200

Sprang tvåhundringar igår, det var vidrigt på alla sätt utom det här att jag mötte mina hundar mitt i passet. Allt blir bättre av en dos hundgos, som det gamla djungelordspråket lyder. I övrigt var det moddigt, syrigt, långsamt, tungt, blåsigt och illamående, men det ska väl vara härdande det också. På bana tycker jag tvåhundringar är jätterolig träning! I snö och halka var det inte riktigt lika upphetsande. Är det vår snart?

Kristin frågade här nere vad det är för program jag tränar efter. Det är helt enkelt ett av de färdiga programmen från marathon.se, så det var inte så mycket mer spännande än så. Jag köpte ett när jag köpte min startplats, helt enkelt för att få lite grepp om ungefärligt upplägg. När det gäller cykelträning har jag ju en hyfsad grundkoll, och jag har ändå läst en hög poäng träningslära etc på högskolenivå, så jag skulle nog kunna ha satt ihop något skapligt på egen hand. Men jag har ju trots allt ingen erfarenhet av löpning på det viset, och varför göra jobb som någon annan redan gjort åt en? Med stor sannolikhet blir det här bättre.
Dessutom är det så behagligt att träna efter program som andra lagt upp. Man gör det man ska och håller inte på och velar. Om jag ska styra upp min egen träning slutar det lätt med att jag antingen tränar jämt och för mycket eller aldrig och för dåligt, det är helt enkelt för lätt att ta en diskussion med sig själv. Nu kan jag bara diskutera med ett no reply-mail, och det inser till och med jag är dödfött.

Är det vår snart?

Jaha, nähä, bara för det släpade jag runt mig själv en mil i mörkret i knappt styrfart igår, trots orimlig ansträngningsnivå. Den kan iofs ha berott på att jag samtidigt höll på att somna, och att hålla ögonen öppna/kroppen upprätt kräver ju sin del av energiåtgången det också.

Ikväll är det korta intervaller på programmet, förhoppningsvis kanske jag är piggare då. Om inte annat kanske jag blir? Och om inte tredje så har jag läst att man får lägga på 10-15 sek per km om det är moddigt utan att behöva gråta.

That is all, mvh ztrezzad tjej

Natta

Igår gick jag upp 05.30 (gör iofs det nästan varje dag) för att kunna åka hem från jobbet före fyra för att kanske, kanske, kanske kunna få träna lite i dagsljus. Det lyckades nästan. Hetsade som en skållad råtta mellan jobb, hem, tights och vindjackor och kunde kasta mig ut genom porten några minuter efter 16, vilket resulterade i åtminstone några kilometer av vad som skulle kunna kallas för i alla fall inte beckmörker. Så feeehuuuruuuktansvärt skönt. Sprang 11 okonstlade kilometer i 4.40-tempo. Inget speciellt med det passet. Försöker lära mig att hålla lite fart uppe även när jag bara är ute och springer lugna rundor eftersom det gör sån enorm skillnad i hur bra löpsteg jag får jämfört om jag springer i ca 5,00-fart. Tyvärr är jag ju lite lat och vill därför gärna sakta ner, ta det lugnt, lukta på blommorna etc, men jag tänker att det bara är en övergångsfas innan det går av sig självt. Det återstår att se.

Nu längtar jag bara efter lite ljusa kvällar och barmark i skogen så man kan få börja livsnjuta igen. Allt på vintern är liksom en kamp för mig, ingenting görs lustfyllt eller på känsla. Skulle jag gå på känsla skulle jag spendera månaderna mellan oktober och april i fosterställning under täcket och då skulle jag varken överleva eller få behålla jobbet eller mina vänner, så det verkar inte som ett så bra alternativ ändå.

