Ändå okej

Det var inte så farligt förstås, när jag väl var ute. Det är ju sällan det. Lite ont gör det i lungorna om man ska ta i ordentligt förstås, men annars funkar det faktiskt bra att träna ned till ganska låga temperaturer. Och framförallt så vänjer man sig ju.
& just vänja sig verkar rätt nödvändigt för den kommande vintern.

Min damcykel verkar dock inte ha vant sig vid kylan, trots att den som ändå lever ute 24/7/365 verkligen borde vara härdad. Idag när jag skulle rulla ner mot stan så hade tramporna frusit fast! Spännande. Vinterfixie!

"Och hur känns det nu då, med -12 ute?"

Som det är meningen att vinterpass ska vara

Idag ville nog livet kompensera mig, för oj! Sju minus, solsken, lagom snöiga vägar, Lisa2(som synes), medvind större delen av rundan och nybakade lussebullar vid hemkomst! Livet, alltså!

Jag, Salle och Figo är på födelsedagskalas.

Svalt

Imorse när jag var på väg ut på cykeln mötte jag Jesper och Jocke. "Hur länge ska du vara ute?" frågade dom. "Tills jag böjar frysa" svarade jag.

Och det var ett mål jag höll. När klockan började närma sig tre timmar och jag bara hade några kilometer hem trodde jag att jag skulle dö. Varenda nedförsbacke blev en avvägning mellan att bromsa såpass mycket att fartvinden minimerades, samtidigt som jag ville hålla så hög fart som möjligt så jag kom hem någon gång. När jag var inne i stan igen kunde jag varken röra händer, ansikte eller fötter. Med fem minuter hem övervägde jag att knacka på hos vem som helst bara för att få möjlighet att komma in i värmen. När jag sen väl kom hem och började tina upp gjorde det så ont att jag tryckte ipren i ren desperation och spenderade sedan 20 minuter med att sitta på soffan och skaka som en uppvriden docka. Har aldrig någonsin varit så kall!

Men annars var det ju fint. Solsken, till och med! Det är ju inte varje dag man är bortskämd med sånt såhär års!

Handlade idag:

Fast jag var ju OCD-ig redan som spädgris, så att något trams skulle dröja sig kvar är väl inte så förvånande.

Drabbades när jag kom hem av ett behov av att jula upp mitt hem, förmodligen efter att ha lyssnat en gång för mycket på min egen sjukt bra spellista här nedan. Rotade igenom alla mina skåp och lådor (okej, en). Hittade ett rör guldpaljetter, en sprayburk med (förvisso röd, och även dödsgiftig) lackfärg, och lite ståltråd. Kände ju att det kanske inte riktigt gick att uppnå önskat resultat med det grundmaterialet att jobba med. Är en sån total failure när det kommer till hemtrevlighet och saker som är "mysigt".

Ho ho ho under the mistletoe

Söndag innebär ju första advent, och jag är naturligtvis övertygad om att ni alla under de kommande dagarna enbart kommer ägna er åt att kavla pepparkaksdeg och rulla lussebulle som om det vore '99, och inte ska ni behöva göra det i det tysta?!

Jag och min goda smak har såklart satt ihop den mest optimala JULPLAYLISTEN åt er. Varsågoda. Ni kommer inte ångra er, december har aldrig låtit så bra som nu!

Stelben

Nu är ju det här en bild från Örebro och förra hösten, men att köra intervaller idag med gårdagens löpdito i benen kändes ungefär som jag kände mig på den här bilden, så jag tycker det känns rimligt att återanvända.

En annan bild som hade varit tänkbar att publicera igen, även om jag lyckas kamouflera min slitenhet med en massa plast i hela ansiktet här, är ju den här lite somrigare:


Stelheten var alltså... påtaglig. Kan man kanske säga.

2-1

Jag blev såklart igenkänd igår av en man från Säter. Det är helt sjukt det där, folk känner jämt igen mig överallt och jag tycker ändå att jag oftast gör ett ganska så tystlåtet och försynt intryck och liksom inte borde vara så minnesvärd. Men tydligen då.
Det är ju i och för sig förstås roligt och trevligt och bara positivt, men ändå förvånande.
Eller så är det för att jag är så himla lång att jag liksom hela tiden korsar allas synfält vare sig de vill det eller inte.


