Kan vi prata lite om det här med årets säsong av Mästarnas Mästare? Efter att jetsettar'n Jon Olsson hoppat av tog produktionen tydligen in en Esport-snubbe. Föga förvånande fick det ett gäng traditionella killsportare att se rött, bland annat hockeyspelaren Tommy Söderström.
"Datorspel hör inte hemma i Mästarnas Mästare! Det är inte en sport!!" vrålar Tommy. "Det är ett SPEL!!! Det är sånt som BARN ägnar sig åt". (Till skillnad då mot hockey, får man anta, eftersom Tommy själv varit med i just Mästarnas Mästare och myst kring gamla filmklipp och skrönor om fornstora dagar).
Men det är ju självklart. Hockey är som alla vet inte i närheten av ett spel eller något som barn håller på med, det är ju en... vetenskap? En överlevnadsteknik? En konstform? En intellektets tango, endast åtkomlig för riktigt mogna och förfinade sinnen hos vuxna medborgare. Oåtkomligt för barn! Precis som alla andra idrotter som figurerat i Mästarnas Mästare. ALLA vet att inte en enda unge spelar innebandy, rider, simmar, håller på med friidrott och så vidare. (Förra året ökade antalet svenska hockeyspelande barn mellan 5-10 år till över 32000 enligt hockeyförbundet, men vad vet jag.) Alla vet även att fotboll inte alls spelas av småknattar på gator och bakgårdar världen över, att golf inte alls bara är en avancerad form av krocket, att bob inte alls bara är en sorts tillkrånglad pulkaåkning och att sport överlag inte har ETT DUGG med LEK att göra. Är det något så är det KRIG. Eller?
Nu vill jag inte på något sätt förespråka e-sport som en vettig sport (jag tycker som bekant att idrott ska innebära blod, svett, tårar och många mil ensam med bultande hjärta, och det diskvalificerar ju såväl hockey som counterstrike och en mängd annat fjös), men man får ju ändå vara hyfsat konsekvent. Har vi nu beslutat att den gemensamma nämnaren för idrott inte ska vara fysisk kapacitet så har vi ju. Att sura över att virtuellt prickskytte inte är samma sak som gammeldags lerduveskytte är väl ungefär lika vettigt som att vägra ta emot kommunikation på annat sätt än via ponnykurir (och sist jag läste en aftonbladetartikel om nämnda Tommy Söderström så hade han i alla fall mailat SVT med sina klagomål).
Jag har ju tidigare i den här bloggen diskuterat lite kring definitionen av idrott, och delade då upp det i tre delar som måste finnas för att vi ska anse att något får vara en sport. Dessa är då: 1. tävlingsmoment, 2. publikvänlighet/underhållningsvärde, och 3. rent spel/rättvisa regler. Det måste alltså finnas en vinnare och förlorare, det måste vara lite kul att kolla på, och "vem som helst" måste kunna vinna om hen tränar hårt (iofs en uppenbar lögn, men det är ju ett ämne för ett annat inlägg).
Om man nu vill skärskåda e-sporten så ser man ju ganska snabbt att den faktiskt faller inom de här ramarna. På många sätt är den väl till och med, på grund av sin digitala natur, betydligt mer publikvänlig än många andra sporter. Vill man försvara den skulle man till och med kunna hävda att den, om någon, inte är något för barn. För att spela counterstrike behöver man till exempel kunna använda en dator, och det är betydligt fler vuxna som har mer problem med det än vad det är som har svårt att knyta skridskor.
fredag 26 augusti 2016
måndag 22 augusti 2016
Intervaller, Tre Berg, Gubbighet, det vanliga.
Man kan ju nu, med tanke på stillheten här, börja undra om jag dog EFTER det där fjälloppet, som någon slags retroaktiv reaktion. Inte heller så var fallet!
Det jag däremot gjorde var att åka till västkusten (jag vill understryka här att jag försökte skriva "bästkusten" men att datorn autocorrectar till ett inledande V sååatt...) och försöka ställa mig in hos min 1,5-åriga brorsdotter/mitt hjärtas fröjd & glädje etc. Att springa ett ultralopp visade sig vara en ganska bra uppvärmning inför att ägna dagarna åt att springa med hjärtat i halsgropen efter unge som inte har några spärrar och därför hejdlöst kastar sig ner för allt från bryggor till soffor till klätterställningar till famnar. Jag betvivlar STARKT att jag ens är släkt med detta barn med tanke på att jag själv som bekant är rädd för allt som inte är att ligga helt stilla med flytväst på fast mark i växlande molnighet.
Nåväl. Nu är jag i dalarna. Här har jag kutat med mina hundar i skogen och ätit olika sorters kakor. Den senaste veckan slog jag även på stort och sprang två intervallpass vilket väl inte har hänt sedan dackefejden. Det börjar kanske trots allt bli dags att försöka bli lite snabb igen. Resultatet av att springa fort när man inte gjort det på några år är ju tyvärr att man blir sopslut, så jag orkade bara fyra och var förmodligen ingen vacker syn. Det positiva är ju att dalarna är glesbefolkat så det är inte så värst många som behöver lida av den synen.
Annat:
- har de senaste dagarna diskuterat mina favoritämnen/hatämnen (beroende på diskussionspartner) sport & jämställdhet, efter att sveriges största cykellag på herrsidan, Tre Berg, gått ut med PM inför sin årliga tävlingshelg. Arrangemang som man hade kunnat misstänka hade kapat sina PM straight outta nordisk familjebok 1935. Man skall aldrig sluta förvånas. För den som undrar så fick killarna som ville cykla dela på över 50000 kr, medan damerna fick 0.
0!
NOLL?!?!?
Även om det redan innan var uppenbart att man som cyklande tjej helst ska vara ihop med någon i herrklasserna för att få plats i team, bra spons, etc, så trodde jag ändå inte att någon skulle försöka bygga upp hela systemet på någon slags försörjningsplikt där herrarna vinner en hushållskassa åt sina flickvänner som därför inte behöver ha några prispengar?! För det måste väl vara den enda rimliga tanken bakom. De kan ju inte tro att kvinnliga idrottare inte har omkostnader? Eller inte betalar lika mkt i startavgift?
Folk är galna.
(Ryktena säger att de nu korrigerat detta och helt enkelt plockat bort damtävlingen ur programmet, såå...)
Som vanligt hade jag önskat att det NÅGON gång kunde kliva fram NÅGON ENDA aktiv kille i de här elitlagen och visa att han inte ställer upp på att tävla under de här villkoren, eftersom varken förbund eller klubbar lyssnar på damcyklisterna själva. Det har hittills inte hänt. Jag lämnar er med den informationen antar jag.
Det jag däremot gjorde var att åka till västkusten (jag vill understryka här att jag försökte skriva "bästkusten" men att datorn autocorrectar till ett inledande V sååatt...) och försöka ställa mig in hos min 1,5-åriga brorsdotter/mitt hjärtas fröjd & glädje etc. Att springa ett ultralopp visade sig vara en ganska bra uppvärmning inför att ägna dagarna åt att springa med hjärtat i halsgropen efter unge som inte har några spärrar och därför hejdlöst kastar sig ner för allt från bryggor till soffor till klätterställningar till famnar. Jag betvivlar STARKT att jag ens är släkt med detta barn med tanke på att jag själv som bekant är rädd för allt som inte är att ligga helt stilla med flytväst på fast mark i växlande molnighet.
Nåväl. Nu är jag i dalarna. Här har jag kutat med mina hundar i skogen och ätit olika sorters kakor. Den senaste veckan slog jag även på stort och sprang två intervallpass vilket väl inte har hänt sedan dackefejden. Det börjar kanske trots allt bli dags att försöka bli lite snabb igen. Resultatet av att springa fort när man inte gjort det på några år är ju tyvärr att man blir sopslut, så jag orkade bara fyra och var förmodligen ingen vacker syn. Det positiva är ju att dalarna är glesbefolkat så det är inte så värst många som behöver lida av den synen.
Annat:
- har de senaste dagarna diskuterat mina favoritämnen/hatämnen (beroende på diskussionspartner) sport & jämställdhet, efter att sveriges största cykellag på herrsidan, Tre Berg, gått ut med PM inför sin årliga tävlingshelg. Arrangemang som man hade kunnat misstänka hade kapat sina PM straight outta nordisk familjebok 1935. Man skall aldrig sluta förvånas. För den som undrar så fick killarna som ville cykla dela på över 50000 kr, medan damerna fick 0.
0!
NOLL?!?!?
Även om det redan innan var uppenbart att man som cyklande tjej helst ska vara ihop med någon i herrklasserna för att få plats i team, bra spons, etc, så trodde jag ändå inte att någon skulle försöka bygga upp hela systemet på någon slags försörjningsplikt där herrarna vinner en hushållskassa åt sina flickvänner som därför inte behöver ha några prispengar?! För det måste väl vara den enda rimliga tanken bakom. De kan ju inte tro att kvinnliga idrottare inte har omkostnader? Eller inte betalar lika mkt i startavgift?
Folk är galna.
(Ryktena säger att de nu korrigerat detta och helt enkelt plockat bort damtävlingen ur programmet, såå...)
Som vanligt hade jag önskat att det NÅGON gång kunde kliva fram NÅGON ENDA aktiv kille i de här elitlagen och visa att han inte ställer upp på att tävla under de här villkoren, eftersom varken förbund eller klubbar lyssnar på damcyklisterna själva. Det har hittills inte hänt. Jag lämnar er med den informationen antar jag.
tisdag 9 augusti 2016
Efter Axa
Jaha, ja, ni undrar förstås om jag blev kvar där ute på fjället eftersom jag inte uppdaterat?
Det blev jag inte. Men det var inte långt ifrån. Mellan ca km 20-30 var jag fullständigt övertygad om att jag faktiskt inte skulle ta mig i mål. Tyvärr visste jag inte heller hur jag skulle kunna göra något annat än att ta mig i mål, eftersom det knappast är särskilt lönt att bryta ett lopp mitt på ett väglöst fjäll. Man lär ändå ta sig hem för egen maskin, så själva brytandet blir i praktiken ganska meningslöst eftersom det ju ändå innebär att man måste fortsätta springa.
