Spå i kaffesump

Dagens caféupplevelse är duden som sitter bredvid mig och skriver något på sin dator och stönar rakt ut efter varje punkt?! Som om han hade lyft en skivstång varje gång han skrev en mening. Nog för att man hört talas om hur mycket alla historiens manliga genier har lidit för sin konst och så vidare, men är det verkligen så fysiskt jobbigt för killar att kreera saker att de måste pusta och frusta sig fram mellan tangenterna? Är att skriva för en kreativ kille ungefär som det är att orientera för en normal människa? Man brötar fram genom en snårskog av POTENTIELLA GENIALA KILLIDÉER (eller för oss andra; blåbärsris, björksly, stenar) och måste mellan varje passage stanna och pusta med händerna mot knäna, torka svetten ur pannan, ta ett nytt andetag och kolla på kartan innan man kan köra på igen.

Det är ju möjligt förstås att det är så. Vad vet jag? Jag har ju inte varit ett manligt geni en enda gång under mitt liv. På sätt och vis vore det faktiskt rimligt om så var fallet, det skulle ju då vara ett mycket mer begripligt och rimligt förhållande mellan typ Kerouac, hans alster och publikens respekt.

En intressant tanke är ju hur folk runt omkring hade förhållit sig om det varit en tjej som suttit och stönat högljutt var trettionde sekund. Jag vågar sätta ganska många kronor på att hon hade uppfattats som galen? Själv är jag så stressad över att eventuellt störa någon att jag knappt vågar andas, dricka eller tugga, vilket förstås är ett absurt beteende eftersom jag de facto är på ett cafe där ju själva syftet är att äta och dricka saker (vilket i sin tur förutsätter att man även andas istället för att dö kvävningsdöden). Summan av det hela är väl att han bredvid kommer ha stönat fram nån generationsromansjävel och får stöna/skratta sig hela vägen till banken medan jag sitter här och lägger min energi på att hitta ett sätt att sörpla i mig slutskvätten av cappuccinoskummet utan att göra några ljud ifrån mig.

Lurad

I morse gick min telefon i tre delar. En skärm, en baksida och en lös knapp. Det var intressant? Gick till iphonehackerkiosken och ville ha den lagad, men de skulle ha hutlösa 800 spänn för något som de inte ens var säkra på skulle fungera. Tror de man är gjord av pengar eller? Ser de inte att jag är en fattig student! Tog mitt mobilpussel i fickan på guldbrallerna och gick och köpte en kaffe och en yoghurt för SJUTTI SPÄNN FYFAN STORSTADEN ÄR SÅ SJUUUUUUK KOMMER NI IHÅG GUSTAFS CAFE 20 KR FÖR KAFFE OCH BULLE. I slutändan var det väl i princip plus minus noll på kontot ändå.

Nåväl, man får ju ut så mycket annat av upplevelsen. Man kan se det som att man betalar för konceptet och för att få lyssna på andras privatliv. Av den varan bjuds det trots allt mer i lite mer välfrekventerade områden än Gustafs C. Jag är ganska ofta själv på cafe så jag lyssnar ganska ofta på andras privata konversationer. Dagens utbud var dock skralt även här. Jag fick sitta i ett hörn och den enda bordsgrannen var också själv. Imorgon är en annan dag. Då kanske det blir som den gången jag åt lunch och fick lyssna på ett par som hade så stora problem med att hitta folk på krogen som var villiga att ha trekant med dem. Det var enligt dem mycket lättare för några år sedan. För några år sedan såg ni kanske lite fräschare ut, och det kan ju också spela in? sa jag. Inte.

Lite om cykel (!?!)

Jag har cyklat!! Jo, det är sant. I träningssyfte! Efter att hela morgonen ha legat under täcket och gnällt om hur tråkigt det skulle bli och att jag inte ville så gav jag vika för grupptrycket och följde med Daniel och Niclas ut. Jag älskar ju ändå frisk luft och sällskap och träningskläder osv. Rullade lugnt till Saltsjöbaden och tillbaka. De tryckte på i två backar och jag satt med betydligt bättre än vad man kan vänta sig av någon (mig) som inte tagit i på cykel sedan mörksuggejakten 2012, eller när det nu var. Skönt att vara en talang, alltså! Eller att vara lätt? Eller kombinationen? Fick dock sota för mina backambitioner med rejäl prologhals men det har ju sin charm det med.

Det var kul! Synd att jag kom på det i mitten av september istället för i mitten av maj...

Avrundade dagen med att ta med mig regnet och titta på gärdescrossen. Hade inte HATAT att cykla lite cross direkt. Problemet med att inte vara aktiv tävlingscyklist är dock att tröskeln för att tävla då blir så sjukt hög. En enda tävling skulle kosta mig ett par tusen i klubbmedlemskap, licens, chip, startavgift, etc etc, så det är tyvärr inte så inbjudande till spontankörningar.