Idag har vi haft föreläsning om mat på förmiddagen, det ledde givetvis till den nu för tiden eviga och oundvikliga konflikten mellan proteinlovers och vettigt folk. Själv är jag ju inte så värst såld på det där lchfandet, eftersom 99% av alla som håller på med sånt är paranoida och dumma i huvudet (vilket förstås kan ha sina förklaringar), men det är ju inte precis någon hemlighet. Lite tröttsamt är det med de där diskussionerna i alla fall. Man vill ju bara sticka åt dom en bulle så de blir tysta och nöjda någon gång.

(Löp-)Tokig i Säter

Såhär nöjd var jag idag, fast det förmodligen inte var lika uppenbart för utomstående på grund av tårögdhet, svettighet, andfåddhet och allmänt syratittande i kors.

Jag, Sandbergskan & Sätterströmskan, dvs Lisa1, Lisa2 & Lisa3, åkte till Säter för att springa onsdagsintervaller. Förutom att vi framstod som ett skämt när vi alla hette Lisa S OCH dessutom var klädda likadant var det helt fantastiskt på alla sätt.
Jag tjatar ju ofta om det här med teh awesomeness i att träna med andra när man ska ta i och idag var ett sånt praktexempel på vilken skillnad det gör! En och en halv timmes mycket kvalitativ löpning i intervallform + löpstyrka och löpskolning med tolv andra att tävla mot och pushas av är ju i värdhetsnivå ljusår ifrån vad jag kan åstadkomma om jag ensamtränar. Att dessutom få ledas av någon annan som bestämmer när man ska ta i och när man får vila tar ju effektivt död på alla latmaskembryon man går runt och bär på och det är, som jag ju har sagt åtskilliga gånger förut, det BÄSTA jag vet när någon annan bestämmer. Älskar att lyda blint.

Jag fick ont i benen, kom härligt nära maxpulsnivåer och blev sådär göttigt Steenskt tvärstum. Sämre onsdagkväll kan man onekligen ha!

frisk!

Jag trodde jag skulle bli dödssjuk, men jag gick till gymmet och testade hur jag mådde med lite styrka igår och det verkade ha varit det magiska knepet för friskhet. Fantastiskt! Det betyder att jag får åka till Säter med Lisa2 & Lisa3 ikväll och ägna mig åt löpintervaller. Förhoppningsvis har dessutom det sjuka snöfallet slutat innan dess.

Ska innan dess gå ner och skaffa nya bromsbelägg så Erika slipper förfasa sig och jag slipper cykla med hjärtat i halsgropen kommande dagar, det må ju vara spännande att cykla utan att kunna stanna men så värst trafiksäkert känns det väl kanske inte.
Kanske skulle jag även behöva slå upp fysiologiboken och läsa en sida eller två, det känns dock en aning mer motigt...

Tillbaka från den andra sidan

En kort stund i lördags jobbade jag upp lite gott humör för det här med snöcykel, och några meter cyklade jag sedan också som synes.

Sedan jag kom hem från Jönköping har jag under söndagen cyklat ett kortare distanspass för att se vad jag nu för tiden ansåg om det där med att cykla längre tid än nån timma, vilket såhär under crosstider annars blivit den vanligaste typen av cykling. Kroppen älskade det förstås. Det här med att cykla länge utan att äta och dricka brukar ju oftast inte vara något problem för mig, så det var det såklart inte nu heller (men bara för att jag jinxat det nu kommer jag förstås säkert rusa blint in i väggen på varenda pass i vinter...). Skönt att få några timmar i sträck och vädret var föredömligt vinterdistansmässigt med slaskvägar, tungt snöfall och motvind. Sånt gillar ju jag, det är härdande!

Efter det sa dock kroppen tack och godnatt, och sedan har jag sovit i ett par dygn. Vaknade två gånger under måndagen men insåg att det inte var lönt, så jag somnade om som en klubbad båda gångerna och vaknade imorse. Spännande. Känner mig lite groggy efter ett par dygns frånvaro, men det är ju svårt att avgöra om det bara beror på för mycket sömn. Kanske kan det ge lite extra förklaring till min dåliga närvaro i lördags i alla fall.

HELT
SLUT

Idolkort - Adam & Jeppe

Faluns två tramsigaste män sitter i samma bil på väg hem från Jönköping och multikonverserar mig via SMS så tummarna blör. Dom ba "BLOGGA OM DET!!". Tror dom är avis på robbans bilfoton här nedanför... Dom är väl så fina!

team klistervalla ute och alternativtränar?