Så ja, jag kom fram. Dock knappast för egen maskin utan enbart genom att bli puttad, släpad, dragen, peppad och påhejad av min lagkamrat Krippa som är en maratonmaskin som i princip lika gärna hade kunnat skippa hela loppet till förmån för att stanna hemma och vänta på bussen pga det hade inneburit ungefär lika mkt stillastående dötid i väntan på något som aldrig verkar dyka upp. Dvs jag. Men hon fick åtminstone gott om tid att njuta av utsikten, och det skall ju inte föraktas. Man skulle kunna se mig som en slags tvingande mindfulnesscoach. En rejäl bromskloss som omöjliggör för lagkompisar att stressa genom loppet. Varsågod.
Ärligt talat var jag inte beredd på att må så dåligt som jag gjorde. Visserligen har jag inte kunnat träna särskilt vettigt de senaste två åren pga ryggen, men jag hade ändå kört tre rejäla långpass innan vilket jag naivt nog trodde skulle hjälpa mig. Vad jag däremot inte hade räknat med var att inleda loppet med 15 minuter mjöksyrespurt uppför grusbacke där folk skenade som vore de en gnuhjord med vittring på Mufasa för att komma först in på stigen upp mot första toppen. Blev således tvärrökt direkt, och sedan gick det bara utför (känslomässigt, tyvärr inte banprofilsmässigt).
Efter det är mitt minne av banan suddigt, men lerigt. Minns en evighet av steg klafsande i ankeldjupa dypölar, halkande i branta genomgeggiga utförslöpor, greppandes efter nån tanig fjällbjörk som kanske kunde hejda lerkanandet, samt att det varje gång man höjde blicken tornade upp sig ett berg där man kunde se ett pärlband av små, små människor som ringlade upp mot toppen (då var det ändå bara tre toppar, så vi kan av det dra slutsatsen att jag inte tittade upp så ofta).
I höjd med toppbestigning nummer två maxade jag misären genom en lätt panikattack med tillhörande andningssvårigheter. Satte mig på huk med ansiktet i händerna och övervägde mina alternativ i livet. Insåg att det bara fanns ett enda - att fortsätta springa, pga orsakerna nämnda ovan. Löste därför istället det hela genom att bli konstruktiv som en treåring, dvs genom att kanalisera uppgivenheten genom fortsatt gråt. Hulkade och haltade mig fram med en sönderriven gel i ena näven och min stolthet lika trasig i den andra. Det gick så långsamt att jag började tro att jag skulle bli tvungen att dö längs den där jävla banan. Funderade på om det var rimligt att helt sonika bara trotsa livet självt och sätta mig rakt upp och ner och vägra röra mig, så kunde världsjäveln få lösa det problemet bäst den kunde! Insåg till slut att nej. Grät lite till. Och så vidare.
Med en mil kvar såg Kristin till att jag fick i mig en mugg coca cola vilket som vanligt var en magisk dryck. Med det i blodet lyckades jag skrapa ihop resterna av mig själv såpass hjälpligt att jag faktiskt fick springa om några gubbar både på väg upp och ned för sista fjälltoppen. (Kristin hann under den tiden både mer eller mindre springa backintervaller samt gå och kissa, för den som undrar exakt HUR mycket starkare än mig hon var.) Vi kom i mål efter 6,5 h. Jag tog ett steg över mållinjen och ramlade in i Krippas armar och grät som ett barn av lättnad över att vara framme, tacksamhet över att ha fått göra det med henne, kärlek till livet, lyckan över att inte behöva springa över en enda sten till, att det finns hundvalpar, människor och vatten i världen, samt allmän salighet över livet etc. Hade absolut ingen som helst rimlig nivå av känslomässighet.
Allt som allt var det alltså en vidrig upplevelse under tiden, men härligt såhär efteråt att få uppleva den där gränslösheten både vad gäller vidsträckta vyer och fysiska och psykiska reaktioner. Eftersom jag tydligen hatar mig själv är jag nu mycket peppad på att göra om det nästa år. Förhoppningsvis med ett år av frisk och hel kropp och tillhörande regelbunden träning och bättre form. Längtar redan.
Det blev jag inte. Men det var inte långt ifrån. Mellan ca km 20-30 var jag fullständigt övertygad om att jag faktiskt inte skulle ta mig i mål. Tyvärr visste jag inte heller hur jag skulle kunna göra något annat än att ta mig i mål, eftersom det knappast är särskilt lönt att bryta ett lopp mitt på ett väglöst fjäll. Man lär ändå ta sig hem för egen maskin, så själva brytandet blir i praktiken ganska meningslöst eftersom det ju ändå innebär att man måste fortsätta springa.
Så ja, jag kom fram. Dock knappast för egen maskin utan enbart genom att bli puttad, släpad, dragen, peppad och påhejad av min lagkamrat Krippa som är en maratonmaskin som i princip lika gärna hade kunnat skippa hela loppet till förmån för att stanna hemma och vänta på bussen pga det hade inneburit ungefär lika mkt stillastående dötid i väntan på något som aldrig verkar dyka upp. Dvs jag. Men hon fick åtminstone gott om tid att njuta av utsikten, och det skall ju inte föraktas. Man skulle kunna se mig som en slags tvingande mindfulnesscoach. En rejäl bromskloss som omöjliggör för lagkompisar att stressa genom loppet. Varsågod.
Ärligt talat var jag inte beredd på att må så dåligt som jag gjorde. Visserligen har jag inte kunnat träna särskilt vettigt de senaste två åren pga ryggen, men jag hade ändå kört tre rejäla långpass innan vilket jag naivt nog trodde skulle hjälpa mig. Vad jag däremot inte hade räknat med var att inleda loppet med 15 minuter mjöksyrespurt uppför grusbacke där folk skenade som vore de en gnuhjord med vittring på Mufasa för att komma först in på stigen upp mot första toppen. Blev således tvärrökt direkt, och sedan gick det bara utför (känslomässigt, tyvärr inte banprofilsmässigt).
Efter det är mitt minne av banan suddigt, men lerigt. Minns en evighet av steg klafsande i ankeldjupa dypölar, halkande i branta genomgeggiga utförslöpor, greppandes efter nån tanig fjällbjörk som kanske kunde hejda lerkanandet, samt att det varje gång man höjde blicken tornade upp sig ett berg där man kunde se ett pärlband av små, små människor som ringlade upp mot toppen (då var det ändå bara tre toppar, så vi kan av det dra slutsatsen att jag inte tittade upp så ofta).
I höjd med toppbestigning nummer två maxade jag misären genom en lätt panikattack med tillhörande andningssvårigheter. Satte mig på huk med ansiktet i händerna och övervägde mina alternativ i livet. Insåg att det bara fanns ett enda - att fortsätta springa, pga orsakerna nämnda ovan. Löste därför istället det hela genom att bli konstruktiv som en treåring, dvs genom att kanalisera uppgivenheten genom fortsatt gråt. Hulkade och haltade mig fram med en sönderriven gel i ena näven och min stolthet lika trasig i den andra. Det gick så långsamt att jag började tro att jag skulle bli tvungen att dö längs den där jävla banan. Funderade på om det var rimligt att helt sonika bara trotsa livet självt och sätta mig rakt upp och ner och vägra röra mig, så kunde världsjäveln få lösa det problemet bäst den kunde! Insåg till slut att nej. Grät lite till. Och så vidare.
Med en mil kvar såg Kristin till att jag fick i mig en mugg coca cola vilket som vanligt var en magisk dryck. Med det i blodet lyckades jag skrapa ihop resterna av mig själv såpass hjälpligt att jag faktiskt fick springa om några gubbar både på väg upp och ned för sista fjälltoppen. (Kristin hann under den tiden både mer eller mindre springa backintervaller samt gå och kissa, för den som undrar exakt HUR mycket starkare än mig hon var.) Vi kom i mål efter 6,5 h. Jag tog ett steg över mållinjen och ramlade in i Krippas armar och grät som ett barn av lättnad över att vara framme, tacksamhet över att ha fått göra det med henne, kärlek till livet, lyckan över att inte behöva springa över en enda sten till, att det finns hundvalpar, människor och vatten i världen, samt allmän salighet över livet etc. Hade absolut ingen som helst rimlig nivå av känslomässighet.
Allt som allt var det alltså en vidrig upplevelse under tiden, men härligt såhär efteråt att få uppleva den där gränslösheten både vad gäller vidsträckta vyer och fysiska och psykiska reaktioner. Eftersom jag tydligen hatar mig själv är jag nu mycket peppad på att göra om det nästa år. Förhoppningsvis med ett år av frisk och hel kropp och tillhörande regelbunden träning och bättre form. Längtar redan.
måndag 1 augusti 2016
Inför Axa
Hej, kul att ses igen alla mina 11 läsare, hur mår ni?
Själv har jag haft ont i halsen i en vecka. Maxade sommaren förra måndagen genom att springa två mil i skogen och avsluta med att springa rakt ner i sjön. Så kul ska man ju inte ha det och synden straffar sig själv och så vidare, så sedan dess har jag varit sjuk.
Ändå bättre att ha varit sjuk den gångna veckan än den kommande, för på lördag ska jag springa en fjällmara. Eller en fjällultra är det väl, om man ska vara petig, för det är 44 km. Tvärtemot all världens motivationspsykologers råd har jag ägnat all min tid fram tills nu åt att visualisera mig själv gråtandes, vilse och ihjälfrusen på nån ensam och avig fjälltopp, istället för segergestikulerandes och high-fiveandes efter målgång. Jag är alltså milt sagt lite osäker inför hur det hela kommer arta sig.
De här senaste dagarna när jag har börjat styra upp min packning inför det här loppet har det också blivit tydligt för mig att det inte är ett löplopp, det är en äventyrsaktivitet?!
Saker man måste packa: kompass(?!?!?!?), mössa och vantar (!?!?!?!), FÖRSTA HJÄLPEN-KIT(!?!?!?!?!). Det tydligaste tecknet på att man förväntas dö ensam och vilse på ett fjäll är väl ändå att man måste ha med sig kompass och första hjälpen? Om man INTE skulle gå vilse och bryta benet i sin ensamhet vore det helt överflödigt med sådan utrustning. Mig lurar man inte.
Även om man kollar på kringeventsen runt själva loppet där uppe i Åre så är det helt tydligt vilken typ av människor man förväntas locka. Man kan under veckan till exempel ägna sig åt helt vanliga orimliga aktiviteter så som repellering, forskajak, zipline, forsränning eller skärmflygning. Jag vet inte hur väl ni känner mig, men jag är ju alltså en person som är så rädd för både höjder och vatten att jag KNAPPT är bekväm med att åka hiss och i ärlighetens namn tycker det är liiiite läskigt att åka djurgårdsfärja.