Idag ska jag däremot sitta i nyhetspanelen i radio på eftermiddagen, så ska det tränas något blir det i mörker vare sig jag vill eller inte.

examination

Jag vilade igår. Tack för det. Var tröttare än ett skämt baserat på "hur vi är" och kom hem och låg nedhasad i soffan och tittade på komedieserier på samma tema. Givande eftermiddag. Läste också ikapp mig på bloggfronten. Det absolut sämsta man kan göra är att läsa om snabba människor som tränar mycket de dagar man själv inte gör det. När man är igång är det ju extremt inspirerande, när man ligger under en filt och käkar chips är det i princip enbart stressande. Kände mig således otränad och kass, men det lär väl gå över ikväll när jag också får komma ut i snömodden och stormvinden.

I övrigt så håller jag på att avsluta mina studier, jag har en del rester kvar sedan jag tyckte det var fetare att jobba och tävlingscykla och hade fått nog av det akademiska navelskåderiet (gillar det egentligen, åtminstone betydligt mer än motsatsen som väl är *entreprenörsanda* och konsumtionsperspektiv, men nåja). Har hur som helst tagit tag i det där nu och ska hiva in ett antal PM och lite textanalyser. Det. Var. Inte. Igår. Alltså VIDDEN av tappat vokabulär, kontext, TERMINOLOGI??? Jag hade aldrig kunnat ana. Såklart kommer det komma tillbaka bara jag öppnar en bok eller två, men nu känns det så enormt avlägset att det där har varit min vardag.

Positivt sett känns det ju ändå lite roligt nu med lite distans till det, så det ska nog gå bra ändå. Vet dock inte riktigt hur jag ska hinna med det utöver heltidsjobb och mastig träningsmängd. Jag vet inte hur det är med er, men jag blir så extremt trött av att träna prestationsinriktat? Eller såklart blir ni trötta, det är ju meningen med övningen, men jag blir så trött i huvudet. Alla pass resulterar i mentalt apläge, där den högsta intellektuella höjden efter jobb och träning är att typ... duscha och blogga? Det är svårt för mig att se hur det ska gå att vara smart & studiebriljant då. Å andra sidan kan det förstås ha att göra med att jag aldrig använder huvudet nuförtiden, så stackars hjärnan är väl bara i dålig form och kommer nog igång igen.

Slaktad

Fy fan denna kropp mår nu alltså. I ordningsföljd har jag gjort detta:

Chinsade på gymmet i torsdags kväll. Har länge tyckt det är rätt lamt att inte kunna göra lite ordentliga chins, och när jag nu blivit dipsdrottning så var det väl bara att ta tag i den här biten också. Resulterade givetvis i major latsvärk. Ett barn hade kunnat räkna ut det.

I lördags gjorde jag årets klassiska skidpremiär. Jag har ju åkt några (tre? fyra?) skatepass i vinter men det, kan jag tala om för er, gjorde inte den här premiären nådigare. Stakade(!) ca 30 km på Vällan eftersom jag sällan inser mina egna begränsningar. Eftersom det är en sjö är det såklart platt som en pannkaka, men också öppet och blåsigt. Slet som ett djur i motvinden utan att ens vara förmögen att bli minsta andfådd. Det är det som är det intressanta med grejer man bara tränar periodvis. I ett mer kuperat spår får man ju alltid upp flåset i backarna ändå när man får diagonala lite, men det är inte riktigt lika lätt på platten om överkroppsstyrkan är bristfällig. Avverkade det hela på drygt två timmar, avrundade det sedan med en timme skridskotolkning bakom hund på Runn och gick sedan hem för att invänta smärtan som komma skulle i ljumskar & triceps.

Mådde räv hela lördagkvällen, ni vet när kroppen liksom är varm och krypig av den där värken som ännu inte brutit ut? Låk raklång och våndades. På söndagen tog jag mig med vissa svårigheter, men dock, ur sängen och kutade ett långpass på 2 h. Avrundade även detta med en timme skrillor. Vid något tillfälle under den där löpningen råkade jag skymta min spegelbild i något fönster och det var ingen spänstig syn kan jag tala om för er. Att inte kunna lyfta benen pga slaktade höjtböjare är liksom inte de mest gynnsamma förutsättningar för ett högt och lätt löpsteg, men man kan inte vara snygg och snabb jämt.