Falun ♥

HEMMA BÄST, osv.
Med livet i behåll, trots fint vinterväglag hela vägen. Den uppmärksamme noterar ju att jag inte verkar ha kört varken ner eller upp, men riktigt så illa var det förstås inte. I säkert någon timme fick jag äran att ratta oss idag, men det blev ett sånt himla liv och robban blev så himla nervös av bristen på kontroll på läget att han blev tvungen att byta tillbaka innan jag knappt hunnit komma in i det. Det fanns förstås ingen grund till det, jag är en utmärkt bilförare.

Annars då?
Jo, tack. Tävlade väl i fem minuter eller så. Spenderade innan dess två timmar på mässan. Restiden på totalt tio timmar inom lite mer än ett dygn känns alltså helt klart värt det för 125 minuters aktivitet.
Hä ä väl så man kan gråta (OBS grät inte, även om jag så vanligt ville surgrina av ilska osv, men man får ju behärska sig in public för att inte framstå för mycket som en labil idiot).

Imorgon ska jag cykla mitt första pass längre än typ en och en halv timme sen så länge jag kan minnas. Eller sen det blev vinter i alla fall. Det kommer jag förtjäna. Hoppas det snöar och blåser och är riktigt jävla jävligt, jag är i behov av lite fostran.

ombytta roller

Idag är det jag som är sur och robban som kvittar som nån gammal lärka. Men för att muntra upp mig har han berättat alla sina kraschskräckhistorier. Det funkar sådär. "Men blogga då!", sa han då, så jag gjorde väl det. Måste ju hålla min plats som dubbelt så stor som Steen.

Livet = :(

Robban är jätteglad och älskar livet

Sverigeranking MTB

Sådär ser den ut 2010 enligt Cyclesport. Jag lyckades snika mig in ny och fräsch på en tiondeplats, utan att egentligen direkt ha kunnat träna nån mtb? Förhoppningsvis ska jag kunna få tag på en cykel till nästa år så jag har någon att faktiskt träna lite på, jag inbillar mig att det blir lättare att tävla om man suttit på cykeln några gånger däremellan också. Särskilt när det gäller mtb.
Det ska bli roligt, jag har kommit på mig själv med att längta efter svettiga långlopp fler gånger än man kan räkna under de senaste veckorna.

Nu ska jag packa och tvätta cykel så jag är redo att åka till Jönköping framåt fem-sex-snåret. I vanlig ordning lär jag väl typ riva ner allt jag äger med falu ck-logga i en väska och hoppas på att jag fått med rätt saker.

Vet fortfarande inte hur jag ska få hem cykeln dock.

Framtiden ringde!

Jag har lämnat in min telefon, halleluja. Fick en tramsig snåltelefon av the phone house att ha i de fyra veckor jag får vänta på att få min tillbaka, men med den kunde man knappt ringa och garanterat inte mobilblogga och det förstår ju vem som helst att så kan vi verkligen inte ha det.
Nu har min fader konungen på bilden istället donerat en av sina gamla avancerade historier till mig så han inte ska behöva gå miste om mina wwwfyndigheter hela december igenom (ok, han sa kanske inte att det var därför, men man kan ju anta).
Den är dock så avancerad att jag inte riktigt listat ut hur den funkar än, men jag har nästan lyckats skriva hela det här inlägget på den så det finns hopp om livet.

Framförallt kommer jag kanske kunna svara när ni ringer OCH även kunna fortsätta prata ett helt samtal igenom, bara en sån sak! Fest!

Glad som en hundvalp i leran

Alltså, jag vet att jag sa att jag var sur och hatade skiten i söndags, men nu har jag fått ännu fler bilder från dagen och liksom, det ser ut som jag haft skitkul? Jag hade verkligen inte det! Eller jo, någonstans innerst inne hade jag väl det förstås, eftersom jag håller på, men i stunden just där just då var det inte precis handklapp och tamburin.
Fattar därför inte hur det här gått till. Kanske beror det på att Carlsson innan start stod precis bakom mig och gastade om att jag skulle komma ihåg att "DET HÄR ÄR DET ROLIGASTE VI VET!!". Jag var väl kanske bara plikttrogen som vanligt, och höll mig till det sen.


Här står jag pliktskyldigt under strikt översyn och växlar ner till en Janne J-approved växel, ändå helt glad!