Det är tur att jag gillar att vara trött i alla fall, för jag tror (hoppas vid guds nåde) att ett löplopp trots allt inte kan vara annat än jobbigt på fast mark. Jag tar dock inget för givet.
Själv har jag haft ont i halsen i en vecka. Maxade sommaren förra måndagen genom att springa två mil i skogen och avsluta med att springa rakt ner i sjön. Så kul ska man ju inte ha det och synden straffar sig själv och så vidare, så sedan dess har jag varit sjuk.
Ändå bättre att ha varit sjuk den gångna veckan än den kommande, för på lördag ska jag springa en fjällmara. Eller en fjällultra är det väl, om man ska vara petig, för det är 44 km. Tvärtemot all världens motivationspsykologers råd har jag ägnat all min tid fram tills nu åt att visualisera mig själv gråtandes, vilse och ihjälfrusen på nån ensam och avig fjälltopp, istället för segergestikulerandes och high-fiveandes efter målgång. Jag är alltså milt sagt lite osäker inför hur det hela kommer arta sig.
De här senaste dagarna när jag har börjat styra upp min packning inför det här loppet har det också blivit tydligt för mig att det inte är ett löplopp, det är en äventyrsaktivitet?!
Saker man måste packa: kompass(?!?!?!?), mössa och vantar (!?!?!?!), FÖRSTA HJÄLPEN-KIT(!?!?!?!?!). Det tydligaste tecknet på att man förväntas dö ensam och vilse på ett fjäll är väl ändå att man måste ha med sig kompass och första hjälpen? Om man INTE skulle gå vilse och bryta benet i sin ensamhet vore det helt överflödigt med sådan utrustning. Mig lurar man inte.
Även om man kollar på kringeventsen runt själva loppet där uppe i Åre så är det helt tydligt vilken typ av människor man förväntas locka. Man kan under veckan till exempel ägna sig åt helt vanliga orimliga aktiviteter så som repellering, forskajak, zipline, forsränning eller skärmflygning. Jag vet inte hur väl ni känner mig, men jag är ju alltså en person som är så rädd för både höjder och vatten att jag KNAPPT är bekväm med att åka hiss och i ärlighetens namn tycker det är liiiite läskigt att åka djurgårdsfärja.
Det är tur att jag gillar att vara trött i alla fall, för jag tror (hoppas vid guds nåde) att ett löplopp trots allt inte kan vara annat än jobbigt på fast mark. Jag tar dock inget för givet.
måndag 30 november 2015
Rörelsens tid är nu
Så, nu har jag lite mer tid. Tentan gick ok. Jag slapp mitt hatämne, nämligen frågan om det finns något med nödvändig existens, och fick istället bre ut mig om tid. Det var skönt. Tid känns ändå lite mindre abstrakt. hahaha
För den som inte är insatt så kan man grovt dela upp tidsteorier i A-tid och B-tid. Om man skall sammanfatta så innebär B-tid att tiden inte rör sig, utan att tidslinjen i princip är en statisk linje av händelser enligt modellen Händelse A - Händelse B - Händelse C - Händelse D osv, och det som gör att vi upplever att tiden "går" är att vi helt enkelt upplever de olika händelserna och liksom själva förflyttar oss längs med händelseaxeln, men i själva verket står alltså själva tiden still. Det innebär ju också att allting som någonsin hänt eller någonsin kommer hända i själva verket alltid finns, eftersom B-tidens tidslinje inte har något "förflutet" eller någon "framtid" (och därför heller inte något "nu" som på något vis skiljer sig från andra tidpunkter i tiden).
Personligen kan jag känna att det känns lite kontraintuitivt? Just upplevelsen av att nuet ändå är lite mer verkligt och har någon mer speciell egenskap än tidpunkter som inte är nuet, känns ju spontant mer rätt. Då kan man istället vända sig till A-tiden. Det är en teori som menar att tiden faktiskt går, samt att "nuet" har en lite speciell ställning och liksom konstant förflyttas in i framtiden till nya "nu", samtidigt som det förflutna, de "nu" som varit, inte längre finns. Är ni med? Å andra sidan kan det kännas problematiskt att tänka sig att ingenting mer än nuet existerar, när nuet på något sätt bara kan definieras som det som händer i skärningspunkten mellan förflutet och framtid?
Att köpa teorin om A-tid innebär också att det aldrig kan finnas komplett händelselöshet, för något händer alltid i och med att åtminstone tiden går. Enligt B-tiden är det teoretiskt möjligt med total händelselöshet. Om inget händer så händer ju inte det vi upplever som tiden heller.
Ett problem för A-tiden är istället att om tiden nu rör sig framåt, så måste man ju kunna mäta den rörelsen på något vis? Om en löpare rör sig framåt så mäter vi ju hastigheten i.... just det, tid! Tiden bör ju då också mätas mot någon tid, men den kan ju inte mätas mot sig självt. Alltså måste man i så fall tänka sig en form av hypertid, mot vilken "vanlig" tid förhåller sig, och det skulle man ju förstås kunna tänka sig att göra. Det blir dock jobbigt när man inser att hypertiden ju OCKSÅ är en tid, som ju då också rör sig, och som också måste mätas mot något, och då måste man ha en hyper-hypertid, som ju OCKSÅ är en tid, som måste förhållas mot något, osv osv. Ni fattar. Man kan inte vinna mot tidens tand.
Livet, sån bråkstake.
En rolig konsekvens av B-tid är ju att hela den här mindfullness-grejen blir rätt märklig, pga det får väl ändå anses rätt kontraproduktivt att kämpa hårt för att "vara i nuet" när nuet alltså inte är varken mer eller mindre av någonting än vilken annan tidpunkt som helst i evinnerligheten? Man skulle lika gärna kunna anstränga sig för att vara i förrgår. Man väntar ju på att nån jobbig jävel ska skriva en debattartikel om DET.
På tal om mindfullness(?) så har jag inte börjat meditera men åtminstone börjat ägna mig åt rörlighetsträning vilket är om inte samma sak, så åtminstone ungefär i samma ände av träningsskalan. Min teori är att det ska vara bra för min rygg (detta epos). Än så länge är utfallet lite oklart, men jag har märkt att jag är väldigt rörlig i ryggen men väldigt stel i baksida lår. Möjligen är det så att jag kompenserar för min lårstelhet genom att ta ut för mkt rörlighet i ryggen och därför får ont? Jag utelsuter inget.
Utöver det har jag sprungit en del intervaller på band. Jag är inte supersnabb men jag behöver i alla fall inte ta löpbandet längst bak och stå och skämmas av långsamhet, så det finns både hopp och potential. Tråkigt att springa på band, tänker ni. Tråkigt att vara trångsynt, säger jag! Det finns ändå ingen natur att uppleva i centrala Stockholm, och om man springer på band får man bada bastu efteråt vilket är min nya besatthet. Älskar ingenting mer just nu. Men mer om det nästa gång.
För den som inte är insatt så kan man grovt dela upp tidsteorier i A-tid och B-tid. Om man skall sammanfatta så innebär B-tid att tiden inte rör sig, utan att tidslinjen i princip är en statisk linje av händelser enligt modellen Händelse A - Händelse B - Händelse C - Händelse D osv, och det som gör att vi upplever att tiden "går" är att vi helt enkelt upplever de olika händelserna och liksom själva förflyttar oss längs med händelseaxeln, men i själva verket står alltså själva tiden still. Det innebär ju också att allting som någonsin hänt eller någonsin kommer hända i själva verket alltid finns, eftersom B-tidens tidslinje inte har något "förflutet" eller någon "framtid" (och därför heller inte något "nu" som på något vis skiljer sig från andra tidpunkter i tiden).
Personligen kan jag känna att det känns lite kontraintuitivt? Just upplevelsen av att nuet ändå är lite mer verkligt och har någon mer speciell egenskap än tidpunkter som inte är nuet, känns ju spontant mer rätt. Då kan man istället vända sig till A-tiden. Det är en teori som menar att tiden faktiskt går, samt att "nuet" har en lite speciell ställning och liksom konstant förflyttas in i framtiden till nya "nu", samtidigt som det förflutna, de "nu" som varit, inte längre finns. Är ni med? Å andra sidan kan det kännas problematiskt att tänka sig att ingenting mer än nuet existerar, när nuet på något sätt bara kan definieras som det som händer i skärningspunkten mellan förflutet och framtid?
Att köpa teorin om A-tid innebär också att det aldrig kan finnas komplett händelselöshet, för något händer alltid i och med att åtminstone tiden går. Enligt B-tiden är det teoretiskt möjligt med total händelselöshet. Om inget händer så händer ju inte det vi upplever som tiden heller.
Ett problem för A-tiden är istället att om tiden nu rör sig framåt, så måste man ju kunna mäta den rörelsen på något vis? Om en löpare rör sig framåt så mäter vi ju hastigheten i.... just det, tid! Tiden bör ju då också mätas mot någon tid, men den kan ju inte mätas mot sig självt. Alltså måste man i så fall tänka sig en form av hypertid, mot vilken "vanlig" tid förhåller sig, och det skulle man ju förstås kunna tänka sig att göra. Det blir dock jobbigt när man inser att hypertiden ju OCKSÅ är en tid, som ju då också rör sig, och som också måste mätas mot något, och då måste man ha en hyper-hypertid, som ju OCKSÅ är en tid, som måste förhållas mot något, osv osv. Ni fattar. Man kan inte vinna mot tidens tand.
Livet, sån bråkstake.
En rolig konsekvens av B-tid är ju att hela den här mindfullness-grejen blir rätt märklig, pga det får väl ändå anses rätt kontraproduktivt att kämpa hårt för att "vara i nuet" när nuet alltså inte är varken mer eller mindre av någonting än vilken annan tidpunkt som helst i evinnerligheten? Man skulle lika gärna kunna anstränga sig för att vara i förrgår. Man väntar ju på att nån jobbig jävel ska skriva en debattartikel om DET.
På tal om mindfullness(?) så har jag inte börjat meditera men åtminstone börjat ägna mig åt rörlighetsträning vilket är om inte samma sak, så åtminstone ungefär i samma ände av träningsskalan. Min teori är att det ska vara bra för min rygg (detta epos). Än så länge är utfallet lite oklart, men jag har märkt att jag är väldigt rörlig i ryggen men väldigt stel i baksida lår. Möjligen är det så att jag kompenserar för min lårstelhet genom att ta ut för mkt rörlighet i ryggen och därför får ont? Jag utelsuter inget.
