Av olika anledningar, som mest beror på slumpmässiga saker jag läst, så har jag tänkt rätt mycket på kroppar på sistone. På hur man förhåller sig till sin kropp, och på hur andra människor verkar relatera till sina. Ofta upplever jag att jag har ett förhållande till min kropp som inte så många andra kvinnor eller tjejer verkar ha. Jag tycker till exempel i allmänhet inget särskilt om den. Så länge den inte är sjuk eller skadad och gör ont så reflekterar jag oerhört lite över dess existens.
När det delas artiklar och blogginlägg om hur man ska lära sig sluta hata och börja älska sin kropp har jag därför rätt svårt att relatera. Jag hatar inget med min egen kropp, men jag har heller inte som mål att älska den. Jag tycker om den. Jag är rädd om den och vill att den ska vara hel och funktionell. I stort förhåller jag mig till den som ett grymt bra verktyg som jag har förmånen att använda till olika saker jag vill göra. Däremot kan jag såklart både älska och hata mig själv, beroende på situation, men då är det mitt jag som jag syftar på, min skalle, mina tankar, min personlighet. Inte min fysiska uppenbarelse. På många sätt består min självbild av bara två ögon och en hjärna, helt separerad från den fysiska kroppen.
(Jag är medveten om att jag i egenskap av normativt poppis lång+smal naturligtvis har privilegier som tex inte funktionshindrade har, och som såklart påverkar min möjlighet till att leva rätt obrydd om min kropp. Men även många fullt friska och starka och klassiskt "snygga" personer verkar ha stora problem med kroppshat, så jag ser inte att mitt resonemang står och faller med detta.)
Hur som haver, min poäng: att lära sig "älska" sin kropp tror jag inte är nyckeln. Hela grundtanken är fel. Tyck om den och var snäll mot den, men jag tror det bästa är att sluta förhålla sig så passionerat till sin kropp. Att älska något är så mycket drama och det är just drama som de allra flesta kvinnor behöver mindre av i sin relation till sin kropp. Kärlek ligger så nära hat, det är för lätt att börja hata något man en gång älskat, eller för all del så lätt att börja hata något man kanske inte ens lyckas med att börja älska.
Att lära sig älska sin kropp kräver jobb och närvaro, men nästan ingen mår bättre av att reflektera mer kring sin kropps eventuella problem eller fördelar, även om målet är att lära sig tycka om dem. Tänk istället MINDRE på kroppskrället. Hata den inte, men lägg heller inte energi på att försöka älska den förbehållslöst. Låt den vara där och ge den bra förutsättningar att göra sin grej, så kan du själv istället fokusera på annat. Gå och fika med någon som skrattar åt dina skämt eller stick ut och spring en vända eller gosa med hundvalpar, typ. Det är tre saker som garanterat kommer få dig att tycka bättre om dig själv i betydligt högre grad än vad en medveten kärleksträning av dina bröst kommer göra. Plus att man får svinsnygg röv av att någon tycker att man är smart och rolig. Jag kan inte källhänvisa på det men jag är ganska säker på att det är bevisat vid något forskningsinstitut i Schweiz.
