high on life?

Igår sprang jag 2,5 h skogsstig med downhill-Krippa. Det gick fint. Sprang bara vilse en gång och i övrigt var det fina TRAILS (lol), några plusgrader, dimma och duggregn. Om man nu inte ska få åka längdskidor i solsken och fem minus i år, vilket det ju inte verkar som att man ska, så är det där ändå ett fullgott alternativ.

Precis som väntat mådde jag som en röv inatt och idag. Vaknade vid fem med en kniv i tinningen som lämnade mig bakis hela dagen idag. Jag har en tendens att få migrän och bli nästan sjuk dagen efter ett längre pass (eller ett extra hårt, tex tävling). Jag har trott att det berott på att jag inte är så bra på det där med att äta återhämtningsmål efter träning, så på slutet har jag verkligen försökt få i mig något snabbt när jag kommer hem, men det verkar inte hjälpa. Imorse diskuterade jag saken med min bror doktorn, och han var mer inne på att det skulle kunna vara saltbrist. Man är ju inte den som inte svettas vid träning direkt så det låter inte helt orimligt.

Värt att testa i alla fall, det känns så hämmande att inte kunna köra flera hårda och/eller långa pass efter varandra. Helst vill jag ju kunna återgå till något upplägg liknande det jag hade för två vintrar sen. Det var förstås för cykel, men då var jag stark satan. Tänker att det borde gå att försöka anamma samma princip, om än moddat för annan idrott.

Det är nytt nu

Att sluta skriva en blogg, som jag nu gjorde idag på Bicycling, är lite samma grej som att göra slut, byta jobb, sluta nån skola, flytta från stan, fantisera om sin egen begravning etc.

Nostalgiskt. Är nu en gråtmosig pöl inombords som bara "the end of an era....". Känner mig lika rimligt sentimental som min lillasyrra när hon skulle operera bort ett födelsemärke och ba "det är som att jag ska ta bort en DEL AV MIG SJÄLV!!" (roligt för att det är sant!).

Men ändå lite nytt och fräscht. Nytt år och nya tider. Dags att hiva gammalt bröte och istället hiva in ny skit. Livet vill man väl helst ha konstant fullt.

Eftersom det är nytt år ska vi väl också gå igenom vad jag hoppas få ut av eländet. Helst vill jag ha mer djur, mindre hjärtsmärta, vara starkare och snabbare än någonsin, resa mer, se mer berg, få något slags utlopp för kreativitet, lära mig något nytt och överlag bli lite mer livsnjutare istället för spartansk-spice.

Epicenter

Det är så konstigt det här med att ha en blogg som sköts såhär styvmoderligt. I min värld har min(a) tidigare blogg(ar) alltid varit självklara center of the interwebz, jag har liksom inte ens reflekterat över att andra människor INTE skulle tycka det?! (Rimligt, sansat, ödmjukt, verklighetsförankrat, etc...). Då var bloggen internets egen galapremiär, partyblåsa, konfetti, efterfest med kanyewest, frukostbuffé, årgånsvin, nobelpristagare, USAIN BOLT. Nu känns det mer som att vi håller till på någon bakgata och tjuvröker tillsammans över sentimentala tillbakablickar på fornstora dagar??

Antar att min något mer tilltagna livserfarenhet har lärt mig något i alla fall.


Idag sprang jag 4*1000. Det var bra för mig. Tävlade ju visserligen i lördags men annars har det snålats på intervallerna på senaste tiden. Jag skyller detta på att jag bytt jobb och således varit utmattad av alla nya intryck i form av tex ny kaffemaskin, nytt kontor, nya lösenord, nya kollegor att komma ihåg namnen på och allt annat sånt där som tar extremt mycket kraft innan det blir självklara vardagsdetaljer. Skyller det också på att jag gymmat rätt kontinuerligt(!!!!!), skaffat rutor och en förmåga att göra dips. Sånt sjukt ägande att behärska såna stångövningar. Kvar är dock them chinz. Siktar på det till VM2015.

ST10

Hej, vad gör ni?