Utöver det har jag sprungit en del intervaller på band. Jag är inte supersnabb men jag behöver i alla fall inte ta löpbandet längst bak och stå och skämmas av långsamhet, så det finns både hopp och potential. Tråkigt att springa på band, tänker ni. Tråkigt att vara trångsynt, säger jag! Det finns ändå ingen natur att uppleva i centrala Stockholm, och om man springer på band får man bada bastu efteråt vilket är min nya besatthet. Älskar ingenting mer just nu. Men mer om det nästa gång.
lördag 28 november 2015
arte et marte
Hej ni sover väl inte??
Jag är uppe och ska skriva en tenta i metafysik, känner mig orimligt dåligt förberedd men man kan ju åtminstone försöka. Kul ämne annars, men tråkigt att ha behövt tugga sig igenom rätt mastiga ämnen som fri vilja, objektiv sanning, vad som gör en personlig identitet, vad är tid, osv, på lite för kort tid bara. Det KAN kännas som att man inte riktigt har rett ut de gamla grekernas eviga frågor på en eftermiddag, men det är väl bättre att ägna några veckor åt det än att inte ägna någon tid alls.
I torsdags var jag på Mackans genrep av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och FY FAN det var en kulturupplevelse det. Premiär idag, alla borde gå och kolla. Den handlar om norrland och ondska. Vidden av genipersoner i den där produktionsgruppen alltså. Det nästan mysigaste med det hela var dock att det gav mig en välbehövlig kulturinjektion i största allmänhet, och det är inte precis något som varit särskilt närvarande i mitt lilla liv på sistone. Allt har mest varit politisk depression och jävligt störig debatt med folk som inte kan tänka abstrakt och man kan ju vilja gå i älven för mindre. Nu vill jag däremot bara tänka på konst igen, så allt känns mycket bättre.
Jag har tränat också men det får vi ta nästa gång, nu ska jag bege mig till uni för att motivera varför gud finns (obs tror inte att gud finns) (eller?) (ELLER?) och varför ingenting finns (ELLER????)!
Laterz!
Jag är uppe och ska skriva en tenta i metafysik, känner mig orimligt dåligt förberedd men man kan ju åtminstone försöka. Kul ämne annars, men tråkigt att ha behövt tugga sig igenom rätt mastiga ämnen som fri vilja, objektiv sanning, vad som gör en personlig identitet, vad är tid, osv, på lite för kort tid bara. Det KAN kännas som att man inte riktigt har rett ut de gamla grekernas eviga frågor på en eftermiddag, men det är väl bättre att ägna några veckor åt det än att inte ägna någon tid alls.
I torsdags var jag på Mackans genrep av Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och FY FAN det var en kulturupplevelse det. Premiär idag, alla borde gå och kolla. Den handlar om norrland och ondska. Vidden av genipersoner i den där produktionsgruppen alltså. Det nästan mysigaste med det hela var dock att det gav mig en välbehövlig kulturinjektion i största allmänhet, och det är inte precis något som varit särskilt närvarande i mitt lilla liv på sistone. Allt har mest varit politisk depression och jävligt störig debatt med folk som inte kan tänka abstrakt och man kan ju vilja gå i älven för mindre. Nu vill jag däremot bara tänka på konst igen, så allt känns mycket bättre.
Jag har tränat också men det får vi ta nästa gång, nu ska jag bege mig till uni för att motivera varför gud finns (obs tror inte att gud finns) (eller?) (ELLER?) och varför ingenting finns (ELLER????)!
Laterz!
tisdag 13 oktober 2015
En lite sämre spaning
Spanarna i P1 beskriver själva sitt program såhär:
Utan att ondgöra mig över programmet, som jag faktiskt gillar, så känner jag nog ändå att det kan finnas utrymme att ifrågasätta hur mycket av fingret som ligger på pulsen när den spaning de stoltserade med i helgen var att det kommer komma en ny motionstrend, i form av leriga löplopp där man ska bli smutsig och kanske ta sig över hinder...
....
.... så atte ...
De har alltså vänt ut och in på internet, satt fingret i luften, känt var vindarna blåser, lagt samman ett och ett, kollat rönnbärens riklighet och svalornas flyghöjd och avläst "tendenserna i det vardagliga bruset" för att till sist känna att det här med Tough Race/Tough Viking/Toughest/Tjurruset/jag kan inte ens skriva ner alla pga det finns SÅ HIMLA MÅNGA är nästa nya grej? Well.
Jag vill nu inte vara den som är den, och det är möjligt att det ÄR tre ovanligt skarpsynta personer, men att spå obstacle racing, något du kan göra över hela världen och en typ av lopp som arrangeras till och med i minsta lilla bruksort i Sverige, som nästa nya grej är väl lite grann som att spå glutenfritt som nästa nya kosttrend, Idol som nästa stora tv-satsning eller New York som nästa stora populära resmål?
I Spanarna hör du en panel med tre ovanligt skarpsynta personligheter som försöker avläsa tendenserna i det vardagliga bruset, för att sedan presentera sina framtidvisioner för dig. Allt, högt som lågt blandas i skön förening.
Utan att ondgöra mig över programmet, som jag faktiskt gillar, så känner jag nog ändå att det kan finnas utrymme att ifrågasätta hur mycket av fingret som ligger på pulsen när den spaning de stoltserade med i helgen var att det kommer komma en ny motionstrend, i form av leriga löplopp där man ska bli smutsig och kanske ta sig över hinder...
....
.... så atte ...
De har alltså vänt ut och in på internet, satt fingret i luften, känt var vindarna blåser, lagt samman ett och ett, kollat rönnbärens riklighet och svalornas flyghöjd och avläst "tendenserna i det vardagliga bruset" för att till sist känna att det här med Tough Race/Tough Viking/Toughest/Tjurruset/jag kan inte ens skriva ner alla pga det finns SÅ HIMLA MÅNGA är nästa nya grej? Well.
Jag vill nu inte vara den som är den, och det är möjligt att det ÄR tre ovanligt skarpsynta personer, men att spå obstacle racing, något du kan göra över hela världen och en typ av lopp som arrangeras till och med i minsta lilla bruksort i Sverige, som nästa nya grej är väl lite grann som att spå glutenfritt som nästa nya kosttrend, Idol som nästa stora tv-satsning eller New York som nästa stora populära resmål?
måndag 5 oktober 2015
En from teori
Här kommer en spaning: jag är HELT säker på att religion kommer bli nästa kulturella trend.
Varför tror du det? undrar ni, och det ska jag berätta.
Det ena är att jag tror att den här träningstrenden, som ju länge nu varit den moderna människans kyrka (ni kanske minns detta inlägg? http://lisastrom.blogspot.se/2014/03/tre-ave-maria-och-tre-burpees.html ), kommer bli avtagande. Dels eftersom ingenting peakar hur länge som helst, och dels eftersom jag tror att vi mer och mer kommer inse att det inte förändrade varken oss själva eller våra liv i särskilt mycket större utsträckning än att vi duschar oftare och är hungrigare. Folk kommer nog säkert visserligen fortsätta träna eftersom once you go black osv, men som lifestyle-preferens och som identitetsmarkör är jag rätt säker på att träningen är på väg ut. Snart kommer folk kunna jogga en runda utan att starta en blogg/säga upp sig och utbilda sig till personlig tränare/bli glutenintoleranta, och tacka Gud för det! (ehheh)
Så det är det ena. Vi har försökt sona våra synder medelst crossfit i några år nu och alla hatar fortfarande sig själva, det är dags för något nytt!
Det andra skälet till att jag tror att folk kommer börja knäppa händerna lite mer frekvent än tidigare är att jag tror att det kommer komma som en reaktion på det här med att världen är i upplösning. Eller ja, den här bilden vi får av att den är det, i alla fall. Sanningen är ju som bekant att vi förmodligen har lite för stor tillgång till lite för mycket information om världsläget för att vi inte ska bli vrak (säger yours truly som varande någon som senast i förra veckan låg i ett knä och grät otröstligt pga panik över klimatkrisen och hur JÄVLA KÖRT DET ÄR DET ÄR LIKA BRA ATT DÖ PÅ EN GÅNG, så tro mig när jag säger no judgement ...). Det är visserligen bra med "transparens" och jag är inte emot ett samhälle som förser människor med information. Jag är alltså helt för den här situationen egentligen eftersom alternativet hade varit ännu värre. Men nog hade vi ändå varit ett lite mer nöjt gäng om vi inte var riktigt lika välinformerade? Haft lite mindre koll. Haft en värld som inte var större än ens eget lilla rent fysiska hörn av den. Då hade vi som samhälle säkert dessutom tagit hand om tex tiggarna som nu i bästa fall mest ignoreras. Poängen är alltså att vi informeras om kriser 24/7 och det stressar många av oss, och som ett samhälle av människovrak på grund av ständig information om att ingenting är pålitligt (politiker:korrupta; miljön:körd; flyktingkrisen:oändlig; regnskogen:rökt; våldet:ökande; jämställdheten:hahahaha; FN:inte ens dom!; ekonomin:evigt rödsiffrig; etc etc) så tror jag att andligheten är en het potatis. Folk kommer känna ett större behov av att känna en högre mening och samhörighet som plåster på de själsliga skrapsår som ständigt rivs upp av att snubbla vid apokalypsens rand. Hence: änglakör!
Det var två. Det tredje är att jag faktiskt tror att klimatfrågan kommer få större fäste. Inte hos de stora bolag som kan påverka det på riktigt alltså (kul skämt ändå!), så vi kommer fortfarande vara körda, men hos den enskilda människan. Det kommer förmodligen leda till att fler kommer sluta äta animalier (hurra!), men även att det kommer bli en backlash konsumtionsmässigt i somliga kretsar. Men utan kick vill ingen vara i guds lilla barnaskara, så för att få den känsla av identitetskonstruktion man tidigare shoppade sig till så kommer man istället söka sig den andligen i en eller annan form.
Det fjärde är att SD är svinstora och de har ju vunnit över ca alla sina väljare på att måla upp en bild av ett Sverige som var/är/ska vara typ som "Änglagård"-byn var innan Bergström/Wolf kom dit och SABBADE ALLT som vore de flyende från en humanitär katastrof, och där gick alla i kyrkan var söndag .