Som sagt. Skitglad! Hurra vad kul, lera och snö! Kannte bärga mig!


Åh! Springa i lerig backe med gubbar!!! Med fyra varv kvar!! Inget gör väl en flicka så lycklig som det?!


Det skulle väl i så fall vara att få cykla ensam i leran då, då kan man inte hålla smilbanden i schack ens om man försöker!


Ihihihihihihihhiii osv osv osv.
Herregud.



Men tröttast var jag i alla fall inte, det var nog Robban och Åsa. Jag försökte avgöra vem som verkade mest slut av bilderna att döma, men det blev nog dött lopp här:

Ännu bättre

Bra sällskap

På telefonfronten intet nytt

Telefonjäveln funkar fortfarande inte. Måste alltså ta tillbaka allt jag sagt IGEN (det börjar bli tjatigt nu...) och ändå gå ner och spela ut korten för försäljarna. Herre.

Härligt med tisdag

Såhär glad, svettig och matt blev Stefan efter att ha fått umgås med oss i 75 minuter. Kvalitetstid!

Ändrade planer

Jag var precis på väg ut för att springa mig igenom dagens andra pass när Lisa2 undrade om jag inte skulle gå på spinning istället. I vanliga fall är det inte riktigt min bästa kopp av te, men nu är det ju faktiskt tisdag = Stefans pass och möjligheten till BÅDE träningssällskap OCH världens bästa crossCarlsson på en och samma gång gör ju att det nog går att stå ut med lite bastu och andra människor. Det ska bli skoj, och jobbigt. Och framförallt svettigt. Fast Stefan är väl den enda som eventuellt kanske blir lite svettigare än mig, men det är knappt.
Enligt bokningen kommer hela två nationella favoritcykelföräldrar vara där i form av kalas-marie och cykloteket-göran. Livet här i cykelsveriges hollywood är så himla jetsetigt, ba kändisar vart man än vänder sig. Allt är ju relativt.

Allt detta förutsatt förstås att jag lyckas bryta loss den fastfrusna cykeln från cykelstället här utanför och kan ta mig dit, bara det blir ju spännande.

Distraktion

Försöker förleda uppmärksamheten från min överreaktion (reglerna är ju sådana att man inte får radera inlägg) genom ännu en tjusig jeppe näsvall-bild, fast från SM. Alla kollar väl ändå bara på bilderna, om det finns några?

Nu ska jag gå och lyfta lite skrot så jag blir lika biffig som Robban inför beach 2011. Det gäller ju att vara ute i god tid.

oj

HA! Såg ju nu att min testbild i inlägget under visst hade publicerats! Där ser man. tar tillbaka allt, älskar min nya och välfungerande telefon, ska inte gå ner och krokodiltåra på telefonaffär'n.

Haveri

Jag har ju tjatat en del om min telefon, och ni som försökt ringa mig någon gång sedan typ, mitten av juli, har ju de flesta blivit uppmärksammade på anledningen till detta. Den har inte riktigt funkat optimalt, för att uttrycka det milt.
Eftersom jag är en tålmodig och icke-krävande själ så bet jag såklart ihop och härdade ut i alltså snart ett halvår innan jag fick tummen ur och gick för att lämna in den, bara för att ändå okorrigerat få gå hem med den igen med trötta order om att uppgradera programvaran (som att det är något man gör spontant? är det? är det väl inte! men jag lyckades i alla fall valpögd tigga till mig en usb-sladd för att kunna göra det, så något win kom det väl ur situationen i alla fall).

Nu har jag gjort det, hur tror ni det gick?

Problemet sedan innan: ingen mottagning, problem med att telefonen lägger på mitt i samtal.

Problemet efter: ingen mottagning för samtal, ingen tillgång till internet, ingen tillgång till MMS-funktionen, ingen tillgång till bloggfunktionen, total omkastning i alla inställningar.

ÅH vad det är härligt med teknik!!!!!!!!!!
Naturligtvis kan jag heller inte ladda hem inställningar för blogg & mms osv EFTERSOM JAG INTE KOMMER ÅT INTERNET I TELEFONEN. Sätter hundra spänn på att samtalsavbrottsproblemet dessutom säkert fortfarande är kvar.
Det är ju så att man kan gråta, men jag ska väl spara mina tårar tills jag står nere på the phone house, onödigt att slösa med sån hårdvaluta i hemmets lugna vrå där man inte får nåt för det.