Idag är den här stackars kroppen ett vrak, en spillra av allt forntida. Att behöva använda kopplingen när jag körde till jobbet imorse var en PÄRS, det är ju orimligt att behöva lyfta benet såpass? Att lägga benen i kors framför datorn? ORIMLIGT. Att behöva RESA SIG UPP? Don't think so. Skönt med vilodag alltså. Imorrn är det väl på't igen.

Mot maran

Jaha. Jag var hemma och sjuk häromdagen. Hade tråkigt, var rastlös och pratade med min vän Mackan. Han ville ha tips inför maran som han funderade på att anmäla sig till. Jag hade inga. "Jag har ju inte ens sprungit själv!" sa jag. Han ba "Men GÖR DÅ??? Det blir kul!!!". Det var ju svårt att hitta invändningar mot det vattentäta argumentet, så då satt jag plötsligt där tusen spänn fattigare och en anmälan till Stockholm Marathon rikare. Det är livsfarligt det här med visakort + tristess + en läggning som lätt faller till att dras med i den allmänna entusiasmen.

Men nu ska jag i alla fall springa då tydligen. Det blir tydligen "kul"?

Jag tror i och för sig att det blir. Det här med folkfest i samband med tävling är ju lite utav det bästa jag vet, plus att jag är extremt förtjust i att ta ut mig och bli trött. Dessutom har jag ju tänkt att inte tävla något på cykel i år, men någon slags mål med allt det här nötandet och svettandet är ändå ganska motiverande.
Eftersom det däremot är tråkigt att göra något halvdant så har jag såklart strukturerat upp den här träningsbiten medelst ett ordentligt program. Sist jag tränade efter träningsprogram var två år sedan och då gjorde det underverk och jag ställde av varenda kille i hela kommun' (nåja), så min förhoppning är att det ska göra detsamma den här gången.

Som den framgångssaga jag är inleder jag alltså det här med en veckas sjukdom, man lär ju gå ut i ett läge där man senare kan öka, osv...

Raw man

Igår försökte jag på twitter pusha för avslöjandet att DET HÄR måste, MÅÅSTEE vara fight club. Fick lite klent gensvar kände jag, men som vanligt fattar folk sällan när man har rätt (hade även en lång diskussion om vett och etikett i motionsspår där det var jag mot hela kontoret, trots att jag såklart hade rimligast åsikt. Alltid ska man vara missförstådd etc.)

I alla fall, hur är detta något annat än fight club?

Ottosson håller alltså kurser "för att lära andra män stå upp för sin råa kraft."

Hermans Raw man-kurser består av tio kurstillfällen under lika många veckor. Han vill inte berätta exakt vad som försiggår eftersom det är hemligt och dessutom beror på energin i gruppen.
– Mina kurser är fysiska och helt upplevelsebaserade. Genom att gå på kurser där andra män har visat mig rent fysiskt hur det känns att möta riktad, maskulin energi så har jag fått in det i min kropp och kan nu förmedla det till andra.
Vissa övningar handlar om att deltagarna ger tuff feedback och hemuppgifter till varandra, andra om att bli totalt närvarande till kropp och själ. ”Brutal mindfulness” kallar han det för.

Ooooook.....

mitt arbete handlar om att skala bort lögnerna och maskerna som många bär på så att vi kan ge varandra av vår ursprungliga essens och mötas på djupet i vår sexualitet.

Oooooook......

– Många människor lever sina liv som sovande robotar. Jag ser mitt arbete som en väckarklocka.
– Mina kurser är starka och utmanande och jag vänder mig till psykiskt friska individer. Jag skapar en supportande atmosfär mellan deltagarna och finns själv tillgänglig 24 timmar om dygnet för dem. Detta är ett kall för mig och jag gör allt jag kan för att ”mina” killar ska växa som människor. Klart det finns en risk med att pressa för mycket men samtidigt längtar många män efter riktiga utmaningar i livet för att känna att de verkligen lever.

Oooooook.....


Varsågod för denna BRILJANTA spaning.