Det femte är en samlingsgrupp av trådar jag inte hinner utveckla mer nu: 1. tv-programmet "tro hopp & kärlek" och det faktum att det sänds helt okritiskt och utan ifrågasättanden i public service som vore det helt normalt att vara frikyrkopastor, 2. den generella amerikaniseringen som såklart mer och mer normaliserar även deras wacko förljugna kristendom, 3. behovet av ritualer i en globaliserad värld som urvattnar många av de traditioner som tidigare fick folk att känna att de följde någon form av utstakad livsbana (dop, konfirmation, bröllop, osv).
Det var det, vad tror ni?
Varför tror du det? undrar ni, och det ska jag berätta.
Det ena är att jag tror att den här träningstrenden, som ju länge nu varit den moderna människans kyrka (ni kanske minns detta inlägg? http://lisastrom.blogspot.se/2014/03/tre-ave-maria-och-tre-burpees.html ), kommer bli avtagande. Dels eftersom ingenting peakar hur länge som helst, och dels eftersom jag tror att vi mer och mer kommer inse att det inte förändrade varken oss själva eller våra liv i särskilt mycket större utsträckning än att vi duschar oftare och är hungrigare. Folk kommer nog säkert visserligen fortsätta träna eftersom once you go black osv, men som lifestyle-preferens och som identitetsmarkör är jag rätt säker på att träningen är på väg ut. Snart kommer folk kunna jogga en runda utan att starta en blogg/säga upp sig och utbilda sig till personlig tränare/bli glutenintoleranta, och tacka Gud för det! (ehheh)
Så det är det ena. Vi har försökt sona våra synder medelst crossfit i några år nu och alla hatar fortfarande sig själva, det är dags för något nytt!
Det andra skälet till att jag tror att folk kommer börja knäppa händerna lite mer frekvent än tidigare är att jag tror att det kommer komma som en reaktion på det här med att världen är i upplösning. Eller ja, den här bilden vi får av att den är det, i alla fall. Sanningen är ju som bekant att vi förmodligen har lite för stor tillgång till lite för mycket information om världsläget för att vi inte ska bli vrak (säger yours truly som varande någon som senast i förra veckan låg i ett knä och grät otröstligt pga panik över klimatkrisen och hur JÄVLA KÖRT DET ÄR DET ÄR LIKA BRA ATT DÖ PÅ EN GÅNG, så tro mig när jag säger no judgement ...). Det är visserligen bra med "transparens" och jag är inte emot ett samhälle som förser människor med information. Jag är alltså helt för den här situationen egentligen eftersom alternativet hade varit ännu värre. Men nog hade vi ändå varit ett lite mer nöjt gäng om vi inte var riktigt lika välinformerade? Haft lite mindre koll. Haft en värld som inte var större än ens eget lilla rent fysiska hörn av den. Då hade vi som samhälle säkert dessutom tagit hand om tex tiggarna som nu i bästa fall mest ignoreras. Poängen är alltså att vi informeras om kriser 24/7 och det stressar många av oss, och som ett samhälle av människovrak på grund av ständig information om att ingenting är pålitligt (politiker:korrupta; miljön:körd; flyktingkrisen:oändlig; regnskogen:rökt; våldet:ökande; jämställdheten:hahahaha; FN:inte ens dom!; ekonomin:evigt rödsiffrig; etc etc) så tror jag att andligheten är en het potatis. Folk kommer känna ett större behov av att känna en högre mening och samhörighet som plåster på de själsliga skrapsår som ständigt rivs upp av att snubbla vid apokalypsens rand. Hence: änglakör!
Det var två. Det tredje är att jag faktiskt tror att klimatfrågan kommer få större fäste. Inte hos de stora bolag som kan påverka det på riktigt alltså (kul skämt ändå!), så vi kommer fortfarande vara körda, men hos den enskilda människan. Det kommer förmodligen leda till att fler kommer sluta äta animalier (hurra!), men även att det kommer bli en backlash konsumtionsmässigt i somliga kretsar. Men utan kick vill ingen vara i guds lilla barnaskara, så för att få den känsla av identitetskonstruktion man tidigare shoppade sig till så kommer man istället söka sig den andligen i en eller annan form.
Det fjärde är att SD är svinstora och de har ju vunnit över ca alla sina väljare på att måla upp en bild av ett Sverige som var/är/ska vara typ som "Änglagård"-byn var innan Bergström/Wolf kom dit och SABBADE ALLT som vore de flyende från en humanitär katastrof, och där gick alla i kyrkan var söndag .
Det femte är en samlingsgrupp av trådar jag inte hinner utveckla mer nu: 1. tv-programmet "tro hopp & kärlek" och det faktum att det sänds helt okritiskt och utan ifrågasättanden i public service som vore det helt normalt att vara frikyrkopastor, 2. den generella amerikaniseringen som såklart mer och mer normaliserar även deras wacko förljugna kristendom, 3. behovet av ritualer i en globaliserad värld som urvattnar många av de traditioner som tidigare fick folk att känna att de följde någon form av utstakad livsbana (dop, konfirmation, bröllop, osv).
Det var det, vad tror ni?
tisdag 22 september 2015
Spå i kaffesump
Dagens caféupplevelse är duden som sitter bredvid mig och skriver något på sin dator och stönar rakt ut efter varje punkt?! Som om han hade lyft en skivstång varje gång han skrev en mening. Nog för att man hört talas om hur mycket alla historiens manliga genier har lidit för sin konst och så vidare, men är det verkligen så fysiskt jobbigt för killar att kreera saker att de måste pusta och frusta sig fram mellan tangenterna? Är att skriva för en kreativ kille ungefär som det är att orientera för en normal människa? Man brötar fram genom en snårskog av POTENTIELLA GENIALA KILLIDÉER (eller för oss andra; blåbärsris, björksly, stenar) och måste mellan varje passage stanna och pusta med händerna mot knäna, torka svetten ur pannan, ta ett nytt andetag och kolla på kartan innan man kan köra på igen.
Det är ju möjligt förstås att det är så. Vad vet jag? Jag har ju inte varit ett manligt geni en enda gång under mitt liv. På sätt och vis vore det faktiskt rimligt om så var fallet, det skulle ju då vara ett mycket mer begripligt och rimligt förhållande mellan typ Kerouac, hans alster och publikens respekt.
En intressant tanke är ju hur folk runt omkring hade förhållit sig om det varit en tjej som suttit och stönat högljutt var trettionde sekund. Jag vågar sätta ganska många kronor på att hon hade uppfattats som galen? Själv är jag så stressad över att eventuellt störa någon att jag knappt vågar andas, dricka eller tugga, vilket förstås är ett absurt beteende eftersom jag de facto är på ett cafe där ju själva syftet är att äta och dricka saker (vilket i sin tur förutsätter att man även andas istället för att dö kvävningsdöden). Summan av det hela är väl att han bredvid kommer ha stönat fram nån generationsromansjävel och får stöna/skratta sig hela vägen till banken medan jag sitter här och lägger min energi på att hitta ett sätt att sörpla i mig slutskvätten av cappuccinoskummet utan att göra några ljud ifrån mig.
Det är ju möjligt förstås att det är så. Vad vet jag? Jag har ju inte varit ett manligt geni en enda gång under mitt liv. På sätt och vis vore det faktiskt rimligt om så var fallet, det skulle ju då vara ett mycket mer begripligt och rimligt förhållande mellan typ Kerouac, hans alster och publikens respekt.
En intressant tanke är ju hur folk runt omkring hade förhållit sig om det varit en tjej som suttit och stönat högljutt var trettionde sekund. Jag vågar sätta ganska många kronor på att hon hade uppfattats som galen? Själv är jag så stressad över att eventuellt störa någon att jag knappt vågar andas, dricka eller tugga, vilket förstås är ett absurt beteende eftersom jag de facto är på ett cafe där ju själva syftet är att äta och dricka saker (vilket i sin tur förutsätter att man även andas istället för att dö kvävningsdöden). Summan av det hela är väl att han bredvid kommer ha stönat fram nån generationsromansjävel och får stöna/skratta sig hela vägen till banken medan jag sitter här och lägger min energi på att hitta ett sätt att sörpla i mig slutskvätten av cappuccinoskummet utan att göra några ljud ifrån mig.
måndag 14 september 2015
Lurad
I morse gick min telefon i tre delar. En skärm, en baksida och en lös knapp. Det var intressant? Gick till iphonehackerkiosken och ville ha den lagad, men de skulle ha hutlösa 800 spänn för något som de inte ens var säkra på skulle fungera. Tror de man är gjord av pengar eller? Ser de inte att jag är en fattig student! Tog mitt mobilpussel i fickan på guldbrallerna och gick och köpte en kaffe och en yoghurt för SJUTTI SPÄNN FYFAN STORSTADEN ÄR SÅ SJUUUUUUK KOMMER NI IHÅG GUSTAFS CAFE 20 KR FÖR KAFFE OCH BULLE. I slutändan var det väl i princip plus minus noll på kontot ändå.
Nåväl, man får ju ut så mycket annat av upplevelsen. Man kan se det som att man betalar för konceptet och för att få lyssna på andras privatliv. Av den varan bjuds det trots allt mer i lite mer välfrekventerade områden än Gustafs C. Jag är ganska ofta själv på cafe så jag lyssnar ganska ofta på andras privata konversationer. Dagens utbud var dock skralt även här. Jag fick sitta i ett hörn och den enda bordsgrannen var också själv. Imorgon är en annan dag. Då kanske det blir som den gången jag åt lunch och fick lyssna på ett par som hade så stora problem med att hitta folk på krogen som var villiga att ha trekant med dem. Det var enligt dem mycket lättare för några år sedan. För några år sedan såg ni kanske lite fräschare ut, och det kan ju också spela in? sa jag. Inte.
Nåväl, man får ju ut så mycket annat av upplevelsen. Man kan se det som att man betalar för konceptet och för att få lyssna på andras privatliv. Av den varan bjuds det trots allt mer i lite mer välfrekventerade områden än Gustafs C. Jag är ganska ofta själv på cafe så jag lyssnar ganska ofta på andras privata konversationer. Dagens utbud var dock skralt även här. Jag fick sitta i ett hörn och den enda bordsgrannen var också själv. Imorgon är en annan dag. Då kanske det blir som den gången jag åt lunch och fick lyssna på ett par som hade så stora problem med att hitta folk på krogen som var villiga att ha trekant med dem. Det var enligt dem mycket lättare för några år sedan. För några år sedan såg ni kanske lite fräschare ut, och det kan ju också spela in? sa jag. Inte.
söndag 13 september 2015
Lite om cykel (!?!)
