Katten musen tio tusen

Visst var det mysigt?
Mm det var.

Igår tränade jag som sagt med friidrottsklubben. Det bästa med det är att 1. man får sällskap, 2. man får springa på lite nya ställen, 3. någon annan bestämmer upplägget. Gårdagskvällen bjöd på tusenmetersintervaller. Jag har inte sprungit särskilt mycket intervaller under hösten eftersom min kropp ju varit ett gammalt härke, och även under de perioder jag gjort det mer regelbundet (typ förra våren) så vet jag med mig att jag är som en unghäst på galoppbanan som bara vill explodera i första för att sedan tvärstumna och knappt ta mig igenom resten. Inledde därför passet med att vitt och brett klargöra för alla att jag var en sopa på farthållning och absolut inte skulle kunna hålla något vettigt tempo i längden etc etc etc.
Klockade sedan in alla intervaller på EXAKT 4.05.
Såatte.

Slutsats: även gamla hundar kan sitta när stjärnorna ligger i fas, tidvattnet är rätt, göken gal, katten kikar i galen tunna osv.

Nu behöver jag bara bli snabb(are) i ett jämnt tempo, men vintern är ju lång så det är ett mindre bekymmer.

Hejhej

Mmm ska vi blogga? Snart kommer jag ha ett behov av det igen pga 1. långledig över jul (nästan en månad!!!!!!) och 2. sen plugga och ALLA som är det minsta internetsavvy vet att studier är grundbulten i allt kvalitetsbloggande eftersom man har jättemycket saker man undviker att göra pga prokrastineringsgenen men som ändå ogörs framför en skärm så man kan låtsas att man nästan är produktiv. Dessutom blir man lite inspirerad eftersom studier är rökelse och myrra för hjärnan istället för dränerande.

Det kommer bli fett.

Tills dess härdar jag men det går bra, jag kan både springa och får gosa ohämmat med ponny. Förutom att jag (PEPPAR PEPPAR) har lyckats varken vara sjuk eller ha ont i säkert ett par veckor och därför kunnat träna lite så har jag blivit hästskötare eftersom Kristin flög av sin häst och BRÖT NACKEN?! For realz. Ironin i detta - när jag red hennes häst i förra veckan skämtade vi såhär: "haha tänk på att inte ramla av och bryta nacken på ridlektionen bara!" (eftersom jag inte var medlem och därmed inte försäkrad). Det var ett kul skämt pga orimligheten i att någon skulle göra det var ju total. Bortsett från att hon alltså exakt på slaget en vecka senare på samma lektion GÖR EXAKT DET??!?!?!
Förlåt gud, det var inte meningen att skämta så!!
Som tur är blir hon bra igen så småningom.

Idag ska jag springa intervaller med friidrottarna. Det lär bli asjobbigt, men det är bra för mig och min framtida fart.

100

Ok idag ska jag inte gnälla?
Igår sprang jag en lugn mil och ägnade mig åt de här löpskolnings- & löpstyrkeövningarna jag fått lära mig. Alltså jag är så dåååååliiiiig!!!! Spänsten är.... svårupptäckt. Nåja. Kul att hoppa lite ändå. Bra för mig.
Avslutade det hela med att gå till gymmet eftersom jag lärt mig min läxa. Under hela sommaren så varken styrke- eller rörlighetstränade jag någonting, och sedan kunde jag knappt sätta på mig kläder eller skor utan att sitta ner eller ta stöd av något pga så ont i ryggen varje dag, och så kan man ju faktiskt inte ha det?
Nu har jag varit duktig och ansvarstagande och gymmat lite sporadiskt någon gång eller två i veckan. Jag gör inget särskilt utan typ lite mage/rygg/höft/azz och sånt man generellt är klen och stel i, samt en och annan enbensknäböj, men det har (hör och häpna!) faktiskt hjälpt himla mycket. I flera dagar har jag kunnat resa mig upp utan att se ut som jag är 90 år! Lär alltså fortsätta med den här disciplinen.

Ett jävla gnäll

Har väl tänkt att uppdatera här men det blir inte av. Har varit lite sjuk, precis som varenda vecka den här hösten. Jag tror att det var i augusti som jag senast kunde träna en vecka som planerat. Kul skit.
Min teori om varför: frotterar mig med folk på jobbet som är sjuka + vantrivs så mkt på olika fronter i livet att det läcker ut som utmattning.

Annars är jag mest less. Läser lite bloggar och blir bara trött. Så många okunniga människor som uttalar sig som om de vore experter. Så mycket skit som säljs till än mer okunniga människor av dessa självcertifierade (eller typ.. helgcertifierade, men det är ju samma skrot) "coacher" inom olika inriktningar. Jag fattar verkligen inte hur man har mage att marknadsföra sig som kunnig när allt man kan är sådant som vilket spån som helst kan läsa sig till i vilken träningsblaska som helst?

Men å andra sidan publicerar träningsblaskorna mest ctrl-c-ctrl-v:ade pressutskick så man ska väl kanske bara vara glad att det ens finns något att läsa. Även om man först måste läsa det en gång som reklam i sin egen mail, och sedan en gång till som "artikel" på tidningswebbar.

Kul med journalistiska ambitioner och kvalitetskänsla!