Över och undan

Hej ungdomar. Igår tränade jag igen. Jag har visserligen tränat under radiotystnaden också men jag kan ju inte hålla på att rapportera varenda pass jag tar mig för? Hur skulle det se ut? Jag ska berätta för er hur det skulle se ut, nämligen som följer:

"Hej bloggen. Idag joggade jag 10k i mörker och snålblåst. Det gick varken fort eller långsamt, men det var skönt att ha det gjort. Förmodligen hade jag rent prestationsmässigt lika gärna kunnat ligga på soffan och tänka mig mentalt stark, men det är ju ändå bra för en att röra lite på sig och få lite frisk luft. Kom hem, duschade, käkade kaka. Det var allt. Tack och hej."

alternativt:

"Hej bloggen. Idag var jag på gymmet. Låg på olika bollar, gjorde några dips, men drällde mest runt. Tjuvlyssnade på hearty confessions från killar i Gasp-linnen, alltid spännande. Struntade i att stretcha, skäms. Kom hem, duschade, käkade kaka. Det var allt. Tack och hej."


Och hur kul hade det varit egentligen?

Att däremot få den där sortens inspirerande träningsreferat kanske vart tredje pass, DET är grejer det.
SÅ:

Igår sprang jag intervaller i mörker och snålblåst. Började gråta lite under uppvärmningen på grund av maktlösheten inför det här vintermörkret, har verkligen så himla, himla svårt för det här med natt 24/7. Det är inte riktigt hållbart. Som tur är så är det rätt svårt att springa och gråta samtidigt, så jag insåg ju att jag var tvungen att lägga av med något av det och eftersom jag var ombytt och två kilometer hemifrån och det hade varit svinkallt att sluta springa i tights i tio minusgrader så fick jag helt enkelt htfu & torka tårarna och göra det jag tänkt. Vilket var att springa 1000 á 4'00, 1000 á 4'30, 1000 á 4'00, vila en minut, och sen göra om det en gång till.

Det hela gick rätt bra? Men det märktes att det var ovant att springa de där tre i följd utan att få stanna till. 4'30-tempo är ju precis på gränsen till att inte riktigt vara vilsamt för mig, åtminstone inte om man precis klämt en fyraminuters innan. Men det funkade och det var nog nyttigt att försöka springa fort med lite stumma ben också. Bra pass på det hela taget.

På övriga livsfronten intet nytt. Funderar på att flytta (hahaa).

:(

Är i ett så dåligt flow atm. Storstädade mitt hem igår, vilket var bra och upplyftande, men det är väl ungefär det. I övrigt motigt. Orkar inte ens whinea, nöjer mig med ett:

:(

på ärtnål

Jaha vad gjorde ni inatt? Själv stormade jag väl upp i arla morgonstund, kastade mig in i duschen, tvättade håret, sminkade mig, satte i linser etc bara för att när jag skulle klä på mig och åka hemifrån inse att det visserligen var arla men knappast någon morgonstund. Istället visade klockan på rimliga 00.01 och jag hade väl sovit nån timme eller så. Så det var bara för den här lilla snärtan att facepalma in i evigheten, plocka ur de där linserna, tvätta bort mascaran och gå och lägga sig igen för att göra om eländet när det riktiga morgonen sen väl kom.

ALLTSÅ? Så sjuk grej det där? Jag gjorde samma sak för ungefär en månad sen, med skillnaden att jag då också hann få hjärtat i halsgropen, stressvettningar och börja gråta som ett barn pga var säker på att jag skulle missa tåg till arlanda och i förlängningen missa flyg till malmö och inte upptäckte det hela förrän jag satt i bilen halvvägs till stationen, MEN MEN.
Innan dess har jag aldrig någonsin gjort något liknande i hela mitt liv?