Jag har cyklat!! Jo, det är sant. I träningssyfte! Efter att hela morgonen ha legat under täcket och gnällt om hur tråkigt det skulle bli och att jag inte ville så gav jag vika för grupptrycket och följde med Daniel och Niclas ut. Jag älskar ju ändå frisk luft och sällskap och träningskläder osv. Rullade lugnt till Saltsjöbaden och tillbaka. De tryckte på i två backar och jag satt med betydligt bättre än vad man kan vänta sig av någon (mig) som inte tagit i på cykel sedan mörksuggejakten 2012, eller när det nu var. Skönt att vara en talang, alltså! Eller att vara lätt? Eller kombinationen? Fick dock sota för mina backambitioner med rejäl prologhals men det har ju sin charm det med.
Det var kul! Synd att jag kom på det i mitten av september istället för i mitten av maj...
Avrundade dagen med att ta med mig regnet och titta på gärdescrossen. Hade inte HATAT att cykla lite cross direkt. Problemet med att inte vara aktiv tävlingscyklist är dock att tröskeln för att tävla då blir så sjukt hög. En enda tävling skulle kosta mig ett par tusen i klubbmedlemskap, licens, chip, startavgift, etc etc, så det är tyvärr inte så inbjudande till spontankörningar.
Det var kul! Synd att jag kom på det i mitten av september istället för i mitten av maj...
Avrundade dagen med att ta med mig regnet och titta på gärdescrossen. Hade inte HATAT att cykla lite cross direkt. Problemet med att inte vara aktiv tävlingscyklist är dock att tröskeln för att tävla då blir så sjukt hög. En enda tävling skulle kosta mig ett par tusen i klubbmedlemskap, licens, chip, startavgift, etc etc, så det är tyvärr inte så inbjudande till spontankörningar.
fredag 11 september 2015
Kvantitet före kvalitet
Håller just nu på med rekonstruktion av argument i skolan. Det känns som jag ägnat en orimligt stor del av mitt liv åt just detta, eftersom det ju är själva grunden även när man läser retorik. Skillnaden är att filosofer tydligen inte anser att retoriker argumenterar?! Det hela är väldigt märkligt eftersom det enligt retoriken är.... allt man gör? Kämpa med sammanhållningen, de humanistiska grenarna!
Att plugga igen är hur som helst som balsam för själen. Istället för att vilja dö 24/7 så vill jag typ... inte dö? Fattar inte vad det är för fel på mig som gör mig så dålig på att jobba men så extremt bra på att plugga. Det är ju uppenbarligen inte brainpower som är bristen. Har väl bara inte haft rätt jobb, antar jag. Funderar nu på sätt att kunna plugga FÖR EVIGT utan att 1. gå i personlig konkurs, 2. få ångest av att inte vara en lönsam liten vän. Det sistnämnda var ju inget större problem när man var 22, men man är ju ingen duvunge längre precis. Skoja. Jag är inte ens intresserad av karriär i den traditionella meningen men det vore ju kul att inte behöva bli så fattig att man inte kan försörja sina tio katter på ålderns höst.
Apropå brainpower så gick jag ju med i mensa tidigare i år pga törstade så mkt efter någon form av intellektuellt sammanhang och kände att det inte riktigt var rimligt att tvinga mina vänner att umgås med mig dygnet runt enbart på grund av mitt eget omättliga behov. Har sedan dess fått så många insikter? Till exempel så trodde jag ju naivt nog att smarta människor på något vis skulle vara godare människor, eftersom allt annat verkar orimligt (det tycker jag faktiskt någonstans fortfarande). Så var ju inte fallet har det visat sig, även om den procentuella fördelningen nog ändå inte är riktigt lika deppig i det sammanhanget som om man skulle göra ett snitt på landet i stort. Men det är klart, även om man är världens snabbaste löpare så hjälper det ju inte att man springer fort om någon visar in en på fel väg - man kommer ändå inte gå i mål (men det är förmodligen svårare för andra att springa ikapp och visa rätt riktning än om man kryper).
Okej, kanske en halvbra löparmetafor?
En annan halvbra löparhistoria är yours truly. Jag sprang häromdagen någon slags fartlek kring årstaviken. Fy fan det går inte fort nu alltså? Ett år av sporadisk träning varav ca ingen i intervallform skapar tydligen inte drömformen? Som tur är så ska jag springa Axa fjällmaraton nästa år, så jag behöver inte vara snabb, bara orka hålla på för evigt. Däremot så vill man ju ändå vara såpass vardagssnabb att man inte blir omsprungen när man är ute och joggar. I Falun löste det sig självt 9 ggr av 10 eftersom man på landet i allmänhet är ensam på vägarna. Här däremot är ju fan och hans moster och bägge deras löpargrupper ute och gör tripping och skipping i varenda hörn.
Det om det, återkommer med ytterligare sammanfattning av livet. I helgen ska jag kolla på föräldralösa hundar! RÄTT så pepp på det. Förhoppningsvis kommer jag komma hem med dem allihop. Djurgosbristen är så stor här i stan, det är inte ett värdigt liv att inte få snusa valpig mage åtminstone några dagar i veckan.
tisdag 1 september 2015
Nya tider, gamla problem
Hej, vad mysigt!
Olika sätt jag ägnat mig åt barndomsgående under den senaste veckan:
1. har blivit student igen?!
2. har flyttat tillbaka till orimligt få kvadrat i sthlm more or less?!
3. ja nä, det var väl bara det. Still tho. Det är trots allt de två sakerna som tydligast definierat mina tidiga tjugoårsår, men nu alltså tio år senare. Dessa två ganska liknande liv skiljer sig framför allt åt genom nu bättre idrottslig form (återkommer till detta) och mindre fatölssupande med *killar som spelar i band*. Alltid någon form av framsteg, man får ju inte bli girig. Ångesten är ändå densamma.
Jag läser alltså en kurs(!) i filosofi(?!) på sthlms uni under hösten. Pga carpe diem, antar jag. Och lite pga att jag håller på med min masterutbildning. Klassen består av 50% tjugoåriga Killar Som Tänkt På Saker(tm), en näve äldre män som också tänkt på saker (men lite mindre framgångsrikt vad det verkar), minst en ungmoderat som redan efter en föreläsning ville lösa de gamla grekernas frågeställningar medelst universalmedlet ökad tillväxt, samt ett gäng tjejer i olika åldrar som såklart inte får en syl i vädret i ovanstående sällskap. Bra pepp ändå, det finns ju få saker som får min klocka att gå lika hårt som 1.att få sätta killar som tänkt på plats och 2. att få älta all världens problem, så jag har svårt att se att jag kan gå missnöjd ur detta sammanhang.
Olika sätt jag ägnat mig åt barndomsgående under den senaste veckan:
1. har blivit student igen?!
2. har flyttat tillbaka till orimligt få kvadrat i sthlm more or less?!
3. ja nä, det var väl bara det. Still tho. Det är trots allt de två sakerna som tydligast definierat mina tidiga tjugoårsår, men nu alltså tio år senare. Dessa två ganska liknande liv skiljer sig framför allt åt genom nu bättre idrottslig form (återkommer till detta) och mindre fatölssupande med *killar som spelar i band*. Alltid någon form av framsteg, man får ju inte bli girig. Ångesten är ändå densamma.
Jag läser alltså en kurs(!) i filosofi(?!) på sthlms uni under hösten. Pga carpe diem, antar jag. Och lite pga att jag håller på med min masterutbildning. Klassen består av 50% tjugoåriga Killar Som Tänkt På Saker(tm), en näve äldre män som också tänkt på saker (men lite mindre framgångsrikt vad det verkar), minst en ungmoderat som redan efter en föreläsning ville lösa de gamla grekernas frågeställningar medelst universalmedlet ökad tillväxt, samt ett gäng tjejer i olika åldrar som såklart inte får en syl i vädret i ovanstående sällskap. Bra pepp ändå, det finns ju få saker som får min klocka att gå lika hårt som 1.att få sätta killar som tänkt på plats och 2. att få älta all världens problem, så jag har svårt att se att jag kan gå missnöjd ur detta sammanhang.
onsdag 15 juli 2015
Om att älska eller hata sin kropp
Av olika anledningar, som mest beror på slumpmässiga saker jag läst, så har jag tänkt rätt mycket på kroppar på sistone. På hur man förhåller sig till sin kropp, och på hur andra människor verkar relatera till sina. Ofta upplever jag att jag har ett förhållande till min kropp som inte så många andra kvinnor eller tjejer verkar ha. Jag tycker till exempel i allmänhet inget särskilt om den. Så länge den inte är sjuk eller skadad och gör ont så reflekterar jag oerhört lite över dess existens.
När det delas artiklar och blogginlägg om hur man ska lära sig sluta hata och börja älska sin kropp har jag därför rätt svårt att relatera. Jag hatar inget med min egen kropp, men jag har heller inte som mål att älska den. Jag tycker om den. Jag är rädd om den och vill att den ska vara hel och funktionell. I stort förhåller jag mig till den som ett grymt bra verktyg som jag har förmånen att använda till olika saker jag vill göra. Däremot kan jag såklart både älska och hata mig själv, beroende på situation, men då är det mitt jag som jag syftar på, min skalle, mina tankar, min personlighet. Inte min fysiska uppenbarelse. På många sätt består min självbild av bara två ögon och en hjärna, helt separerad från den fysiska kroppen.
(Jag är medveten om att jag i egenskap av normativt poppis lång+smal naturligtvis har privilegier som tex inte funktionshindrade har, och som såklart påverkar min möjlighet till att leva rätt obrydd om min kropp. Men även många fullt friska och starka och klassiskt "snygga" personer verkar ha stora problem med kroppshat, så jag ser inte att mitt resonemang står och faller med detta.)
Hur som haver, min poäng: att lära sig "älska" sin kropp tror jag inte är nyckeln. Hela grundtanken är fel. Tyck om den och var snäll mot den, men jag tror det bästa är att sluta förhålla sig så passionerat till sin kropp. Att älska något är så mycket drama och det är just drama som de allra flesta kvinnor behöver mindre av i sin relation till sin kropp. Kärlek ligger så nära hat, det är för lätt att börja hata något man en gång älskat, eller för all del så lätt att börja hata något man kanske inte ens lyckas med att börja älska.