Fina bilder från Ramundercrossen av Näsvall

Men superduktiga fotografen från Cykloteket, Jesper Näsvall, lyckades ändå fånga mig de stunder jag hade kul i leran! (Eller han lyckades skrika mig glad, men det är väl samma sak. Glädjen är ju densamma). De här jättefina bilderna har han tagit. Klickbara för förstoring, förstås:

Allllltid

Har drabbats rätt hårt av gräset-är-alltid-grönare-på-andra-sidan-syndromet.

Visserligen inte så ovanligt.

Jag har annars sovit fem härliga timmar och har intentionen att vara i tid till dagens tre timmar på cirkulationstema. Sicken skräll.

Tack & hej

Men! Jag vill ändå poängtera att jag trots min inte riktigt acceptabla inställning ändå verkligen uppskattade allt engagemang från publiken idag! Eller kanske såg ni att det var just idag det behövdes för att jag inte skulle kliva av och lägga mig ner och grina? Tack så mycket i alla fall, jag blev väldigt glad! Det värmer.

Och angående vår felkörning:
Vi, som i jag & Oscar då, var såklart sena efter en lite för långdragen frukost hemma hos Ola & Sara men hade ändå tiden på vår sida såpass att Oscar skulle hinna på minuten till första start. För att verkligen komma rätt knappar vi in petersburg, som området skulle heta, på gps och får upp ett mål utanför Söderköping. Så långt allt väl, även om vi både väl tyckte att det såg ut att vara lite VÄL långt från stan. Men man vet ju inte, vi känner ju inte till krokarna däromkring.
För att verkligen kolla ringer vi ändå och dubbelkollar med Adam & Robban som redan var framme, och får bekräftat att jo, det ligger en bit utanför.

SÅ: vi kör väl på då. Svänger av från stora vägen. Kör förbi nån by. Svänger tusen gånger på världens kringelikrokigaste skogsväg som blir smalare och smalare. Och smalare. Och smalare. Ända tills vi båda får en rätt jobbig magkänsla av att det här trots allt inte känns riktigt rätt. Inte en skylt så långt ögat når och HUR ska någon publik hitta ända hit ut i skogen?
Men då har vi bara en liten liten bit kvar enligt gpsen, så vi kör väl på. Ända tills vi vid vägs ände kommer fram till - en bondgård! Med en skylt. "Petersburg".
Tydligen finns det TVÅ jävla ställen med det supervanliga platsnamnet i SAMMA KOMMUN?!? Men på vitt skilda ställen. Vad är oddsen?!

Vi vänder, gråter blod, ringer Adam & Robban igen. Ringer tävlingsansvariga. Får veta att vi inte ens skulle ha passerat Söderköping som vi nu är way söder om. Meddelar att speakern nog verkar bli lite sen. Stampar plattan i mattan etc och kör tillbaka till ursprungsvägen vi svängt av ifrån, från vilken det såklart är i runda slängar fem minuter till rätt ställe.

Egen lärdom: ska aldrig mer använda GPS
Lärdom för andra: döp aldrig era gårdar till namn som redan existerar.

Lerinpackning

Ja, det har varit en blöt och lerig helg. I lördags tyckte nog de flesta att vädret var rätt jobbigt med lera, snö, regn, dimma och någon symbolisk halv plusgrad.
Idag var det varmare, men det kompenserades ju med att det även var ca en miljard gånger blötare. Jag har aldrig i mitt liv sett något så lerigt som dagens bana på Ramundercrossen. Hade man sluppit kånka runt på cykeln hade det förmodligen gått fortare att springa de fyra varven. Jag hittar ingen bild som riktigt visar exakt hur överjävligt det var, men den här på Jens som Göran Eriksson tagit kan ju ge en hint. Försök gissa färgen på cykeln liksom:


Jag var så less att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Masade mig ändå i mål tillslut efter att i två varv förhandlat med mig själv huruvida jag skulle vara en ovärdig människa eller ej om jag bröt enbart på grund av tristess. Kom fram till att jag skulle, men fick efter loppet kommentarer från flera håll att jag hade sett ut att ha rätt långtråkigt. Pinsamt. Man kan ju åtminstone låtsas.
Det är liksom inte okej, jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag blir så arg på mig själv varje gång jag går i mål utan att vara helt slut. Det känns så onödigt att göra något så halvdant. Kanske behöver jag bara en paus?