Även om jag tidigare i livet haft min beskärda del av sömnproblem, precis som alla andra, så har det alltid handlat om svårt att somna. De senaste åren har inte heller det förekommit utan jag har sovit som en babygris genom såväl vårstorm som midvinter, så att jag nu helt plötsligt ska börja få svårt att hålla reda på grundläggande saker som tex om det är dag eller natt och istället gå upp lite random och apropå känns ju.... svårsynkat med mitt övriga liv?

the michigan

Sprang roligt pass idag hörni! Gruvade mig visserligen i ungefär en timme innan pga tycker det är så jobbigt med nya grejer. Är rädd att inte klara av och allt sånt där. Som att det skulle spela någon roll? I värsta fall blir jag väl trött bara? Och det är väl ändå meningen med övningen? Skönt att vara så rationell och ej känslostyrd!

Hur som helst. Surfade the webz och hittade det här passet. Av distanserna att döma är det förmodligen tänkt för bana men man är väl inte den som är den. Kutade den plattaste runda jag kan och tänkte att det väl duger. Det hela såg ut som följer:

• 1600 meter (i din tävlingsfart på fem kilometer, eller snabbare.)

• 1600 meter i tempo mellan mil-/maratonfart

• 1200 meter hårt

• 1600 meter i tempo mellan mil-/maratonfart

• 800 meter hårt

• 1600 meter i tempo mellan mil-/maratonfart

• 400 meter i maxfart

Eftersom jag pga noob nu inte riktigt vet min tävlingsfart på varken 5 km eller någon annan distans heller sååå, ja? Jag höftade lite. Sprang den första i 4,00-tempo och försökte sedan öka farten för varje hård sekvens, men lyckades inte så mycket som jag trodde. Höll strax under 4,30-fart på 1600-meterssekvenserna emellan. Stannade upp 30-40 sek efter varje intervall, typ tills jag hämtat andan men inte mer. Sammanlagt blev det enligt Strava 9 km med en snittfart på 4,15. Bra jobbat Lisa Ström. Var lite för fräsch efter det där så jag borde väl antingen öka tempot i "vilopartierna" eller springa de hårda bitarna ännu hårdare. Svårt att veta när man kör ett pass för första gången tycker jag.

Nästa gång ska jag testa det som tydligen kallas för pulserande mil, alltså lite samma koncept som ovan fast man alternerar snabba & långsamma tusingar utan vila emellan. Tror det kan vara ett kul pass?

the little engine that could

Jag försöker få avsluta mina studier som ligger och skräpar. Det finns som vanligt en C-uppsats som väntar på att skrivas som jag inte gjorde i samma veva som allt annat och plötsligt drabbades jag av något slags rågat mått. Nu får det vara nog. Lär ta tag i det där nu. Mailade således mitt senaste universitet, men de hade inga resurser för uppsatshandlening under våren. Har nu mailat mitt gamla lärosäte och håller tummarna för att de kan ta mig under sina vingar.

I samma veva uppdaterade jag mig lite på vad jag faktiskt gjort innan och det är ju alltid en jävla CHOCK att man själv är kapabel till något som mer liknar ett vettigt akademiskt resonemang snarare än mitt mer vardagliga "ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ blir TOOOHOHOHKIGG!!!!!!!!!" osv.

Skönt att påminnas om att man kan.

Diet coke

Eftersom jag har ett träningsintresse och tycker om att hålla mig uppdaterad samt är ganska fascinerad av det här med trender så hänger jag ju såklart runt en del i den här träningswebbcirkusen som är träningsbloggar och twittrare med träningskoppling och allt däremellan. Med träningsfokuset kommer också tyvärr nästan alltid kostfokuset. Jag säger tyvärr, inte för att jag hatar ämnet, utan för att det alltid är så ANSTRÄNGT i de här kretsarna (Kristin har nån gång sagt att man ska börja dra öronen åt sig när folk inte längre kallar sin mat för just "mat" utan "kost", och det ligger bra mycket i det...).

Det som varit mest poppis senaste året är 1. glutenfri kost (KOST!) och 2. att äta raw. Det ska förstås enligt anhängarna vara superbra för hälsan och välmåendet och prestationen och sömnen och sexet och hyn och alla som börjar äta såhär kommer lyfta 200 kg mer och springa milen under 35 samt eventuellt få guld och gröna skogar (oklart).