Att lära sig älska sin kropp kräver jobb och närvaro, men nästan ingen mår bättre av att reflektera mer kring sin kropps eventuella problem eller fördelar, även om målet är att lära sig tycka om dem. Tänk istället MINDRE på kroppskrället. Hata den inte, men lägg heller inte energi på att försöka älska den förbehållslöst. Låt den vara där och ge den bra förutsättningar att göra sin grej, så kan du själv istället fokusera på annat. Gå och fika med någon som skrattar åt dina skämt eller stick ut och spring en vända eller gosa med hundvalpar, typ. Det är tre saker som garanterat kommer få dig att tycka bättre om dig själv i betydligt högre grad än vad en medveten kärleksträning av dina bröst kommer göra. Plus att man får svinsnygg röv av att någon tycker att man är smart och rolig. Jag kan inte källhänvisa på det men jag är ganska säker på att det är bevisat vid något forskningsinstitut i Schweiz.
När det delas artiklar och blogginlägg om hur man ska lära sig sluta hata och börja älska sin kropp har jag därför rätt svårt att relatera. Jag hatar inget med min egen kropp, men jag har heller inte som mål att älska den. Jag tycker om den. Jag är rädd om den och vill att den ska vara hel och funktionell. I stort förhåller jag mig till den som ett grymt bra verktyg som jag har förmånen att använda till olika saker jag vill göra. Däremot kan jag såklart både älska och hata mig själv, beroende på situation, men då är det mitt jag som jag syftar på, min skalle, mina tankar, min personlighet. Inte min fysiska uppenbarelse. På många sätt består min självbild av bara två ögon och en hjärna, helt separerad från den fysiska kroppen.
(Jag är medveten om att jag i egenskap av normativt poppis lång+smal naturligtvis har privilegier som tex inte funktionshindrade har, och som såklart påverkar min möjlighet till att leva rätt obrydd om min kropp. Men även många fullt friska och starka och klassiskt "snygga" personer verkar ha stora problem med kroppshat, så jag ser inte att mitt resonemang står och faller med detta.)
Hur som haver, min poäng: att lära sig "älska" sin kropp tror jag inte är nyckeln. Hela grundtanken är fel. Tyck om den och var snäll mot den, men jag tror det bästa är att sluta förhålla sig så passionerat till sin kropp. Att älska något är så mycket drama och det är just drama som de allra flesta kvinnor behöver mindre av i sin relation till sin kropp. Kärlek ligger så nära hat, det är för lätt att börja hata något man en gång älskat, eller för all del så lätt att börja hata något man kanske inte ens lyckas med att börja älska.
Att lära sig älska sin kropp kräver jobb och närvaro, men nästan ingen mår bättre av att reflektera mer kring sin kropps eventuella problem eller fördelar, även om målet är att lära sig tycka om dem. Tänk istället MINDRE på kroppskrället. Hata den inte, men lägg heller inte energi på att försöka älska den förbehållslöst. Låt den vara där och ge den bra förutsättningar att göra sin grej, så kan du själv istället fokusera på annat. Gå och fika med någon som skrattar åt dina skämt eller stick ut och spring en vända eller gosa med hundvalpar, typ. Det är tre saker som garanterat kommer få dig att tycka bättre om dig själv i betydligt högre grad än vad en medveten kärleksträning av dina bröst kommer göra. Plus att man får svinsnygg röv av att någon tycker att man är smart och rolig. Jag kan inte källhänvisa på det men jag är ganska säker på att det är bevisat vid något forskningsinstitut i Schweiz.
lördag 27 juni 2015
Om att vara den där killen
I morse försökte jag springa, men jag kom ca 20 meter innan jag insåg att mitt knä fortfarande är paj. Det måste varit något som gått sönder där inne när jag föll för nu är det ju snart två veckor sedan och det gör fortfarande ont?! Det går dock bra att cykla, och det är nog även bra för min rygg. Det är däremot inte bra för mina energinivåer. Att springa blir man ju pigg av. Av att cykla blir man mest trött och hungrig. Igår lyckades jag vägga mig själv på en timmes (alltså...!!!!) hempendling i distansfart. Blev tvungen att äta kaka och glass och sova på soffan när jag darrig kom innanför dörren. Höjden av allt som inte är rimligt.
Förutom det har jag skickat in min uppsats för publicering, så vilken dag som helst finns den nog tillgänglig för nedladdning så ni har något att läsa på semestern! Det är en metaforanalys av nyhetsrapporteringen kring Israel-Palestina. Den driver tesen att Israel blir omotiverat särbehandlat. Det är ju dock bara en kandidatuppsats så den är förstås ganska smal materialmässigt pga utrymmesskäl, men jag tycker ändå den har en relevant poäng.
Kul annars det här med att både varenda privatkotte och företag igår jublade kring USA's nya äktenskapslagar och idag har pinkwashat sina profilbilder och loggor på Facebook etc som om det inte fanns någon morgondag. Inte för att jag inte är för att ta ställning, utan snarare för att det ändå är lite irriterande att 90% av dessa människor/företag/organisationer aldrig tagit ställning förut. Men nu när det är officiellt okejat av Mr Obamzor så är det förstås enklare att vifta med regnbågsflaggan än när Roffe drar bögskämt i fikarummet till vardags.
FÖRLÅT man ska inte hata på folk när de gör bra saker bara för att de inte alltid gör det, det är såklart alltid jättebra att människor vill visa sitt stöd för utsatta grupper, men jag kan inte hjälpa att tycka det är lite hyckleri. Så himla enkla poäng att ta utan att göra någon egentlig insats och utan risk för konsekvenser. Men det är väl bättre nu än aldrig, antar jag. Samtidigt kan man ju reflektera kring hur det hade sett ut om USA hade beslutat sig för motsatt lagändring? Hade världens alla privatpersoner och företag rest sig upp och viftat med regnbågar då? Hade hela ens facebookflöde varit klätt av färgglatt tonade profilbilder? I think not. Och då är det ändå då som det VERKLIGEN hade behövts.
I vanlig ordning: ingen vill vara "this guy", om inte alla andra är det också.
fredag 26 juni 2015
Leva pendlarlife
I morse cyklade jag dock faktiskt till jobbet! Förutom att det tog mig en halvtimme att komma iväg hemifrån så var det en ren fest. Solsken, ljumma vindar, klorofyllstinna omgivningar, en och annan nyvaken betande kossa i hage etc etc. Till och med medvind sista kilometerna. Intressant nog tog det mig lika lång tid som det brukar ta mig att cykla samma sträcka på cross, i frost och minusgrader?! Man kan ju välja att förstå den informationen som att jag antingen var långsam idag eller är en sådan supercrosstalang att jag helt enkelt var episkt snabb då. Eftersom det är fredag så kör vi på det senare alternativet.
Överväger lyxen att lämna väskan på kontoret tills på måndag och fripendla (myntade detta begrepp nu, varsågoda) hem utan packning. Då kanske jag till och med kostar på mig en omväg. Lär ju maxa soltimmarna nu.
Överväger lyxen att lämna väskan på kontoret tills på måndag och fripendla (myntade detta begrepp nu, varsågoda) hem utan packning. Då kanske jag till och med kostar på mig en omväg. Lär ju maxa soltimmarna nu.
torsdag 25 juni 2015
En kommentar ang. "hotet" från digitaliserad kultur
Idag läste jag en kolumn i SvD som drev tesen att e-böckerna hotar barns läsande i och med att det plockar bort de fysiska bokhyllorna från folks hem och därmed inte gör läsandet till en lika lättillgänglig aktivitet (http://www.svd.se/hotet-fran-e-bockerna-ar-inte-det-du-tror/om/kultur).
Jag höll först med. Sedan tänkte jag en sekund, och insåg vad möjligheten att ladda ner musik gjorde för mitt och min omgivnings musikintresse när det blev enkelt att göra hemma på den egna datorn.
Jag gick på högstadiet när jag upptäckte napster och alla dess efterföljare. Det var lite jobb att ladda ner på den tiden och det tog ganska lång tid (att kunna ha Spotify i mobilen hade varit en lika våt som overklig dröm!). För en kulturintresserad fjortonåring med rätt begränsad månadspengsekonomi, vilken tidigare möjliggjort kanske ett eller två skivköp i månaden alternativt lån och byten med vänner och bekanta som ofta hade liknande preferenser och världsbild som en själv, möjliggjorde det dock en musikkonsumtionsökning av episka proportioner. Plötsligt fanns ALLT att tillgå!
Visserligen hade mina föräldrars fysiska skivsamling redan tidigare erbjudit mig en och annan allmänbildande musikhistorisk upptäckt, men det var inte där jag breddade min musiksmak och upptäckte nya saker. Det var inte den som formade mina kulturella preferenser. Det var inte deras skivor som fungerade som ögonöppnare för all världens olika genrer och smala indiebolag. Den digitala nedladdningen möjliggjorde för mig att upptäcka musikstilar jag inte ens visste fanns innan de blev möjliga för mig att klicka hem i mitt flickrum. Nu är den dator jag hade då för länge sedan död och begraven, men den hade ett extremt spretigt musikbibliotek med allt från experimentell konstmusik till Front 242, Tupac, tweepop och d-takt. Musik som hjälpte mig att orientera mig kulturellt och som jag aldrig kommit över i skivhyllan i mitt barndomshem.
Att tänka sig att samma sak kommer ske med litteraturen är ju inte direkt ett extremt långskott. Än så länge är läsapparna lite taffliga, vilket gör att man sällan snubblar över nya upptäckter bortanför topplistorna, men att sätta sitt hopp till apputveckling känns ändå rimligare än att försöka motarbeta hela teknikkulturen. Artikeln tar upp att barns utbildningsnivå har starkare samband med bokhyllor i hemmet än med föräldrars utbildningsnivå. Det kan säkert stämma. Men rimligen är det läsande föräldrar och tillgängligheten till litteraturen som är nyckeln i den ekvationen, inte bara själva inredningsdetaljen i sig. Dessa faktorer försvinner inte med läsplattan. Tvärtom tillgängliggör e-böckerna all världens bibliotek för en betydligt mer överkomlig peng. Man begränsas inte längre på samma sätt av ekonomi eller övriga familjemedlemmars tycke och smak, och läsandet som vana bör smitta av sig oavsett om det sker på papper eller på platta.
