Den stora återkomsten

Jag delar ju kontor med Öijer, och då får man ju inte en lugn jävla stund i livet. Skoja. Det får man, men man måste prata om cykling HELA TIDEN?! Det är ju visserligen ofta roligt men detta har även lett till att statusen på min gamla cx-hoj har varit av allmän kännedom och när jag nu dragit ut på att byta ut ett trasigt växelöra i snart två månader (tre skruvar....), vilket jag blivit påmind om dagligen, så insåg även jag att gränsen på något sätt var nådd för hur mycket lättja man kan rättfärdiga.

Tog således tag i det där. Och när jag ändå hade mekat cykel (lika nöjd varje gång) så kunde jag ju lika gärna cykla på eländet, och eftersom det var onsdag = vm och cykling gör sig bäst i grupp på stötig gräsmatta och/eller i sand så var det väl bara att gå i barndom (nåja) och dra sin lekamen upp dit.

Se så glad jag blev!

Förmodligen 50/50 pga får stå bredvid sveriges största cykeltalang Ida samt pga panikartat leende orsakat av den helt magiska ryggvärk jag drog på mig. Hade glömt (förträngt?) att inget är så himla ryggontsframkallande som cykling. Blev, eh, påmind. Om man säger såhär: lyckades sova inatt först efter att ha monterat upp hela kroppfan på olika kuddar för att få till någon typ av vinkel på alla delar som gjorde det hanterligt.

Kul med cross annars, som alltid. Jag svängde som en sopa, ville inte trängas med folk(???) och var stum med distanspuls vilket ju alltid är ett tecken på att man är hemskt tränad för uppgiften.... Å andra sidan är väl förbättringspotentialen ungefär lika stor som om jag skulle börja... simma, och det är förstås tacksamt.

Motstridiga känslor

Försöker komma in i någon slags träningsrutiner igen efter den här dryga månaden av soffliggande. Det går främst ut på att inte ge efter för känslan som säger att det vore stabilt och trevligt att ligga på soffan under en filt ungefär från nu fram till april, utan att faktiskt ändå släpa mig ut på de pass jag är van vid, trots kyla, mörker, osv. När jag väl är ute brukar ju resten lösa sig, precis som för alla andra latmaskar, förutom att jag är lite klen i skallen och därför inte så peppad på att ha ont/bli trött/må illa/bli stum, men det kommer väl det också snart.

Igår bytte jag ut intervallerna mot "fartlek" som jag egentligen hatar pga så omätbart och svårhanterligt mentalt, men eftersom jag var så bekväm att jag förlade min utetimme till närmast tänkbara vägar för att efteråt bara kunna ramla över tröskeln hemma så straffades jag med så mycket övergångsställen och järnvägsövergångar och cykelvägsbommar och annat bös att mätbarhet ändå inte är att tänka på.

I slutändan fick jag nog ihop ganska många kilometer över distansfart, men det känns liksom inte sådär lätt längre. Å andra sidan minns jag hela förra vintern som olätt och långsam så det kan väl även vara så att snabbheten gått i ide några månader oberoende av min envishet. Skönt ändå att lyfta snabbt på fötterna.

Ledsamt & långsamt

Det är ju fortfarande en bit till toppformen, om man säger så. Sprang i lördags ett långpass i skogen men fick stanna ett antal gånger och typ... andas? Samla kraft? Oklart om det sitter i huvudet eller i kroppen, men eftersom jag hur det än var kunde fortsätta i all tid och evighet så får vi väl anta att den här eviga tröttheten primärt är mental. Längtar till årsskifte och sysselsättningsskifte. Man kan säga att min vardag tär, och det tar sig väl uttryck på alla fronter. Så less på att vara less.

Armgiven

Succén fortsätter, och jag med den. Igår var jag på gymmet som den fitnesstjej jag är. Hade tights och färgglada sneakers eftersom jag kan det där med vikten av att klä sig för sitt uppdrag.