Trist nog är det även två sätt att äta som i princip bygger på att utesluta nästan allt som inte är frukt & grönt. Eftersom de allra flesta som hänger på de här trenderna ofta gör det oavsett metod/diet/intolerans of the day så är det ofta rätt restriktivt även med laktos (laktosintolerans var ju the shit för några år sedan så det hänger väl kvar) vilket ju utesluter de flesta mjölkprodukter. Istället äts det sallader, dricks spenatsmoothies, smaskas kokosolja och äts dadelenergibars in absurdum.

Jag vill poängtera att jag på intet vis tror att något av ovanstående är dåligt för någon. Jag är själv en stor förespråkare för att alla till exempel bör äta mycket vegetariskt, av en hel massa skäl. Vad som däremot är ett problem är när man liksom måste ha en METOD att hålla sig till. Det är inte på något vis mindre ätstört att inte kunna käka en macka än att inte kunna äta under sin fastedag när man 5:2:ar.

Jag vill också poängtera att jag inte på något sätt hävdar att det inte finns människor som faktiskt på allvar är laktos-/glutenintoleranta. Såklart det gör! Jag känner flera av dom. Vad jag däremot tycker känns en aning sketchy är att så väldigt många drabbats av detta helt plötsligt just nu? Och att alla dom tränar på SATS eller motsvarande? Och att alla dom driver bloggar om det? Och att det är SAMMA människor som tidigare var laktosintolerande / inte kunde äta kolhydrater / inte kunde tåla fett.

Jag fattar såklart också att många har problem med magen och kanske mer eller mindre desperat letar efter en lösning (LCHF-anhängarnas främsta argument...), men med risk för att sitta här på mina höga hästar: kan det inte vara så att kroppen blir fucked up av att alltid hålla sig till restriktiva dieter, snarare än att de är en lösning på detsamma? Det verkar ju onekligen inte som att någon någonsin blir nöjd med rådande diet eller hittar en långsiktig lösning....

Snabb? Eller långsam? Eller snabb? Elleeeeeeer

Extremt irriterande grej: min gps-klocka visar konsekvent ca 5-10 sekunder fel i realtid jämfört med de tider som sedan finns i datafilen. Och det är inte ens bara sådant som att det tar någon halvminut för den att hänga med i fartökningen om man tex kör intervaller, utan det gäller för 100% av tiden. Det är inte heller en sådan där grej som är allmängiltig, att man alltid är lite långsammare än man tror. Om man tex TROR att man cyklar i 32 km/h under hela rundan så har man ju garanterat 30 i snittfart osv. Men här gäller det alltså oavsett. Det är ju visserligen enkelt åtgärdat genom att helt enkelt mentalt lägga på några sekunder till den aktuella hastigheten, men eftersom jag inte vet exakt HUR mycket och 5-10 sek per km gör rätt stor skillnad i ansträngningsnivå så är det ju inte ett helt enkelt projekt.

Jag vill heller inte minnas att jag hade de här problemen med min Garmin? Nu har jag en Nike, men jag vill ogärna byta för den här är så SNYGG och enkel och smidig...

Man skulle förstås också kunna skita i och istället använda sig av den klassiska träningsmetoden "blir man trött är det bra", men för mitt eget höga nöjes skull kan det vara motiverande med lite tempoangivelser vid ensamträning tycker jag. Något ska man ju jaga.

förlåt, MEN

Läste nu att Sifo avslöjar: fler män än kvinnor lyssnar på podcasts!

Tillåt mig få mitt "WHAATAAAAAAAA??????"-face on.