I övrigt har helgen förstås varit en fest på alla sätt. Jag fick ju träffa alla mina gamla vänner och bekanta från Örebro under SM i Kumla förstås, och det var såklart fantastiskt på alla sätt och vis, och på det sociala planer är ju cxcupen också bra fin. Mycket värt ändå alltså, bortsett från min och Oscars felkörning till en bondgård imorse, men det är nästan en helt egen historia.

En bild till Johanna

Titta, på cykeln och inte bärandes.

Cx-SM

Var väl och körde SM. Alla var där (utom Johan), till och med Snygg-Martin som har tagit bilden! Tyvärr var jag långsam, men någon ska ju vara det också.

Sökes:

Tvväätttttar cykeeelllllln. Behöver en liten människa som sköter sånt här. Jag har böcker att läsa, tak att stirra i och soffor att ligga i, har inte tid med massa cykeltvätt då.
Dessutom har jag bromsat ner mina bromsar (igen!). Det är verkligen dags att jag vänjer mig av vid det här eviga bromsandet nu. Kanske redan till helgen då, eftersom jag ändå inte kommer ha några.

Snart

SM-banan ser ju HELT sjuk ut med all snö. Det blir nog fint. Själv har jag nu ett gnagande begynnande halsont, hoppas det har slagit tillbaka åt rätt håll imorgon bitti när Oscar plockar upp mig klockan sex.
Jag har cyklat ganska exakt 0 ggr sedan förra helgen och har fortfarande boråsgräs i hela bakväxeln. Inte okej. Lär väl ta mig en titt på det nu snart antar jag.

Direkt från SM-banan

I Kumla har de ägnat dagen åt snöskottning, tur för oss. I Falun har jag skrivit tenta. Hittade som vanligt på en massa tramsigheter och hoppas att det håller.

Trigger

Ah nä, jag kom över mig själv, slutade vara ett praktneggo och insåg att jag ju både är helt fantastiskt rolig OCH trevlig och fin och bra på alla sätt. Så vi åker väl till Kumla imorgon då. Oscar har lyckats fixa fram en bil så det ska nog gå fint på alla sätt.
Det enda smolket i festlighetsbägaren är väl att kroppen känns som en påse skit, jag var nyss ute och skulle springa en liten vända och det var olycksbådande tunga ben, ljusa tunnlar och huvudvärk efter femhundra meter, men sånt kan ju gå över fortare än man anar. Eller så gör det inte det, men då får jag ju åtminstone åka till Örebro! Återstår att se.

Nu ska jag duscha och åka till skolan och briljera i biomekanik. Ses i helgen då!

Joho

Bloggar man mycket behöver man inte plugga. Man har ju ändå varit "kreativ" och inte slösat bort sitt liv med att slösurfa.
/80-talist

There is a light osv

Det här är så jävla roligt (och sant).

Coolio

Alltså nä, jag är inte på väg att regrediera till ett tillstånd av stjärnor under ögonen, brådmogna höga klackar, tonårsångest och den kring millennieskiftet så vansinnigt trendiga semi-tuppkammen. Jag tentapluggar bara och kommer således inte ut tillräckligt och det gör mig som alla vet sjukt tjurig. Mitt eget sällskap är ju i och för sig fantastiskt på väldigt många sätt, men man vill inte äta godis vid dagens alla måltider liksom. Behöver ju blanda ut.

Ni behöver inte ligga sömnlösa av oro inför att behöva möta mig och min bibliska vrede nästa gång vi ses alltså, det är över imorgon kl 15.

Så det blev

Det fanns ju en tid när jag var förjävla rolig @ interwebzen. Då var jag ung och bitter. Sen blev jag glad och nöjd, flyttade hem till dalarna och bytte nattklubb och konstiga killar med skinnjacka mot hästar, friluftsliv och en rosenkindad tumme-upp-approach till min omvärld. Klart man blir tråkig då. Folk älskar ju en hater och det finns väl inget som är så lätt att hata som klubbar och skinnjackesnubbar.