Kvantitet före kvalitet

Håller just nu på med rekonstruktion av argument i skolan. Det känns som jag ägnat en orimligt stor del av mitt liv åt just detta, eftersom det ju är själva grunden även när man läser retorik. Skillnaden är att filosofer tydligen inte anser att retoriker argumenterar?! Det hela är väldigt märkligt eftersom det enligt retoriken är.... allt man gör? Kämpa med sammanhållningen, de humanistiska grenarna!

Att plugga igen är hur som helst som balsam för själen. Istället för att vilja dö 24/7 så vill jag typ... inte dö? Fattar inte vad det är för fel på mig som gör mig så dålig på att jobba men så extremt bra på att plugga. Det är ju uppenbarligen inte brainpower som är bristen. Har väl bara inte haft rätt jobb, antar jag. Funderar nu på sätt att kunna plugga FÖR EVIGT utan att 1. gå i personlig konkurs, 2. få ångest av att inte vara en lönsam liten vän. Det sistnämnda var ju inget större problem när man var 22, men man är ju ingen duvunge längre precis. Skoja. Jag är inte ens intresserad av karriär i den traditionella meningen men det vore ju kul att inte behöva bli så fattig att man inte kan försörja sina tio katter på ålderns höst.

Apropå brainpower så gick jag ju med i mensa tidigare i år pga törstade så mkt efter någon form av intellektuellt sammanhang och kände att det inte riktigt var rimligt att tvinga mina vänner att umgås med mig dygnet runt enbart på grund av mitt eget omättliga behov. Har sedan dess fått så många insikter? Till exempel så trodde jag ju naivt nog att smarta människor på något vis skulle vara godare människor, eftersom allt annat verkar orimligt (det tycker jag faktiskt någonstans fortfarande). Så var ju inte fallet har det visat sig, även om den procentuella fördelningen nog ändå inte är riktigt lika deppig i det sammanhanget som om man skulle göra ett snitt på landet i stort. Men det är klart, även om man är världens snabbaste löpare så hjälper det ju inte att man springer fort om någon visar in en på fel väg - man kommer ändå inte gå i mål (men det är förmodligen svårare för andra att springa ikapp och visa rätt riktning än om man kryper). 

Okej, kanske en halvbra löparmetafor? 

En annan halvbra löparhistoria är yours truly. Jag sprang häromdagen någon slags fartlek kring årstaviken. Fy fan det går inte fort nu alltså? Ett år av sporadisk träning varav ca ingen i intervallform skapar tydligen inte drömformen? Som tur är så ska jag springa Axa fjällmaraton nästa år, så jag behöver inte vara snabb, bara orka hålla på för evigt. Däremot så vill man ju ändå vara såpass vardagssnabb att man inte blir omsprungen när man är ute och joggar. I Falun löste det sig självt 9 ggr av 10 eftersom man på landet i allmänhet är ensam på vägarna. Här däremot är ju fan och hans moster och bägge deras löpargrupper ute och gör tripping och skipping i varenda hörn.

Det om det, återkommer med ytterligare sammanfattning av livet. I helgen ska jag kolla på föräldralösa hundar! RÄTT så pepp på det. Förhoppningsvis kommer jag komma hem med dem allihop. Djurgosbristen är så stor här i stan, det är inte ett värdigt liv att inte få snusa valpig mage åtminstone några dagar i veckan.

Nya tider, gamla problem

Hej, vad mysigt!
Olika sätt jag ägnat mig åt barndomsgående under den senaste veckan:
1. har blivit student igen?!
2. har flyttat tillbaka till orimligt få kvadrat i sthlm more or less?!
3. ja nä, det var väl bara det. Still tho. Det är trots allt de två sakerna som tydligast definierat mina tidiga tjugoårsår, men nu alltså tio år senare. Dessa två ganska liknande liv skiljer sig framför allt åt genom nu bättre idrottslig form (återkommer till detta) och mindre fatölssupande med *killar som spelar i band*. Alltid någon form av framsteg, man får ju inte bli girig. Ångesten är ändå densamma.

Jag läser alltså en kurs(!) i filosofi(?!) på sthlms uni under hösten. Pga carpe diem, antar jag. Och lite pga att jag håller på med min masterutbildning. Klassen består av 50% tjugoåriga Killar Som Tänkt På Saker(tm), en näve äldre män som också tänkt på saker (men lite mindre framgångsrikt vad det verkar), minst en ungmoderat som redan efter en föreläsning ville lösa de gamla grekernas frågeställningar medelst universalmedlet ökad tillväxt, samt ett gäng tjejer i olika åldrar som såklart inte får en syl i vädret i ovanstående sällskap. Bra pepp ändå, det finns ju få saker som får min klocka att gå lika hårt som 1.att få sätta killar som tänkt på plats och 2. att få älta all världens problem, så jag har svårt att se att jag kan gå missnöjd ur detta sammanhang.