Kakmonstret

Har ägnat för mycket tid åt sidor av typen 1000 places to see before you die osv osv. Hur mycket $ behöver man för att se ALLT tror ni? Pallar liksom inte att alla de där ställena existerar utanför min närvaro. Visserligen är ju dalarna sveriges shangri la och allt det där men man kan ju inte äta tårta varje dag i resten av sitt liv.

terapi 1

Kan vi prata om det här med att häggen har slagit ut? 

Jag har ägnat helgen åt sportig bilåkning och svettig livsstil. Köpt allt som går att dricka i varenda affär. Somriga dagar. Därför även det näst bästa efter häggen (fast också i kombination med): man kan nu sova med vidöppet fönster. Utomhus, denna fantastiska grej. Sannolikheten att jag kommer flytta till skogs och bosätta mig under nån gammal tuva är ORIMLIGT stor. Det enda som hindrar mig är min neurotiska fixering vid att duscha och tvätta händer och ha nya och rena kläder och mjuka kuddar och mat på bordet och mitt löjliga förhållningssätt till småkryp och att jag är rädd för björn och faktumet att jag fryser jämt. Och så det där förstås att jag är rädd för både mörker och ödemark. Men annars. ANNARS.

Lördagsnöje

Dotra

Förlåt, jag vet att ni har saknat (ehe).

Om ni undrar vad jag gjort så undrar ni i tomme för jag har enbart jobbat och spelat candy crush. Har väl ett rätt soft uppskjutarbeteende på det viset. Min far också, jag har fått det därifrån. Svenskan hade ju någon artikelserie om prokrastinering för några veckor sen som fick min pappa att bli eld och lågor av identifiering och det är ju inte som att jag inte är min fars dotter även i den aspekten om man säger.
Andra aspekter som jag är det: pigmenteringen, stoltheten, den otrevliga tonen vid stress, det nöjda som kommer av att veta bäst.

Önskar jag fortfarande rökte så jag hade kunnat ägna dagarna åt att ligga på nån balkong och röka sommarcigg (ni vet de där som är för varma egentligen?) och svettas med dammig espresso. ÄVEN HÄR min fars dotter? Min längtan är så himla årstidsbunden, går att förutsäga så enkelt att vem som helst kan få vara nostradamus.

Jaja. Har även i det här livslä:et läst Murakamis första trilogidel i den här 1Q84. Alltså jag fattar inte varför jag hela tiden tror att jag gillar honom? Så korkat. Det beror enbart på ett fyndigt stycke i boken om löpning och någon slags tro jag har på andras smak men det borde man väl lärt sig vid det här laget att andras smak i 99% av fallen är i bästa fall ett skämt och i sämsta fall trötta författare med en förkärlek för gulligheter och "fantasi"?!

Det är vår nu

Svalkar vinden

Aja

Because being willfully naive is the only way forward. The only way to live is to let everything break my heart over and over and over again—not only my heart but also maybe my stomach and my mind and really my belief in the kindness of others—and then to get up again the next day and continue to be naive, [...] to continue to have faith in people despite the world giving me millions of reasons to think otherwise, even if that means knowing the world will keep trying to destroy my naiveté and, by extension, me, over and over and over again.