Sen har jag ju varit tommy&annika-annika i ett par år och det har väl varit fine & dandy på det hela taget. Vem bryr sig om man inte är nöjesguiden-skojsig när man ändå är glad och tacksam över typ... livet? Tråkigt nog har jag ju blivit lite less på Skiten(tm) nu på senaste. Gamla irritationsmoment jag tidigare lyckats ignorera (typ varför folk är så JÄVLA dumma i huvudet, varför ingen förstår min storhet(eheehehe), varför folk är så JÄVLA dumma i huvudet och det allmänna samhälleliga förfallet ni vet) slår över mig helt oförberett.

Det tråkiga är förstås att jag på Den Gamla Goda Tiden då kunde vara tacksamt generationsmässigt skojarg över de där grejerna, vilket alltså gjorde att min irritation ändå i slutändan hade genererat lövin' och cred åt mig själv. Men nu har jag som sagt tappat det. Flera år av stabil tillfredsställelse har gjort att jag blivit som de där fula ungarna som tvingades vara roliga för att få kompisar och sedan växte upp och inte fattade att man får hålla sig till en positiv egenskap utan dessutom blev snygga med åren och därmed lyckades bli både snygga OCH roliga och på så vis utklassar alla andra med ljusår - fast tvärtom då.
Jag är alltså BÅDE sur OCH tråkig. Det är 24/7 av hejdlöst crazy fun att vara jag.

Det ska va gött osv

Jag har varit på uselt humör ända sedan igår. Förmodligen är det den här vintern som kom som en käftsmäll över en natt som är den skyldige till det. Eller så är det bara min ljuvliga personlighet, det är svårt att säga.

Resten av stan är förstås i alla fall helt till sig över årstidsskiftet. Tydligen är både elljusspåret och milspåret åkbart uppe på Lugnet om man inte är sådär väldigt rädd om sitt material. Själv har jag inte ens bestämt mig för vad jag ska ha för lyxiga skidor, och hur som helst är jag nog inte den som kastar mig upp först av alla ändå.

Jag stod ändå ut med min egen svartsyn fram till lunch ungefär idag. Då hade jag suttit inne och blängt på snöfallet på gården sedan sju imorse och insåg väl att det inte var sådär våldsamt kreativt och konstruktivt. Dessutom började jag förlora på Anatomy Arcade, och det var liksom droppen. Försökte bota genom att få två pälsbollar fulla av villkorslös kärlek i famnen och det funkade väl sådär. Är nu mest trött, men ska väl träna ändå antar jag. Det har liksom inte riktigt velat sig förrän nu. Ilska blir man ju stark av men uppgivenhet är inget kokain.

Whack-a-bone

Happiness and joyful bliss

Det skulle ju onekligen vara lättare att stå ut med vintern om det inte var för att ALLT är dåligt med den.

Första snön i Falun idag. Ska väl gå och gräva ner mig, men först ska jag springa en vända i mörkret.

Representativt

Eller ja, den här har jag ju fått förstås, men den kan man ju knappt lägga upp. Way to få det att verka skittråkigt, liksom. Har ni sett en så osprudlande prispall på länge eller? Någon lyckades onekligen komma åt avtryckaren vid helt fel tidpunkt...

(Vi var glada! Vi log fint! Egentligen!)

Snirkligt

Jag hittade den här bilden hos Glenn Dahl. Den visar ju åtminstone hur absurdt mycket kurvor det bitvis var i Slottsskogen i söndags. Ingen hejd där inte.
Mina förhoppningar om att hitta någon bild innifrån skogspartiet grusades däremot rätt rejält, den ambitiösa fotofalangen som legat i buskagen under de tidigare tävlingarna verkar inte ha varit närvarande i helgen. Eller så sitter de fortfarande hemma och efterredigerar.

Jaaaha

Ja alltså, för att fatta mig kort så har helgen inneburit två tredjeplatser, med en måttlig motivationsgrad i lördags och en obefintlig idag. Inte för att graden på min motivation skulle tagit mig upp någon placering ändå, men det kunde ju ha minskat tiden upp till framförvarande.
Idag blev jag sur efter typ ett halvt varv och låg sedan och tjurcyklade på en behaglig nästan-andfådd-nivå (inte okej på tävling, faktiskt) i fem varv innan jag dels fick vägen spärrad av veterancyklister och fick skrika och härja lite på sista varvet och sedan strax efter stod på huvudet i en nerförsbacke och blev tvungen att vakna till lite för att lyckas trassla mig ur cykeln och rota upp mig själv ur leran och lövhögen. Men det var ju så dags då.