Gjorde min favoritövning: enbensböj med kettlebell. Gjorde även en och annan övning som inte är min favorit, tex armhävning = oerhört tråkig övning? Har provat ALLT för att få det roligt eftersom jag 1. tycker det är en "bra" övning pga funktionell, helkropps, blabla och 2. det är lite mäkt att kunna göra väldigt många armhävningar?

Men trots försök med två fötter, en fot, sneda armar, med pilatesboll, med trx-band, med bosu, med bänk, med medicinboll, med hantlar, med bendrag, uppochner, med rotation, på tid, som maxtest, i stege, i intervallform eller bara i pur spontanitet så har jag fortfarande inte lyckats hitta smaken som får medicinen att gå ner, som man brukar säga. Trist. Ingen imponerande bringa för mig till beach 2015 med andra ord. Tur man inte springer med torson.

Högform

Gårdagens träningsdos: 5 km i knapp styrfart

Efter det: 11 timmars sömn

Dagens träningsdos: 8 km i joggtempo

Det tar sig, med andra ord, säger nu inte längre bara mordbrännaren utan även jag!

Visserligen var det väl lite klent med människor som i chock stannat till mitt i rörelsen på sin promenad, förstummade av spänsten och lättheten i mitt steg längs grusvägarna, men det kan faktiskt ha precis lika mycket att göra med faktumet att det ösregnade. Ingen vill väl stå still och bli kall i regnet. Jag passerade dem med en menande blinkning och ett överseende leende, mimandes "det är ok", så jag tror de förstod att jag förstod. Man vill ju hålla stämningen god ute i spåren!

Rapport från kistan

Hej comrades, här kommer ett sista flämtande andetag från sjukstugan. Såhär när livet präglats av sjukdom i ca 3 veckor känns det naturligtvis hemskt rimligt att rassla igång en gammal träningsblogg igen. Avstånd bygger väl närhet eller hur det nu är man brukar motivera distansförhållanden, och mer distans än såhär har jag nog inte haft till min träning sedan jag blev vuxen.

Hittills har jag provat att: 1. vila mig frisk och 2. träna mig frisk.
Båda alternativen har haft måttlig framgång, dvs ingen. Igår tog jag till desperata åtgärder och kollade mitt HB ty den trötthet som ridit denna lilla flickstackarkropp har inte precis varit av normala mått. Trist (eller ja, bra egentligen antar jag) nog hade jag inget för det, för där satt jag väl blodstinn med helyllevärden som hade jag inte gjort annat i livet än käkat blodpudding och spenat (vilket jag heller inte har, om man ser till de senaste dagarna!).

Hur det nu än är så vet jag alltså fortfarande inte vad fan som är felet, men ambitionen jag hade att slå ett mäktigt milpers i helgen har av förklarliga skäl fått stryka på foten. När man inte ens kan ta en promenad i livsnjutartempo utan att behöva återhämta sig medelst 12h sömn och en näve blandat antiinflammatoriskt och febernedsättande så måste faktiskt förhoppningarna tas ner på jorden en aning.

Men imorgon ska jag prova att röra på mig!

Kul liv

Hej vad gör ni

Jag har hjärtklappning av stress och ansvar jag bara måste ta men inte kan påverka men annars är det väl kul. "Kul".

På söndag fyller jag 30. Ingen större grej med den saken men för någon med min nivå av stadig existentiell ångest även i vardagen är förstås inte födelsedagar, nyår och andra tidsmarkörer som koncept något större vinstlott. Lär inte köpa mig själv en ponny i present i år heller, lär inte plötsligt få styr på skeppet.

Borde bara retirera, kapitulera och lyssna på den där inre rösten. Men vem har tid med det när man har deadlines att passa och fika kl nio trettio men det är väl fortfarande den vanliga regeln som gäller att när man vill gråta fler gånger än en om dagen så borde man förändra något? Väl.