Jag är ju nu ingen medievetare men kan detta, KAN detta, bero på att podcasten inte alls är (som man kanske kan tro!) ett sätt att för gemene man göra radioliknande produktioner, att demokratisera medielandskapet, att vidga vyerna, låta nya röster höras, etc etc etc, utan ju faktiskt bara är ett sätt för mediekillar som tar mycket plats i media att få dela med sig av ytterligare en medial dimension av sina mediepersonligheter? OCH DET ÄR BRA! Det HADE kunnat vara så att vi eventuellt INTE FÅTT VETA om Filip & Fredrik tyckt att nån brud var osexig och ointressant eller inte. VI HADE KUNNAT GÅ MISTE OM DENNA KUNSKAP (om vi inte redan förstått det i och med deras val att aldrig featura kvinnor i sina produktioner, men sånt är ju lätt hänt och man vill ju gärna ha det lite mer preciserat - precis som det finns utrymme för i podcasts!). Vi hade också kunnat råka glömma allt om Alex Schulmans liv och tankar som vi redan fått i oss via Alex Schulmans blogg om hans liv och hans tankar, Alex Schulmans tv-program om hans liv och hans tankar, Alex Schulmans böcker om hans liv och hans tankar. Men nu blir vi påminda! TACK! Det är så skönt att man slipper oroa sig för att eventuellt inte kunna tillgodogöra sig vad någon överexponerad mediesnubbe har för åsikter om allt möjligt i världen som han inte vet någonting om.

Det är såklart helt OBEGRIPLIGT att inte kvinnorna går nuts över att ta till sig möjligheten att få insupa världsbilden hos män som antingen tycker tjejer är tråkiga och ointressanta (Filip & Fredrik) eller som tycker att tjejer är undersköna väsen vars främsta egenskap är att sväva tyst och stilla över nån rosenbädd med keruber i släptåg och violer i håret (Alex & Sigge). Det är ju två exempel på kvinnosyn som är så himla svår att få sig till mans i andra sammanhang, så jag hoppas alla tjejer från och med nu tar chansen här. Don't miss out on da pooooood.

high on life?

Igår sprang jag 2,5 h skogsstig med downhill-Krippa. Det gick fint. Sprang bara vilse en gång och i övrigt var det fina TRAILS (lol), några plusgrader, dimma och duggregn. Om man nu inte ska få åka längdskidor i solsken och fem minus i år, vilket det ju inte verkar som att man ska, så är det där ändå ett fullgott alternativ.

Precis som väntat mådde jag som en röv inatt och idag. Vaknade vid fem med en kniv i tinningen som lämnade mig bakis hela dagen idag. Jag har en tendens att få migrän och bli nästan sjuk dagen efter ett längre pass (eller ett extra hårt, tex tävling). Jag har trott att det berott på att jag inte är så bra på det där med att äta återhämtningsmål efter träning, så på slutet har jag verkligen försökt få i mig något snabbt när jag kommer hem, men det verkar inte hjälpa. Imorse diskuterade jag saken med min bror doktorn, och han var mer inne på att det skulle kunna vara saltbrist. Man är ju inte den som inte svettas vid träning direkt så det låter inte helt orimligt.

Värt att testa i alla fall, det känns så hämmande att inte kunna köra flera hårda och/eller långa pass efter varandra. Helst vill jag ju kunna återgå till något upplägg liknande det jag hade för två vintrar sen. Det var förstås för cykel, men då var jag stark satan. Tänker att det borde gå att försöka anamma samma princip, om än moddat för annan idrott.

Det är nytt nu

Att sluta skriva en blogg, som jag nu gjorde idag på Bicycling, är lite samma grej som att göra slut, byta jobb, sluta nån skola, flytta från stan, fantisera om sin egen begravning etc.

Nostalgiskt. Är nu en gråtmosig pöl inombords som bara "the end of an era....". Känner mig lika rimligt sentimental som min lillasyrra när hon skulle operera bort ett födelsemärke och ba "det är som att jag ska ta bort en DEL AV MIG SJÄLV!!" (roligt för att det är sant!).

Men ändå lite nytt och fräscht. Nytt år och nya tider. Dags att hiva gammalt bröte och istället hiva in ny skit. Livet vill man väl helst ha konstant fullt.

Eftersom det är nytt år ska vi väl också gå igenom vad jag hoppas få ut av eländet. Helst vill jag ha mer djur, mindre hjärtsmärta, vara starkare och snabbare än någonsin, resa mer, se mer berg, få något slags utlopp för kreativitet, lära mig något nytt och överlag bli lite mer livsnjutare istället för spartansk-spice.