Utan att ha läst forskningen som påståendet om korrellationen böcker-utbildningsnivå grundar sig på vågar jag nog också påstå att föräldrars läsande per automatik skapar en mer intellektuell och kulturell miljö som förbereder barnen för högre studier. Inte heller detta bör påverkas av litteraturens format, utan det är något som rimligen bör märkas i det sociala och samtalen mellan barn och förälder. Förutsatt förstås att man som vuxen pratar med sina barn. Mot samtalet är det dock troligare att Facebook och Candycrush är de största hoten, inte läsplattor.
Jag höll först med. Sedan tänkte jag en sekund, och insåg vad möjligheten att ladda ner musik gjorde för mitt och min omgivnings musikintresse när det blev enkelt att göra hemma på den egna datorn.
Jag gick på högstadiet när jag upptäckte napster och alla dess efterföljare. Det var lite jobb att ladda ner på den tiden och det tog ganska lång tid (att kunna ha Spotify i mobilen hade varit en lika våt som overklig dröm!). För en kulturintresserad fjortonåring med rätt begränsad månadspengsekonomi, vilken tidigare möjliggjort kanske ett eller två skivköp i månaden alternativt lån och byten med vänner och bekanta som ofta hade liknande preferenser och världsbild som en själv, möjliggjorde det dock en musikkonsumtionsökning av episka proportioner. Plötsligt fanns ALLT att tillgå!
Visserligen hade mina föräldrars fysiska skivsamling redan tidigare erbjudit mig en och annan allmänbildande musikhistorisk upptäckt, men det var inte där jag breddade min musiksmak och upptäckte nya saker. Det var inte den som formade mina kulturella preferenser. Det var inte deras skivor som fungerade som ögonöppnare för all världens olika genrer och smala indiebolag. Den digitala nedladdningen möjliggjorde för mig att upptäcka musikstilar jag inte ens visste fanns innan de blev möjliga för mig att klicka hem i mitt flickrum. Nu är den dator jag hade då för länge sedan död och begraven, men den hade ett extremt spretigt musikbibliotek med allt från experimentell konstmusik till Front 242, Tupac, tweepop och d-takt. Musik som hjälpte mig att orientera mig kulturellt och som jag aldrig kommit över i skivhyllan i mitt barndomshem.
Att tänka sig att samma sak kommer ske med litteraturen är ju inte direkt ett extremt långskott. Än så länge är läsapparna lite taffliga, vilket gör att man sällan snubblar över nya upptäckter bortanför topplistorna, men att sätta sitt hopp till apputveckling känns ändå rimligare än att försöka motarbeta hela teknikkulturen. Artikeln tar upp att barns utbildningsnivå har starkare samband med bokhyllor i hemmet än med föräldrars utbildningsnivå. Det kan säkert stämma. Men rimligen är det läsande föräldrar och tillgängligheten till litteraturen som är nyckeln i den ekvationen, inte bara själva inredningsdetaljen i sig. Dessa faktorer försvinner inte med läsplattan. Tvärtom tillgängliggör e-böckerna all världens bibliotek för en betydligt mer överkomlig peng. Man begränsas inte längre på samma sätt av ekonomi eller övriga familjemedlemmars tycke och smak, och läsandet som vana bör smitta av sig oavsett om det sker på papper eller på platta.
Utan att ha läst forskningen som påståendet om korrellationen böcker-utbildningsnivå grundar sig på vågar jag nog också påstå att föräldrars läsande per automatik skapar en mer intellektuell och kulturell miljö som förbereder barnen för högre studier. Inte heller detta bör påverkas av litteraturens format, utan det är något som rimligen bör märkas i det sociala och samtalen mellan barn och förälder. Förutsatt förstås att man som vuxen pratar med sina barn. Mot samtalet är det dock troligare att Facebook och Candycrush är de största hoten, inte läsplattor.
Ett inställt pass är också ett pass?
Nej jag har inte tränat. Åkte till främby & red efter jobbet igår. Åkte sedan hem och, tro det eller ej, tvättade min landsvägscykel(!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!). Hade storslagna planer på att cykelpendla idag så det i alla fall blir lite motion och friskluft för den här stackars flickekroppen. Kläder framlagda, väska packad. Vaknade sedan i morse till upptäckten att det inte bara var mina ögon som var uppslagna utan även himlen hade smällt upp portarna till hela paradisets vattenreserv. Upptäckte i samband med detta att jag plötsligt blivit gjord av socker, och det inte på grund av min gullighet. Tog bilen.
onsdag 24 juni 2015
Bra nu
Jo kompisar, nu ska jag berätta. Igår när jag glad i hågen och nöjd som en mätt speleman skulle skicka in min uppsats så DÖR MIN DATOR?!?!?! Alltså va?!?!? Hur kan det ens hända?!?!? Åkte hem till mina föräldrar eftersom jag mot alla odds faktiskt sparat ner den även på dropbox (jag är ju annars den sämsta backuppare som världen skådat) men, visade det sig, det hade jag tydligen gjort i något idiotformat som inte mac-word ville öppna. Hur är DET ens möjligt?!
Åkte hem. Grät en skvätt, odlade några gråa hår, dunkade huvudet i väggen etc. Konsulterade all datakunnighet jag känner till i försök att återuppliva min egen dator utan större framgång. Gav upp. Stirrade i väggen en stund. Samlade ihop mig ty jag är en vuxen människa nu. Åkte tillbaka till min far och provade att öppna eländet på en annan dator, vilket faktiskt lyckades! Dock med tvåhundra formateringsbuggar, så sedan tog det en timme att sitta och försöka styra upp allt sånt. Till slut blev jag tvungen att pausa för att sova, så resten lär väl styras upp i eftermiddag. Om ni ens visste mängden tid jag suttit med just formateringsproblem i den här uppsatsen?! Uppskattningsvis 50% av tiden.
Men en visuellt ful uppsats är åtminstone bättre än ingen uppsats alls.
Innan dess "sprang" (joggade? lunkade? hasade?) jag ett varv på jungfruberget. Det resulterade i ett ännu ondare knä, så det var ju kul även det. Fick gå i nerförsbackarna pga ont av stötarna. Men ryggen gjorde i alla fall inte ont under tiden.
Vidden av kämp alltså.
Åkte hem. Grät en skvätt, odlade några gråa hår, dunkade huvudet i väggen etc. Konsulterade all datakunnighet jag känner till i försök att återuppliva min egen dator utan större framgång. Gav upp. Stirrade i väggen en stund. Samlade ihop mig ty jag är en vuxen människa nu. Åkte tillbaka till min far och provade att öppna eländet på en annan dator, vilket faktiskt lyckades! Dock med tvåhundra formateringsbuggar, så sedan tog det en timme att sitta och försöka styra upp allt sånt. Till slut blev jag tvungen att pausa för att sova, så resten lär väl styras upp i eftermiddag. Om ni ens visste mängden tid jag suttit med just formateringsproblem i den här uppsatsen?! Uppskattningsvis 50% av tiden.
Men en visuellt ful uppsats är åtminstone bättre än ingen uppsats alls.
Innan dess "sprang" (joggade? lunkade? hasade?) jag ett varv på jungfruberget. Det resulterade i ett ännu ondare knä, så det var ju kul även det. Fick gå i nerförsbackarna pga ont av stötarna. Men ryggen gjorde i alla fall inte ont under tiden.
Vidden av kämp alltså.
måndag 22 juni 2015
A line allows progress, a circle does not
Jaha, jag har nu (kanske?) skrivit klart min uppsats för andra gången inom loppet av en månad. Har såklart hittat tusen och en saker jag skulle vilja justera nu också, till exempel en lite vettigare kapitelindelning och annat sådan som gör det läsbart, men det får väl bli i ett annat liv. Så jobbigt att lämna ifrån sig något som känns så halvdant nu (även om det kommer kännas halvdant hur länge jag än får sitta och påta med det) men det ska samtidigt bli på episkt skönt att kunna typ.... läsa skönlitterärt och slöglo på tv utan dåligt samvete igen.
Läste i mitt jobb med den idag en kul artikel i alla fall, som säkert är stapelvara för dem som pluggat MKV men som var ny för mig, som handlade om nyheter och dess förhållande till vårt 24h-dygn (Schudson, Sociology of news production). Att den kulturellt förväntade dagliga nyhetsrapporteringen uppmuntrar till individfokuserade snarare än strukturellt inriktade nyheter, helt enkelt för att större strukturella skeenden sällan bryr sig särskilt mycket om dygnscykler, medan människor i allmänhet faktiskt lever och agerar enligt det vilket gör det till ett tacksammare förstahandsval. Såklart i kombination med traditionellt berättarperspektiv som gärna vill ha en hjälte osv. Det går ju hur som helst att fundera på vad det faktumet att vi just ser på nyheter som en färsk dagsvara har för konsekvenser etc, om ni vill ha något att grunna på såhär för att kicka igång veckan.
Själv ska jag gå till gymmet. Återstår att se vad jag kan göra där med den här gamla rishögen, men kanske kan jag i alla fall klämma en armhävning eller två innan varenda ben är brutet. Om inte annat får jag väl stretcha? Bicepscurla? Dricka vatten ur flaska? Vem bryr sig. Huvudsaken är att man får ha på sig sportiga tights.
Läste i mitt jobb med den idag en kul artikel i alla fall, som säkert är stapelvara för dem som pluggat MKV men som var ny för mig, som handlade om nyheter och dess förhållande till vårt 24h-dygn (Schudson, Sociology of news production). Att den kulturellt förväntade dagliga nyhetsrapporteringen uppmuntrar till individfokuserade snarare än strukturellt inriktade nyheter, helt enkelt för att större strukturella skeenden sällan bryr sig särskilt mycket om dygnscykler, medan människor i allmänhet faktiskt lever och agerar enligt det vilket gör det till ett tacksammare förstahandsval. Såklart i kombination med traditionellt berättarperspektiv som gärna vill ha en hjälte osv. Det går ju hur som helst att fundera på vad det faktumet att vi just ser på nyheter som en färsk dagsvara har för konsekvenser etc, om ni vill ha något att grunna på såhär för att kicka igång veckan.
Själv ska jag gå till gymmet. Återstår att se vad jag kan göra där med den här gamla rishögen, men kanske kan jag i alla fall klämma en armhävning eller två innan varenda ben är brutet. Om inte annat får jag väl stretcha? Bicepscurla? Dricka vatten ur flaska? Vem bryr sig. Huvudsaken är att man får ha på sig sportiga tights.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)