Det icke-cykelrelaterade har ju annars varit fint. Åkte ner med högskolebussen i fredags med det fina gänget som Kalasklanen trots sin förnekan under lördagsmiddagen helt uppenbart önskar att de fick vara en del av, alltså speaker-Oscar, bloggkungen Robban, cykelprinsen Adam & mannen som tar panikmekande till en helt ny nivå.
Mig stuvade de visserligen in i baksätet där jag fick sitta utom både hör- och synavstånd med Jens styre i ryggen och Robbans tjugokilosväska över mig, men jag tar det naturligtvis inte som en pik. Jag trodde i och för sig att tjejer skulle vara seen & bara inte heard, men det där är ju vinnarskallar så de ska ju alltid vara värst.
Å andra sidan slapp jag köra mer än mellan Borås & Göteborg, vilket nog var positivt för oss alla. Så det vägde upp.

Till SM i Kumla kanske jag ska försöka plocka fram någon slags tävlingsvilja, tror att det går fortare då. Tror det är meningen att man ska ta i. Ska nog testa det.

Privatrapportör

Hemma igen med två tredjeplatser. Min trogne racerapportör har skött sitt jobb i helgen och hållt koll på mina tävlingar, så där kan ni läsa i väntan på att jag ska ha packat upp och tvättat och ätit nån dammig macka.

Rymligt i mölndal

Enligt kalaskillarna bor vi inte lika lyxigt som dom, men vi har det ju dödsfint. Adam älskar det.

Oj

Dagens fejja

November

Jag har väl sovit i nästan ett dygn då, vaknade med träsmak i hela kroppen. Inte för att det gör så mycket i och för sig, november kan man väl gärna sova bort helt och hållet. Idag ösregnar det dessutom. Ovärt.
Jag måste ändå ta mig utanför dörren eftersom jag dels måste bli lite andfådd och dels måste ta mig till the phone house för att försöka få en ny telefon. Den här jag har nu har ju varit trasig sen mitten av sommaren och det börjar bli bökigt att inte kunna ringa eller ta emot samtal utom någon gång då och då. Mina relationer blir lite lidande.

Men det är ju ny månad, så jag har såklart gjort er en höstig och deppig spellista:

Varsågoda

Hörs då.

Mera mera

Bilderna bara väller in i mailboxen från helgen, det verkar inte finnas någon ände!

Här två fina som känns mindre bra.

1. Hur man efter målgång inte längre är the center of attention:


2. Levande bonushinder (och levande musik!) i löphindret på uppvärmningsvarven:

och ett hedersomnämnande

Men! Jag höll på att glömma.
Någon som förstås inte ska gå ickeomnämnd ur helgen är förstås Paddlarn! Jag har väl då aldrig haft en hejaklack som förstått PRECIS vilken procentuell fördelning gällande uppmuntrande rop/ilskna hot som jag behöver och vill ha för att anstränga mig. Vilken fingertoppskänsla! Det är ju viktigt det där med precis lagoma delar av att få höra hur bra och stark och snabb man är och samtidigt fåprecis lagom ofta gormat åt en att det väl fan är dags att ta i lite nu.

Vad tror ni jag behöver göra för att han ska följa med mig på ALLA tävlingar framöver? Finns det annars lokala förmågor på de olika orterna som är beredda att gå en e-kurs?

Valhallcrossen

Men jag var ju kvar i människobyn över söndagen också, eftersom jag ville umgås med Mackan och fira Johannas 30årsdag och lite annat sånt civilt. Passade därför såklart på att köra Valhallcrossen också när jag ändå var där och hade cykeln med mig och tempodräkten på och ni vet. Snikade åt mig en plats längst fram i starten. Jag och Mirella ägnar oss här åt synkad överdragsavklädning, det är ju viktigt hur man för sig.


Ägnade sedan dryga 50 minuter åt att bära runt på cykeln innan jag fick gå i mål som tvåa efter Myerscough. Vann en pump. Dog av törst. Hade mycket lerig cykel.

Stort tack även här för fint arrangemang osv, även om andelen utsocknes cyklister gärna kunde varit fler. Publiken var det dock inget fel på, den må ha varit mindre till antalet men den väsnades lika mycket som halva kungsträdgården och det är ju halva nöjet när man cyklar. Även stort tack till herr Ehrin som axlade rollen som även min hejaklack/jackinsamlare/nummerlappsnålare/osv. Älskar när folk är sådär trevliga, det är det bästa som finns.