Två positiva grejer dock:

I fredags hade jag lektion i löpskolning med löparproffset Emma. Fick ont i alla möjliga delar av benen samt var jättedålig(!), så jag antar att det är välbehövligt. Det var hemskt roligt på det sättet som typ.... step up är kul. Dvs man måste tänka mer på koordinationen än på transpirationen och jag är ju en aerobicstjej at heart.

Hann även med ett långt och äventyrligt pass till skogs med DH-Krippa (måste eventuellt byta till mindre cykelinriktat smeknamn, även om det bär mig emot!) och det innebar både flera felnavigeringar med bristfällig mobiltäckning och enirokarta, djupt i vildskogen utanför Sågmyra, OCH en KOSLAKT! Så mycket äventyr!

Sedan blev jag sjuk. Låg hemma och sov på soffan, åt rostbröd och kollade på dagtids-TV. Alltid surrealistiskt. Nu är jag väl frisk igen, så jag ska väl försöka mig på en veckas träning till. Skam den som ger sig!

Höst

Såhär på hösten känns träning alltid lite omotiverad, om man inte tävlar cx. Det är liiiiiiiite för långt till våren och prestationsångesten och det är liiiiiiiiite för jobbigt med ovan kyla och ovant mörker för att man ska känna hur det lockar att ta ut sig ordentligt en tisdag efter jobbet och ligga och skidåkarsnora i duggregnet i nåt dunkelt elljusspår.
Men det enda som är värre än att vara påbylsad och klen på fastande mage med alldeles för få timmars sömn är ju möjligen att vara inomhus en hel dag och tur är väl det för det är förmodligen den enda anledningen till att jag ständigt släpar mig ut.

Igår sprang jag en mil eller vad det nu är (tror typ 9,5 km om man ska vara petig men vem är det? mvh kungshöftarn) och det gick väl varken bra eller dåligt, var varken tråkigt eller roligt eller någonting annat heller. Det var vad det var. Ikväll tänkte jag springa kuperade tröskelintervaller. Kan eventuellt vara det jobbigaste jag vet, så risken är inte jätteliten att det kommer både föregås och efterföljas av en halvtimme på hallgolvet.

Hackmora

Om man bildgooglar Hackmora Bergslopp så är det här en av de första bilderna som dyker upp:

Det är en ganska talande bild, för ungefär sådär ligger 100 pers kringströdda och kvider på toppen av Hackmora Klack varje år i oktober, sedan 23 år tillbaka.

Jag sprang loppet 2010. Från det mindes jag ingenting mer än starten och målgången, allt däremellan var ett enda töcken. Riktigt så mycket lyckades jag inte ta ut mig i år, kanske på grund av att jag blivit gammal och lat, kanske för att jag ju mest varit sjuk i september och därför är i lite kass form. Vem vet. Blev tia. Hade tusen VM-idrottare framför mig. Det är fan inte rimligt att bo i ett län med så sjukt hög idrottslig nivå som vi har här?! Man får helt skeva perspektiv! Så fort man tänker hurtbulla sig lite så står halva landslaget i valfri idrott där och ba "tänkte också va med!!". Men å andra sidan är det kanske fostrande?

Maria Gräfnings vann på 14.10. Jag tröskade i mål på 16.37. Sist tog det mig 19 minuter så ändå ett pers på typ två och en halv minut. Med stabil utvecklingskurva lär jag ju vinna nästa gång?!!??!!?!!??!

Skidgångsbacken

I stångtjärn finns det en klassisk skidgångsbacke som till och med är skyltad med pilar och start och mål. Jag har på fullt allvar passerat den tusentals gånger, promenerandes, springandes, på cykel, på skidor och fan vet om jag inte till och med har åkt skridskor förbi den (den utgår från ett motionsspår runt en sjö, så det är inte så konstigt som det låter).

Hur som har jag, trots allt det förbigåendet (heh), aldrig svängt in på stigen eftersom den ser lite trist ut vid första anblicken. Igår kände jag mig dock lika trist jag, så jag tänkte att jag lika väl kunde springa någon slags backintervaller där som någon annanstans. I stångtjärn får man ju åtminstone bonusen av en sådan här fin vy innan och efter och det är ju värt något det också.

Stigen ser alltså inte så mycket ur för världen, så jag satte väl av i full galopp in i spenaten. Glädjen i den hågen rann dock snabbt ur mig rakt genom de små flickebenen när man efter typ 20 meter kommer över ett litet krön och ser ett himla BERG torna upp sig??? Alltså, det var ca 4 ggr så långt och TUSEN gånger så brant som jag trodde? Hade puls på ca 450 halvvägs in i första vändan upp pga mitt övermod och underskattande av motstånd. Krälade hostande och kippandes efter luft över mållinjen på toppen där dimman låg tät, luften var tunn, temperaturen ca 10 grader kallare och det på något sätt måste vara ett biologiskt underverk att träden fortfarande stod pall trots höjden som BÖR ha varit en bra bit över trädgränsen. Helt sjukt var det!

TIllägas bör väl att de följande turerna upp var det inte riktigt lika farligt, och sista gången kändes den till och med anständig, så det är väl kanske möjligt att farthållningsstrategin hade ett finger eller två med i spelet gällande den initiala upplevelsen. ÄNDOCK. Kul backe? Här står ett nöjt svetto och svettas och kontemplerar över tillvaron efter den nära döden-upplevelsen:

Blev så nöjd med mig själv att jag på vägen tillbaka till bilen drog av 5 pullups i chinsräcket vid badplatsen, som vore jag på venice beach!