Jag har sprungit ett lopp i urskog och över stock och sten. Var såhär glad innan:

 

Står där i mitten och tomtjålar som om morgondagen inte fanns, eller åtminstone som om tävlingen inte fanns inom tio minuters nära framtid. Efteråt var jag SLIGHTLY mer stum, men så hade jag också blivit trea bakom två tjejer som gör milen på ca 37 minuter så. att. det. Fullt rimligt. Låg faktiskt till och med tvåa i 5k innan jag blev trött. Ville gå hem efter 500 meter. På fullt allvar tänkte jag vid första kilometermarkeringen att jag var tvungen att bryta för det var fan inte rimligt att må såhär dåligt i nio kilometer till. Men så öppnade jag också i typ 3.30-tempo vilket är en bra bit utanför min bekvämlighetszon så det kan ju eventuellt ha haft med det att göra. 

Hur som helst så föll jag för grupptrycket och gnetade mig igenom resten av loppet också. Tur var väl det när vi nu ändå var ute i snöslasket. Slutade alltså som tredje dam och artonde om man räknar in herrklassen. Att bara ha 15 killar som är snabbare är ändå rätt värt det med, även om det inte räknas.

Dagarna innan och dagarna efter har jag kryddat med en mix av ryggskott och migrän. Toppformen är nära nu osv....

En inte helt oäven runda

Sprang till skogs imorse. Kan vi prata om hur fint det var? Daniel körde ut mig och Emma till urskogen mellan Sveden och Sundborn och sen vallade han oss i två timmar över stock och sten och endurospår. Jag visste var jag var 0% av tiden. Har slutat ha panik över sånt nu utan var enbart tacksam och nöjd och lycklig. 
Ett: så himla roligt att springa stig!
Två: så himla roligt att springa med sällskap!
Tre: när frosten får hela skogen att glittra som en eurovisionfinal!?!

Herregud, detta liv och denna natur. Önskar att jag aldrig behövde göra något annat någonsin. 

Även det här med denna optimala årstid. Så kallt att det är krispigt, men innan isen och snön hunnit lägga sig. Man ska verkligen, verkligen inte klaga.

Tvåhundra

Jag är frisk igen. Sprang fyra intervaller om 1000m i veckan följt av någon lugn jogg någon dag senare. Kroppen gick inte och begravde sig efter det, så vi enades om friskman.

Idag sprang jag 200-ingar på bana. Med det vinterväder som infunnit sig här uppe är det inte länge till man kan nyttja utebanan så det gäller väl att passa på. Jag sprang 12 stycken med 200 m joggvila mellan varje. Klippte de första 10 på 36 sekunder och de sista två på 37. När jag började tappa så mycket (en sekund?!?!?!) så lade jag ner. Kom sen hem och googlade mig till att man rekommenderar 5km-fart på tvåhundringar. Jag håller inte precis treminuterstempo på fem kilometer men ohhhhh weeelllll man lär så länge man lever och huvudsaken är ändå att man blir trött!

Det är ju roligt det där ändå med kroppen va? Jag har ju inte direkt någon känsla för farthållning när jag springer. Aldrig haft på cykel heller. Springer så fort jag kan typ och så blir det som det blir. Ändå var jag ner på sekunden lika snabb nästan hela tiden? Så fascinerande. Ett annat problem (de kan visserligen hänga ihop lite) är att jag i allt jag gör kan vara ganska snabb ganska länge. Att däremot maxa ur under kort tid tycker jag är sjukt svårt. Likaledes att ta det lugnt under jättelång tid. Fattar ju att det är fråga om övning och tror därför att det är nyttigt för mig att springa lite kortare på det här viset.

München marathon, en ickestory

Här var jag inte i söndags:

...eftersom jag fortfarande inte var frisk. Reagerade på detta med episkt :( och ägnade istället dagen åt att vara här:

Ett inte helt oägigt ställe men ni vet, ändå inte vad man VILL göra när man peppat på att få springa tävling.

Ändå inte en onödig resa. Jag fick ju hälsa på min syrra och tex pulsa i årets första snö. Och åka till riktiga berg. Man hatar ju inte precis bergsmassiv. Kolla här:

 

Ute och knallar berg som om en var född till det. Vilket är fallet. Fick bayersk lunch på nästan-toppen innan jag sprätte upp för 500 såna här steg:

 

...till det här heliga stället:

Hade inte gråtit om jag fått springa i det där området, men när man är vuxen och förnuftig måste man ta vuxna och förnuftiga beslut och i det ingår, förutom till exempel att betala sina räkningar och gå till jobbet när man bör, att inte träna när man är sjuk.