillbaka. Att inte ha tränat ett enda pass längre än tre timmar (och det är bara ett enda längre än två h!) kan man ju konstatera kändes en del. Oerhört knäckande för mig som brukar kunna cykla i hundra dygn utan ens en drickapaus, men tydligen måste man underhålla sin distansform även om man är distansdrottning. Skräll, jag vet.

Nu googlar jag weekendresor. Eller enkelbiljetter.

Ponnyhäst

Känner mig som ett fullblod i startboxen på Jägersro. Förutom rent fysiskt. Känner mig rent fysiskt som en avdankad travare på nån gammal ridskola.

Lugnet Trail Run

Det tävlas och det tävlas. Utöver det jobbar jag mest och det vill ni inte läsa om så ni får nog stå ut med mycket tävlingsrapporter här just nu. Visserligen blev det ju inget Stockholm Marathon för mig på grund av den där skadade lilla höften i våras, men jag har väl kompenserat lite för det med allt övrigt rejsande. Igår sprang jag istället mitt fjärde lopp på tre veckor. Tre av dessa har varit halvmaror och det fjärde ett femkilometerslopp, jag tror ju mycket på det här med att tävla sig i form så det har säkert varit bra för mig. Dock börjar det väl kännas lite i form av lite slitenhet, det är inte direkt min normala dos av tävlingsfart... I veckan tränade jag medelst ypperliga träningstävlingen Sickla Trail Run och tyckte redan då jag var lite orapp och gnisslig i kroppen. Igår var den inte direkt piggare.

Visserligen kändes det hemskt bra de första 5 kilometerna, jag gick ut som ett jehu eftersom det är what I do och låg tvåa under första loopen av tre. Det här är väl ungefär på kilometer två och förutom att jag ser ut att vara superkort(??) så ser det där steget ju än så länge ganska piggt ut. Foto Stefan Määttä:

Från kanske kilometer sex var jag däremot ett under av gråt och tandagnisslan. Daniel sprang med mig vid sidan om vägen vid några partier längs banan och försökte få mig att rappa på lite med lite peppiga inspel men det enda jag hade att säga till det var att det gick ju inte, jag ju var stum! Det gååååår inteeeeee, jag är tröööööööööött, jag kaaaaaan inteeeeee, jag är ju stuuuuuuuummmmm, om jag inte ligger på pallplats så kliver jag av!!! osv.

Någonstans kring 6-7 km blev jag pga mycket gnäll och lite fart därför också passerad av tjej nummer två och förpassad till den tredjeplats jag sen höll in i mål. Vid det laget hade jag inte mycket tryck i påkarna kvar. Lyckades pressa rätt bra bitvis när jag fick med mig huvudet på det men större delen av tiden så liksom bara....pallade jag inte..... Fin men jobbig och kuperad bana, precis som allting annat här i dalarna. Jag föredrar stiglöpning, men för de som gillar det lite mer obanat och brötigt så var den perfekt. Mycket blåbärsris, mossa och fallna trädstammar att yxa sig igenom efter bästa förmåga (min: inte så god).

Jaja, så kan det vara. Lina Börjes som ju är en supertalang på allt möjligt lyckades vara på alla ställen längs banan samtidigt(!!) och klämde bland annat dessa foton där jag ser mer eller mindre snabb ut: